OmTag. Lite funderingar om bostäder och fotograferande på gatan

Jag har så smått återupptagit mitt strövande i staden med kameran och hunden. Det har varit ett uppehåll på några år, även om jag hela tiden givetvis knallat runt en del på gatorna. Om man skall gå runt och plåta krävs att man kan vara här och nu på ett sätt som jag inte riktigt klarat i folkvimlet de senaste åren, det har helt enkelt varit för mycket som snurrat i huvudet. Dessutom blev det ett ofrivilligt avbrott i trottoarnötande i och med att den gamla hunden inte pallade med dessa dagliga långturer de sista åren.

Nu är den gamla hunden borta sedan ett par år, nattfotograferandet känns färdigt och inspirationen och koncentrationen har börjat infinna sig så smått. Jag kommer nog aldrig bli en gatufotograf i traditionell mening, jag söker inte så mycket händelser och lustifikationer på gatan. Dessutom gillar jag inte riktigt att plåta folk rakt av utan att ha någon relation till dem. Människorna i mina gatubilder fungerar mer som anonyma statister, eller också är det folk som jag snackar med och i samband med detta kan det ibland bli någon bild. Så egentligen faller inte min form av fotograferande in under benämningen gatufoto som den definieras här på fotosidan.

Jag söker mer en känsla som jag kan identifiera mig med när jag är ute, och hur unika vi än anser oss vara tror jag att dessa känslor ofta är ganska allmängiltiga. I slutändan kokar det nog ned till att finna sin plats och mening i tillvaron för de allra flesta av oss. Sedan kommer givetvis detta att återspeglas i våra bilder, och vi finner det på lite olika håll.

Jag upplever att klimatet på gatan blivit kallare genom åren, en sorts smygande känsla som accelererat de senaste åren. De marginaliserade hamnar längre och längre ut i marginalen, och vi andra blir mer och mer upptagna av vårt. Det kan vara att söka trygghet i ny inredning, nya plattTV även fast den gamla tjockisen ger fullt tillfredsställande bild och skulle hålla 10 år till, eller nya kameraprylar som vi tror skall göra oss till bättre fotografer. Besvikelsen är ofta ganska snabb, men ofta låter vi oss åter luras och kör racet igen, och igen, och igen… Nu är jag ingen moralpredikant, jag sitter också fast i detta, systemet har drivits så långt att vi inte identifierar oss som sociala varelser utan som konsumenter i ganska stor utsträckning. När vi inte orkar ta in eländet vi matas med i nyhetssändningar och dagspress gör vi sällan det som borde vara uppenbart för att lätta på trycket, alltså att försöka hjälpa till efter bästa förmåga. Det vi i stället gör är ofta att shoppa lite till och hoppas att problemen skall försvinna av sig själv.

Nu är ju just denna onödiga shopping en stor del av problemet, vi försöker med andra ord att släcka en eld med bensin, vilket inte har speciellt stora förutsättningar att lyckas. Men vi lever också i ett samhällssystem där man drivit detta så långt att hela samhällsbygget är beroende av att vi fortsätter leva ett liv som alla vet inte är hållbart för planeten och kommande generationer. Politikerna har också målat in sig i ett hörn där de radikala förändringar som krävs för ett mer långsiktigt tänkande och planetens överlevnad skulle innebära politiskt självmord om någon vågade föra upp dem på agendan.

Om vi tar Stockholm till exempel finns en skriande bostadsbrist, det som skulle behövas är tusentals av nya bostäder som mötte efterfrågan så att även de som efterfrågar har råd med boendet. Detta skulle bland annat innebära att kommunen upplät mark billigt och att avskrivningstiden för en bostad kanske förlängdes till 50 år och framför allt att det byggdes billiga bra bostäder i attraktiva områden. Som systemet fungerar idag anser man att man gör en förlust om man inte tar ut de högsta markpriser man kan få, alltså om man inte vinstmaximerar bostadsbyggandet. Detta innebär givetvis att huvuddelen av det nyproducerade hamnar i en prisklass som effektivt utesluter ungdomar utan höga inkomster eller andra ekonomiskt svaga grupper.

När man dessutom inför en otryggare arbetsmarknad som i mycket går ut på att arbetskraften skall sitta oavlönad i väntan på att telefonen ringer för något tillfälligt påhugg kommer även detta medföra att de som tillhör denna växande skara aldrig kan deklarera en fast inkomst som berättigar till de lån som krävs för att få en bostad, eller ens att få hyra något. De blir helt enkelt hänvisade till den icke seriösa ockerverksamheten som bedrivs i det fördolda med andra och tredjehandskontrakt.

Alltså de som har det taskigast från början hänvisas till de sämsta, osäkraste och förhållandevis dyraste boendena. Nu finns en del som ryggmärgsreagerar så fort de här frågorna kommer upp och anser att man är kommunist och förespråkare för planekonomi om man inte gillar det rådande läget. Men då kan jag istället hävda att jag är en sann marknadsliberal, ty i en fungerande marknad möts utbud och efterfrågan. Som sann vän av marknadsekonomi är det minst sagt oacceptabelt att hålla igen på bostadsbyggandet för att skapa fiktiva värden genom att driva upp priserna på ett sådant sätt som sker när man medvetet stryper utbudet.

Vi talar inte heller om vilken vara som helst, alla måste ha någonstans att bo, och om arbetstillfällena finns på en plats måste det även finnas boende där, ett boende som är överkomligt för alla som av arbetsmarknadsskäl är tvungna att befolka området. Ett surt piller att suga på för alla som köpt sina redan starkt övervärderade bostadsrätter i tron på evig prisstegring och därmed tror att de inte bara skall kunna bo gratis över tid, utan dessutom förhoppningsvis göra sig en ordentlig hacka på sitt boende.

Egentligen blir detta dilemma lite som att välja mellan pest och kolera för våra politiker, antingen bygger man de bostäder som efterfrågas och låter därmed lyften pysa ut ur den kraftigt uppblåsta bostadsballongen, eller också stryper man regionens utvecklingspotential eftersom den efterfrågade arbetskraften knappast kan hänvisas till tältläger utanför stan. En svår nöt att knäcka. Man har helt enkelt drivit detta spår så långt att oavsett hur man gör kommer det att förorsaka katastrof för ganska många som låst upp sig i systemet. Vad händer med innehavaren när en överbelånad bostadsrätts marknadsvärde kanske halveras eller mer, kommer denna gladeligen att fortsätta betala räntor på sina lån som kanske innebär dubbelt så hög boendekostnad för samma boende som grannen?

Som vanligt hamnar problemen givetvis i knät på bankerna som hjälpt till att blåsa upp denna bubbla och som vi alla vet brukar inte detta direkt resultera i att någon bankdirektör eller styrelse behöver ligga sömnlös speciellt många nätter eftersom de vet att de bara behöver skicka notan med vändande post till staten, och så blir det som vanligt. Folk som inte ens fått vara med att dela minsta kärna från de frukter som skördas förväntas stå för kalaset. Något att fundera över.

Nu finns det ju alltid dem som brukar rya: "Varför skall jag vara med och subventionera billigt boende för de som inte har råd med egen villa eller en dyr bostadsrätt!". Till dem skulle jag vilja säga: Ni är själva de största bidragstagarna som regel, 30% av era räntekostnader undandras det offentliga och hamnar i stället i bankernas kassakistor. Hyressubvetioner om de ens finns längre har en marginell betydelse för statskassan i jämförelse med detta gigantiska undanhållande av skatt som utgörs av avskrivningar. Och för tydlighets skull, jag bor själv i bostadsrätt, inköpt långt under marknadspris när det gjordes en ombildning. Jag var motståndare till denna ombildning i det längsta, men alternativet hade varit att bo kvar som hyresgäst hos sina grannar vilket inte alltid är en höjdare som många har vittna om.

OmTag. Micke Berg

Jag har precis kollat i några böcker av Micke Berg och ju mer jag ser ju klarare framstår han som en av våra absolut främsta samtidsskildrare. Micke är en ganska berest herre som gjort reportage i ibland annat Nord Irland, Asien, Spanien, Berlin , Libanon, Israel osv. Dessutom har han bättre än någon annan fotograf skildrat den speciella stämningen hemma på 70-talet, då allt fortfarande var möjligt och då lyckan ännu inte bara mättes i krasst ekonomiska termer.

Förutom de vardagliga skildringarna kan nämnas Christiania 1974, Mullvaden 1977-1978, Jordcirkus, Skogsnäs 1979-1980, Oasen (punkvågen) 1978 osv. Dessutom har han gjort ett par barnböcker tillsammans med olika författare. Samtliga dessa arbeten håller en hög klass och många av dem har getts ut i bokform, ibland i egen regi och ibland tillsammans med någon skribent. 

På senare år har skrivandet fått en större roll jämte fotograferandet, där vill jag speciellt framhålla boken fotograferna som är en träffsäker betraktelse över tiden och hur det var att leva en fotografs liv i Stockholm innan bostadsrätter och stylade lägenheter hade slagit igenom på allvar.

Men trots att Micke Berg måste betraktas som en av våra främsta samtidsskildrare med en kvalitet och produktion som överträffar det mesta så upplever jag det som om han ändå inte riktigt släppts in i finrummet hos etablissemanget.

Vad beror sådant på? Kan det bero på att han inte är tillräckligt konstig för att gå hem hos konstetablissemanget?

Kan det bero på att han skildrat saker som är större än honom själv därför att han många gånger sett detta som viktigare än att gestalta den egna ångesten eller misslyckade potträningen som en del andra fastnat i?

Kan det bero på att det bara ryms en handfull fotografer och ett par genrer i taget i lilla Sverige?

Nu har sedan ganska länge antingen Christer Strömholms anslag varit det som gällt inom svensk fotografi, även om hans arvtagare skruvat till det ganska extremt genom åren (tycker jag). Och om det inte är detta så gäller dess raka motsats, de nypictoralistiska strömningarna tycker jag, med desaturerade färger, gamla polaroider och gärna en hel del överstrålning.

Eller kan det, o hemska tanke, bero på att andra (alltså vanligt folk) än de redan invigda har möjlighet att ta till sig Bergs arbeten? Micke berg är något så unikt inom svensk fotografi som en brobyggare mellan Christer Strömholm och Sune Jonsson om man vill, och tyngden i hans arbeten behöver inte skämmas för sig, ens i dessa giganters sällskap.

För mig är det lite av ett mysterium att inte fler förläggare och museer fått upp ögonen för detta och tar initiativet till såväl en stor påkostad retrospektiv bok som en utställning. Det är närmast ett svek mot svensk fotografi och fotoboksutgivning att inte detta sker.

OmTag. Sökande efter ett stämningsläge

Det blev ju lite fler bilder på gårdagens promenad. Jag jobbar en del med att komma bort ifrån att knäppa sådant jag tycker ”bara” kan bli en snygg bild till att försöka hitta mer av stämningslägen i bilderna. Att plåta stämningar är svårare, snygga bilder är mer fråga om hantverk tycker jag. Att synka sitt fotograferande med sitt eget stämningsläge blir en utmaning. Men jag tror att det är mycket det fotograferandet handlar om, i alla fall om man skall komma förbi detta att ”bara” bli en duktig hantverkare.

Nu resulterade ju gårdagens promenad i en ganska bra skörd, åtminstone en bild tror jag kommer att hålla över tid och det är den jag publicerade i förra inlägget. Hur som helst, här kommer några fler från samma rulle som jag hoppas förtydligar vad jag menar med stämningsläge, eller tillstånd. Och om de inte gör det så går det ju att kolla på dem i alla fall.

OmTag. Att stå vid ett vägskäl

Jag har kommit till ett vägskäl när det gäller plåtandet. I flera år nu har jag mest plåtat tomma miljöer på natten med mellan och storformat, även om jag som alltid även plåtat sådant som dykt upp i vardagen så har mitt fokus legat på det ensamma nattfotograferandet.

Jag har känt en tid att jag vill ha mer liv i mina bilder, alltså människor så framöver blir det nog mer av detta. Jag tror också att det är tid att bryta det lite destruktiva mönster det innebär att framleva sitt liv till stora delar i ensamhet på nätterna. Den perioden har varit både nyttig och nödvändig tror jag, men det är dags att jag söker mig mer utåt med livet som ju fotograferandet är en spegel av.

Tiden är mogen känns det som, och jag har startat mina trevande försa försök. Det kommer att bli småbild och svartvit film som kommer att gälla framöver. Två kameror med antingen en 35:a eller en 50:a täcker mina behov, som vanligt kommer jag bara att plåta med en kamera i taget. Att köra med samma enkla utrustning under längre perioder flyttar fokus från prylarna till bilderna tycker jag.

Killen på bilden sprang jag på i går kväll, han är ett välkänt ansikte här runt Hornstull och jag har visat flera bilder av honom bloggen, jag tror jag sett honom så länge jag bott här. Tidigare var han bara en av alla dessa anonyma personer man ser på krogen. Senare skaffade han och hans dåvarande flickvän hundar och då lärde jag känna honom lite bättre, nu har de delad vårdnad om hundarna. Jag tror att separationen satt sina spår, som dessa alltid gör, hur som helst en genomtrevlig kille som liksom mig strövar ensam på Söders gator i den sena timman.

OmTag. Tiden, slumpen och selekteringen

Tiden, slumpen och selekteringen de tre kanske viktigaste faktorerna inom alla former av fotografi, slumpen är kanske inte viktig inom alla genrer men om vi talar om fotografi av snapshot karaktär är den kanske viktigare än allt annat.

Tiden och slumpen är tätt sammanvävda på flera sätt, dels står potentiella fotograferingshändelser i direkt relation till hur mycket tid man ägnar sig åt fotograferandet. Dels kommer mer tid spenderad på fotograferande att ge en känsla för när bilder kan dyka upp och dels skärper man sitt seende. Man skulle kunna säga att ”turen” ökar i direkt förhållande till hur mycket tid man lägger ned, för att fånga mycket fisk måste man fiska mycket helt enkelt.

Tiden är också avgörande för färdigheten, även om den rent tekniska färdigheten som krävs för att fotografera är något man förmodligen skulle kunna lära en normalbegåvad apa på någon halvtimma så handlar färdigheten man övar upp om att se och reagera på det man ser genom att ta en bild. Komposition och så vidare är färdigheter som man tränar upp och detta måste man få in i ryggmärgen, det är bland annat därför man måste ta så många bilder som man gör även fast endast en bråkdel blir något att hänga i julgranen.

När det gäller detta kan man säkert vara hjälpt av kurser och bildanalys till en viss del, men som sagt man måste praktisera så att man får en känsla för det. När situationen uppstår finns sällan tid att teoretisera speciellt mycket, då skall man bara knäppa. Det är viktigt att man har kontinuitet i sitt fotograferande, jag har själv märkt hur fort man blir ringrostig vid till exempel gatufoto om man inte håller på hela tiden. Och då kommer vi till en annan punkt, hitta det man är intresserad av att fotografera och strunta i resten.

Åtminstone om man vill bli bra på något och inte nöjer sig med att vara en medelmåtta på mycket måste man koncentrera sig på en sak i taget tror jag. Nu menar jag inte att det skulle vara förbjudet att plåta sådant som inte ingår i den genren man har sitt huvudsakliga intresse. Utan det jag menar är att man försöker hitta sitt intresse för att kunna fokusera, vi är ganska många som velar hit och dit och aldrig når fram till att ställa oss frågan: Vad vill jag med mitt fotograferande? Och om man inte vet vad man vill så är det nog svårt att nå några mål. Det finns givetvis en massa människor som fotograferar lite allt möjligt för att de tycker att det är kul i största allmänhet, inget fel i det, men det är inte detta jag skriver om här.

Nu menar jag inte att målen måste formuleras ned till sista kommat, det skulle förmodligen ta livet av både glädje och kreativitet. Men om vi tar detta med gatufoto till exempel så skulle man kunna säga att genren definieras som att skildra mänsklig aktivitet i den urbana miljön till exempel, att plåta folk på stan rätt och slätt. Men vad vill jag egentligen visa med mina bilder? Om jag nöjer mig med den breda definitionen så kanske jag nöjer mig med anonyma människor på övergångsställen.

Men om det är något i samhället jag reagerat på i positiv eller negativ bemärkelse, eller bara söker speciella situationer och samspel och försöker skildra detta så blir bilderna garanterat intressantare både för mig själv och andra. Vi går då från ett planlöst knäppande till ett mer fokuserat fotograferande, för att vara fokuserade krävs det något att fokusera mot. Sist kommer vi till det som kanske mest skiljer duktiga amatörer från proffsen, selekteringen.

Proffsen visar bara den ytterst lilla bråkdel av bilderna som de verkligen tycker håller och fungerar i det sammanhang de visas. Jag har för mig att jag hörde Mattias Klum i någon intervju där han berättade om något jobb han gjort åt National Geographic på filmtiden och att han fotade 500 rullar dia till det uppdraget som sedan blev 15-20 bilder i tidningen.

När Micke Berg gjorde sin Stockholm Blues gick han runt flera år i Stockholm och tog massvis med bilder, han gjorde råkopior från negativen som såg lovande ut hängde upp på väggen och selekterade sedan även dessa hårt. I slutändan blev det 30 bilder som förmedlar den stämning han vill uttrycka och det han vill säga med boken, en svensk fotoboksklassiker för övrigt. Jag tror att just selektering är det som ofta skiljer agnarna från vetet, men detta kräver ju också att vi vet ungefär vad vi vill säga med våra bilder vilket kräver tid och fördjupning osv….