OmTag. Lite funderingar om bostäder och fotograferande på gatan

Jag har så smått återupptagit mitt strövande i staden med kameran och hunden. Det har varit ett uppehåll på några år, även om jag hela tiden givetvis knallat runt en del på gatorna. Om man skall gå runt och plåta krävs att man kan vara här och nu på ett sätt som jag inte riktigt klarat i folkvimlet de senaste åren, det har helt enkelt varit för mycket som snurrat i huvudet. Dessutom blev det ett ofrivilligt avbrott i trottoarnötande i och med att den gamla hunden inte pallade med dessa dagliga långturer de sista åren.

Nu är den gamla hunden borta sedan ett par år, nattfotograferandet känns färdigt och inspirationen och koncentrationen har börjat infinna sig så smått. Jag kommer nog aldrig bli en gatufotograf i traditionell mening, jag söker inte så mycket händelser och lustifikationer på gatan. Dessutom gillar jag inte riktigt att plåta folk rakt av utan att ha någon relation till dem. Människorna i mina gatubilder fungerar mer som anonyma statister, eller också är det folk som jag snackar med och i samband med detta kan det ibland bli någon bild. Så egentligen faller inte min form av fotograferande in under benämningen gatufoto som den definieras här på fotosidan.

Jag söker mer en känsla som jag kan identifiera mig med när jag är ute, och hur unika vi än anser oss vara tror jag att dessa känslor ofta är ganska allmängiltiga. I slutändan kokar det nog ned till att finna sin plats och mening i tillvaron för de allra flesta av oss. Sedan kommer givetvis detta att återspeglas i våra bilder, och vi finner det på lite olika håll.

Jag upplever att klimatet på gatan blivit kallare genom åren, en sorts smygande känsla som accelererat de senaste åren. De marginaliserade hamnar längre och längre ut i marginalen, och vi andra blir mer och mer upptagna av vårt. Det kan vara att söka trygghet i ny inredning, nya plattTV även fast den gamla tjockisen ger fullt tillfredsställande bild och skulle hålla 10 år till, eller nya kameraprylar som vi tror skall göra oss till bättre fotografer. Besvikelsen är ofta ganska snabb, men ofta låter vi oss åter luras och kör racet igen, och igen, och igen… Nu är jag ingen moralpredikant, jag sitter också fast i detta, systemet har drivits så långt att vi inte identifierar oss som sociala varelser utan som konsumenter i ganska stor utsträckning. När vi inte orkar ta in eländet vi matas med i nyhetssändningar och dagspress gör vi sällan det som borde vara uppenbart för att lätta på trycket, alltså att försöka hjälpa till efter bästa förmåga. Det vi i stället gör är ofta att shoppa lite till och hoppas att problemen skall försvinna av sig själv.

Nu är ju just denna onödiga shopping en stor del av problemet, vi försöker med andra ord att släcka en eld med bensin, vilket inte har speciellt stora förutsättningar att lyckas. Men vi lever också i ett samhällssystem där man drivit detta så långt att hela samhällsbygget är beroende av att vi fortsätter leva ett liv som alla vet inte är hållbart för planeten och kommande generationer. Politikerna har också målat in sig i ett hörn där de radikala förändringar som krävs för ett mer långsiktigt tänkande och planetens överlevnad skulle innebära politiskt självmord om någon vågade föra upp dem på agendan.

Om vi tar Stockholm till exempel finns en skriande bostadsbrist, det som skulle behövas är tusentals av nya bostäder som mötte efterfrågan så att även de som efterfrågar har råd med boendet. Detta skulle bland annat innebära att kommunen upplät mark billigt och att avskrivningstiden för en bostad kanske förlängdes till 50 år och framför allt att det byggdes billiga bra bostäder i attraktiva områden. Som systemet fungerar idag anser man att man gör en förlust om man inte tar ut de högsta markpriser man kan få, alltså om man inte vinstmaximerar bostadsbyggandet. Detta innebär givetvis att huvuddelen av det nyproducerade hamnar i en prisklass som effektivt utesluter ungdomar utan höga inkomster eller andra ekonomiskt svaga grupper.

När man dessutom inför en otryggare arbetsmarknad som i mycket går ut på att arbetskraften skall sitta oavlönad i väntan på att telefonen ringer för något tillfälligt påhugg kommer även detta medföra att de som tillhör denna växande skara aldrig kan deklarera en fast inkomst som berättigar till de lån som krävs för att få en bostad, eller ens att få hyra något. De blir helt enkelt hänvisade till den icke seriösa ockerverksamheten som bedrivs i det fördolda med andra och tredjehandskontrakt.

Alltså de som har det taskigast från början hänvisas till de sämsta, osäkraste och förhållandevis dyraste boendena. Nu finns en del som ryggmärgsreagerar så fort de här frågorna kommer upp och anser att man är kommunist och förespråkare för planekonomi om man inte gillar det rådande läget. Men då kan jag istället hävda att jag är en sann marknadsliberal, ty i en fungerande marknad möts utbud och efterfrågan. Som sann vän av marknadsekonomi är det minst sagt oacceptabelt att hålla igen på bostadsbyggandet för att skapa fiktiva värden genom att driva upp priserna på ett sådant sätt som sker när man medvetet stryper utbudet.

Vi talar inte heller om vilken vara som helst, alla måste ha någonstans att bo, och om arbetstillfällena finns på en plats måste det även finnas boende där, ett boende som är överkomligt för alla som av arbetsmarknadsskäl är tvungna att befolka området. Ett surt piller att suga på för alla som köpt sina redan starkt övervärderade bostadsrätter i tron på evig prisstegring och därmed tror att de inte bara skall kunna bo gratis över tid, utan dessutom förhoppningsvis göra sig en ordentlig hacka på sitt boende.

Egentligen blir detta dilemma lite som att välja mellan pest och kolera för våra politiker, antingen bygger man de bostäder som efterfrågas och låter därmed lyften pysa ut ur den kraftigt uppblåsta bostadsballongen, eller också stryper man regionens utvecklingspotential eftersom den efterfrågade arbetskraften knappast kan hänvisas till tältläger utanför stan. En svår nöt att knäcka. Man har helt enkelt drivit detta spår så långt att oavsett hur man gör kommer det att förorsaka katastrof för ganska många som låst upp sig i systemet. Vad händer med innehavaren när en överbelånad bostadsrätts marknadsvärde kanske halveras eller mer, kommer denna gladeligen att fortsätta betala räntor på sina lån som kanske innebär dubbelt så hög boendekostnad för samma boende som grannen?

Som vanligt hamnar problemen givetvis i knät på bankerna som hjälpt till att blåsa upp denna bubbla och som vi alla vet brukar inte detta direkt resultera i att någon bankdirektör eller styrelse behöver ligga sömnlös speciellt många nätter eftersom de vet att de bara behöver skicka notan med vändande post till staten, och så blir det som vanligt. Folk som inte ens fått vara med att dela minsta kärna från de frukter som skördas förväntas stå för kalaset. Något att fundera över.

Nu finns det ju alltid dem som brukar rya: "Varför skall jag vara med och subventionera billigt boende för de som inte har råd med egen villa eller en dyr bostadsrätt!". Till dem skulle jag vilja säga: Ni är själva de största bidragstagarna som regel, 30% av era räntekostnader undandras det offentliga och hamnar i stället i bankernas kassakistor. Hyressubvetioner om de ens finns längre har en marginell betydelse för statskassan i jämförelse med detta gigantiska undanhållande av skatt som utgörs av avskrivningar. Och för tydlighets skull, jag bor själv i bostadsrätt, inköpt långt under marknadspris när det gjordes en ombildning. Jag var motståndare till denna ombildning i det längsta, men alternativet hade varit att bo kvar som hyresgäst hos sina grannar vilket inte alltid är en höjdare som många har vittna om.

2013-04-08 00:27   Makten

Hej Alf! Jag måste rucka lite på din verklighetsuppfattning:

#1: De allra flesta människor lever på lån. Pengar som inte finns. Men det är inte bankernas fel, utan den lånekultur vi tillsammans har skapat. Man tänker inte ett jota på att lånen ska betalas tillbaka. Gör vi det inte under vår livstid så måste någon annan (våra barn) göra det. När bubblan spricker. Detta är individens ansvar att reda ut anser jag, inte samhällets.

#2: Eftersom punkt #1 gäller så bor folk mycket dyrare än de egentligen har råd med. Till exempel kan man bo apdyrt på Södermalm trots att man egentligen inte borde ha råd med annat än att bo i förorten. Priserna är därför egentligen inte alls marknadsmässiga, då de skulle pressas i botten om lånebubblan sprack. Och du hade inte kunnat bo där du gör och ondgöra dig över det som du själv håller på med. För inte är din avgift direkt låg eller?

#3: Vi är inte alls alla bidragstagare. Jag skänker bort ungefär hälften av det jag tjänar i skatt. Eller ska vi kalla det stöld? Av detta får jag tillbaka... eh, typ ingenting. Jag är i och för sig en av ganska få som inte lever på lån heller. Men jag vill inte kallas bidragstagare när jag snarare är den som ger. Samtidigt får min samhällsgrupp dagligen skit för det. Vi är inte tillräckligt solidariska, heter det. För att vi "bara" betalar runt 50% i skatt.

Besvara

marregurra 2013-04-08 06:11

Räknas ett hyfsat väl fungerande demokratiskt samhälle, med skola, infrastruktur, äldreomsorg, sjukvård etc till ditt "eh, typ ingenting"?

Svara

Makten 2013-04-08 07:32

Ja, jag utnyttjar det nämligen inte i någon större utsträckning.

Svara

Heritage 73 2013-04-08 11:13

Det kostar att bo i ett civiliserat samhälle - kostnaden erläggs i form av skatt skatt. Även om du inte har barn på dagis, är sjuk eller gammal så får du vara med och betala.

Svara

Makten 2013-04-08 11:56

Jag är gärna med och betalar om det går till vettiga saker. Jag kan omöjligen tycka att dagens politik är vettig, då "vi" gör allt för att utplåna välfärden samtidigt som skatten fortfarande är sinnessjukt hög. Jag har för länge sedan tröttnat på att betala till folk som dessutom har mage att kalla mig och mina likar för diverse epitet.

Svara

Seapic 2013-04-09 15:14

mmm intressant, jag anser att jag tillhör höginkomsttagarna, jobbar i utlandet med lön i utländsk valuta skattar ca 20% tror ja istället för 56% och lycklig är jag som kan utnyttja välfärden trots. bostadsmarknaden i sverige är åt helvete, trots att jag tjänar okej så anser jag mig inte ha råd till lånen som vänner har som tjänar en 1/5 av mig. det är nog mest personligt vad man står i den frågan om folk verkar vara inställd att belåna sig till avgrunden och inte amortera. och det har förstört allt för oss inkomsttagare som borde ha råd att köpa sin sjövilla.

Svara

2013-04-08 02:17   Ananda18

Det här kanskeär intressant i detta sammanhanget:
http://urplay.se/Produkter/174829-Systemfel-som-hotar-varlden#kommentarer

Besvara

Svar från alf109 2013-04-08 18:23

Tack för tipset, bra film.
-affe

Svara

2013-04-08 08:10   Bob Bovin

Hej,
Det är en härlig bild, som skapar känslan av en natt i Paris på femtiotalet.
Ha en bra dag
Bob

Besvara

Svar från alf109 2013-04-08 18:23

Tack ska du ha Bob.
-affe

Svara

2013-04-09 14:21   Ronald Robertsson

Hej!
Långt ifrån Stockholms penningatörst var jag idag uppe på Åsen i Åmotsfors där du hade ditt föräldrahem, om jag inte minns fel. Vilket av husen du kommer ifrån vet jag inte riktigt. Dock kan jag rapportera att läget var lugnt och alla störande element lös med sin frånvaro, som vanligt.
Ha det så bra i storstan- nu ska jag gå ut och" lö ve" *.
Ha de!
Ronald

*stapla ved.

Besvara

Svar från alf109 2013-04-09 19:53

Kul att åsen ligger kvar. :)
Det är det gula trähuset tvärs emot gruppboendet på andra sidan Åsvägen i korsningen Åsvägen Lagerlövsstigen.
Jag tror dom har gjort om en hel del, invändigt är den helt omgjord vet jag, och det senaste jag hörde var att det var några norskar som köpt den, som det mesta i området.
-affe
Ps. Det var min mors föräldrahem. :)

Svara