OmTag. Lite om min syn på att fotografera människor.

Eftersom Sontags bok handlar till en del om Diane Arbus bilder så fick det mig att fundera på hur olika fotografer närmar sig människor och hur de framställer dessa i sina bilder.

Nu är jag inte speciellt påläst när det gäller vare sig Arbus eller andra, men jag tycker att det finns två ganska motsatta förhållningssätt. På den ena sidan har vi just Diane Arbus och på den motsatta Bruce Gilden.

Jag upplever Arbus bilder som att hon vill visa människor som hon bryr sig om oavsett hur dessa ser ut, det finns ett starkt humanistiskt drag i de bilder från henne som jag sett. Oavsett om de föreställer någon som inte enligt gängse norm betraktas som vacker finns en kärlek och omsorg i bilderna. Hon fotograferar människor oavsett hur de ser ut där jag får känslan av att hon verkligen bryr sig om dem och tycker om dem utan att etikettera dem efter deras utseende, hon skapar närhet från de avbildade till betraktaren.

Kommer vi till Bruce Gilden så uppfattar jag hans fotografi som det rakt motsatta. För det första överfaller han sina fotoobjekt med blixt rakt på och hans enda intention verkar vara att visa ”hur fula de är” och att han vågat attackera dem med kameran. Gildens bilder skapar avstånd och verkar vara tagna just för att göra detta, en sorts modern freakshow. Jag får känslan av att han gärna kliver på andra för att framhålla sig själv, dessutom kliver han gärna på dem som redan ligger och är utsatta. För mig är denna typ av fotografi kort sagt avskyvärd.

Bilden av Micke Berg valde jag just för att jag tycker Micke plåtade mycket i samma anda som Arbus. Han gillade de han plåtade och det syns i hans bilder, han tog med sig det finaste från både Strömholm och Sune Jonsson när han var mer aktiv tycker jag. Tyvärr tycker jag att det finns alldeles för många som gått den andra vägen där man kanske utgått från Strömholm men mer och mer graviterat mot Gildens typ av bilder.

2024-08-26 09:40   syntax

Bra att du tar upp detta - i dag är det ju aktuellt på ett angeläget sätt.

Bruce Gildens fasoner på gatan är för mig obegripliga. En djäkla drummel helt enkelt. Förtjänar att få sin kamera kastad i gatan, enligt min mening!
När jag var road av gatufoto under 1970-talet, var det en annan värld. Jag plåtade folk när dom var till sin fördel, eller neutrala på gatan. Jag undvek vidvinkel. Dels för att slippa köra upp kameran i ansiktet på folk, dels för att undvika att dom då skulle få förstorade potatisliknande näsor. Jag använde 90mm på min Leica. Jag försökte visa normal hänsyn helt enkelt - och aldrig att jag råkade ut för några sura miner:

https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/konsensus-2.htm

Besvara

Svar från alf109 2024-08-26 16:55

Tack ska du ha Peter.
Jo det är viktiga frågor som bör hållas levande tycker jag.
/Affe

Svara

2024-08-26 10:46   per-erik åström

Du har alldeles rätt Alf.
Min uppfattning är att Bruce Gilden är ett svin.
Diane Arbus var en djup humanist och hon öppnade ögonen till att människor kan se olika ut, men alltid är människor.
Om man på djupet ska se hur man fotograferar människor, låt vara i en utsatt livssituation, tycker jag att den bästa läroboken är ”East 100 Street” av Bruce Davidson. Både som fotografi när det är som bäst men också i hur man närmar sig sitt ämne.
Själv upplever jag mycket av dagens s k gatufografi som både planlös och effektsökande där många klampar över anständighetens gräns. Det finns undantag, Krister Kleréus, Anna Lithander, Lars Epstein och Bengt Hansson t ex, men många andra borde tänka till ett varv över vad man håller på med och med vilken rätt.
Jag har förvisso fotograferat utsatta människor under mitt fotografiska liv och jag visar gärna dessa bilder. Men jag har aldrig tagit, eller visat, bilder som jag inte hoppats ska väcka någon form av empati hos betraktaren.
Bilder visar oftare fotografens inre liv än vad som är framför kameran.
Jag har alltid tänkt: Vi är alla människor och om du råkar vara född och får leva i högönsklig välmåga så är det till syvende och sist bara ett biologiskt privilegium. De flesta på vår jord har inte haft den turen.
Det minsta man därför kan begära är lite normal anständighet från fotografer i den meningen.
Vad sedan gäller Micke Bergs bilder så har de sin självklara plats i den moderna svenska fotohistorien. Låt vara att han ibland ”brer på” så det räcker och blir över. Hans bästa bilder handlar om glädjen att få finnas till. Gott så.

/per-erik

Besvara

Svar från alf109 2024-08-26 17:04

Jo det humanistiska anslaget är helt avgörande när det gäller att plåta människor och där är du själv ett föredöme. Fotografi handlar om mänsklig värdighet sa Salgado, en till av dessa stora humanister. Din vän Kent Klich är också en fotograf jag håller mycket högt.

Jag tycker att det är viktigt att dessa frågor alltid hålls levande när det gäller hur man möter andra människor och hur vi avbildar dem.
/Affe

Svara

2024-08-26 18:46   mombasa

Ja det är bara att hålla med, inga invändningar vare sig i blogg eller tråd. Ett problem, dock sannolikt olösligt är hur genren gatufotografi ska kunna hitta tilbaks till det humanistiska fotografi som det beskrevs efter det senaste världskriget.
/Gunnar S

Besvara

Svar från alf109 2024-08-26 19:39

Tack ska du ha Gunnar.
/Affe

Svara

2024-08-26 19:26   morgondotter

fint att du tar upp det

Susan Sontag skriver
"Att fotografera är att appropriera och det innebär alltid att inta ett förhållningssätt till världen, vilket innebär att ta makt över den. Ett fotografi är en inramning och vad som uteblir från bilden är ingen slump. " Aftonladets recention

visst är det så


människor måste fotograferas med värdighet, bilden måste ge personen en känsla av sig själv som en värdig person

därför är jag ofta kritiskt inställd till viss aningslös gatufotografi


Susan Sontag talar om mängden bilder som avtrubbar oss
det eviga flödet som fjärmar oss från oss själva

tyvärr, bildkonsumtion
för mig räcker FS

/inger

Besvara

Svar från alf109 2024-08-26 19:40

Tack ska du ha Inger.
Passerade nyss Marievik föresten, jag brukar titta om jag skall se dig någonstans.
/Affe

Svara

2024-08-27 08:41   Chasid

Jag förstår verkligen din tanke om hur olika fotografer närmar sig sina motiv och hur det påverkar deras bilder. När jag fotograferar dokumentärt, försöker jag alltid närma mig människor med respekt och empati, ungefär som du beskriver Diane Arbus' arbetssätt. För mig handlar det om att verkligen se människorna jag fotograferar, att försöka fånga deras unika historier och personligheter utan att förminska eller exploatera dem. Jag vill att mina bilder ska skapa en känsla av närhet och förståelse, snarare än att distansera eller förvränga.

Besvara

Svar från alf109 2024-08-27 17:22

Jo för mig är det viktigt hur man tar sina bilder av människor, även när man plåtar människor utan att de "är med på det" så handlar det om mänsklig värdighet och respekt för mig.
/Affe

Svara

2024-08-27 20:12   Joakim K E Johansson

Intressant inlägg, Alf.

Angående Diane Arbus så tycker även jag om hennes bilder och angreppssätt väldigt mycket.

Men detta med Bruce Gilden är svårt, tycker jag. För jag måste erkänna att jag gillar många av hans bilder. Framförallt de äldre svartvita från New York, men också hans bilder på japanska maffian.

Samtidigt kan jag hålla med om att hans metoder inte är så trevliga. Han kan verkligen vara hänsynslös.

Sedan vet jag inte om jag missförstår din text, men det blir väldigt svårt om ambitionen som specifikt gatufotograf ska vara att ta så respektfulla bilder som möjligt. Inte minst eftersom du aldrig vet var den gränsen går för en annan människa.

Någon kan ju bli sur för en bild som du tycker är hur snäll och respektfull som helst.

Sedan måste man ju kunna visa upp verkligheten som den faktiskt är, tänker jag.

Besvara

Svar från alf109 2024-08-27 20:39

Jag menar givetvis inte att man skall "fråga" om det är ok, då skulle ju en sådan genre som gatufoto helt dö. Men även när man plåtar människor som inte är medvetna om det så handlar det mycket om var man själv har hjärtat så att säga. Jag tycker att jag känner ganska tydligt om jag kan ta en bild och stå för den efter egen moral. Om jag ser en person som "bara" ser lustig ut eller en situation som är förnedrande (om jag själv befann mig där) struntar jag helt enkelt i att ta bilden, det finns givetvis undantag men enkelt uttrycket så skulle man kunna säga är att skillnaden ligger i "att skratta med andra jämfört med att skratta åt andra", Elliott Erwitt är ett strålande exempel på en fotograf som ofta tog roliga bilder men alltid med en humanistisk grundton. Egentligen tror jag att de flesta har ganska enkelt att "dra dessa gränser", men just att det är subjektivt kommer alltid göra att de som kliver över gränserna alltid kommer att hävda högre syften än freakshow med sina bilder. Av alla bilder jag sett från dig upplever jag inte att någon enda "gått över gränsen", vilket tyder på att det finns moraliska normer som jag tror att de flesta av oss delar.
Slutligen, det handlar alltså inte om att de som kommer med på bild kan känna sig kränkta, då skulle det bli omöjligt att fotografera då det alltid finns dem som känner sig kränkta för i stort sett vad som helst.
/Affe

Svara