OmTag. Lite om min syn på att fotografera människor.
Eftersom Sontags bok handlar till en del om Diane Arbus bilder så fick det mig att fundera på hur olika fotografer närmar sig människor och hur de framställer dessa i sina bilder.
Nu är jag inte speciellt påläst när det gäller vare sig Arbus eller andra, men jag tycker att det finns två ganska motsatta förhållningssätt. På den ena sidan har vi just Diane Arbus och på den motsatta Bruce Gilden.
Jag upplever Arbus bilder som att hon vill visa människor som hon bryr sig om oavsett hur dessa ser ut, det finns ett starkt humanistiskt drag i de bilder från henne som jag sett. Oavsett om de föreställer någon som inte enligt gängse norm betraktas som vacker finns en kärlek och omsorg i bilderna. Hon fotograferar människor oavsett hur de ser ut där jag får känslan av att hon verkligen bryr sig om dem och tycker om dem utan att etikettera dem efter deras utseende, hon skapar närhet från de avbildade till betraktaren.
Kommer vi till Bruce Gilden så uppfattar jag hans fotografi som det rakt motsatta. För det första överfaller han sina fotoobjekt med blixt rakt på och hans enda intention verkar vara att visa ”hur fula de är” och att han vågat attackera dem med kameran. Gildens bilder skapar avstånd och verkar vara tagna just för att göra detta, en sorts modern freakshow. Jag får känslan av att han gärna kliver på andra för att framhålla sig själv, dessutom kliver han gärna på dem som redan ligger och är utsatta. För mig är denna typ av fotografi kort sagt avskyvärd.
Bilden av Micke Berg valde jag just för att jag tycker Micke plåtade mycket i samma anda som Arbus. Han gillade de han plåtade och det syns i hans bilder, han tog med sig det finaste från både Strömholm och Sune Jonsson när han var mer aktiv tycker jag. Tyvärr tycker jag att det finns alldeles för många som gått den andra vägen där man kanske utgått från Strömholm men mer och mer graviterat mot Gildens typ av bilder.
Bruce Gildens fasoner på gatan är för mig obegripliga. En djäkla drummel helt enkelt. Förtjänar att få sin kamera kastad i gatan, enligt min mening!
När jag var road av gatufoto under 1970-talet, var det en annan värld. Jag plåtade folk när dom var till sin fördel, eller neutrala på gatan. Jag undvek vidvinkel. Dels för att slippa köra upp kameran i ansiktet på folk, dels för att undvika att dom då skulle få förstorade potatisliknande näsor. Jag använde 90mm på min Leica. Jag försökte visa normal hänsyn helt enkelt - och aldrig att jag råkade ut för några sura miner:
https://www.fotosidan.se/blogs/syntax/konsensus-2.htm
Jo det är viktiga frågor som bör hållas levande tycker jag.
/Affe
Min uppfattning är att Bruce Gilden är ett svin.
Diane Arbus var en djup humanist och hon öppnade ögonen till att människor kan se olika ut, men alltid är människor.
Om man på djupet ska se hur man fotograferar människor, låt vara i en utsatt livssituation, tycker jag att den bästa läroboken är ”East 100 Street” av Bruce Davidson. Både som fotografi när det är som bäst men också i hur man närmar sig sitt ämne.
Själv upplever jag mycket av dagens s k gatufografi som både planlös och effektsökande där många klampar över anständighetens gräns. Det finns undantag, Krister Kleréus, Anna Lithander, Lars Epstein och Bengt Hansson t ex, men många andra borde tänka till ett varv över vad man håller på med och med vilken rätt.
Jag har förvisso fotograferat utsatta människor under mitt fotografiska liv och jag visar gärna dessa bilder. Men jag har aldrig tagit, eller visat, bilder som jag inte hoppats ska väcka någon form av empati hos betraktaren.
Bilder visar oftare fotografens inre liv än vad som är framför kameran.
Jag har alltid tänkt: Vi är alla människor och om du råkar vara född och får leva i högönsklig välmåga så är det till syvende och sist bara ett biologiskt privilegium. De flesta på vår jord har inte haft den turen.
Det minsta man därför kan begära är lite normal anständighet från fotografer i den meningen.
Vad sedan gäller Micke Bergs bilder så har de sin självklara plats i den moderna svenska fotohistorien. Låt vara att han ibland ”brer på” så det räcker och blir över. Hans bästa bilder handlar om glädjen att få finnas till. Gott så.
/per-erik
Jag tycker att det är viktigt att dessa frågor alltid hålls levande när det gäller hur man möter andra människor och hur vi avbildar dem.
/Affe
/Gunnar S
/Affe
Susan Sontag skriver
"Att fotografera är att appropriera och det innebär alltid att inta ett förhållningssätt till världen, vilket innebär att ta makt över den. Ett fotografi är en inramning och vad som uteblir från bilden är ingen slump. " Aftonladets recention
visst är det så
människor måste fotograferas med värdighet, bilden måste ge personen en känsla av sig själv som en värdig person
därför är jag ofta kritiskt inställd till viss aningslös gatufotografi
Susan Sontag talar om mängden bilder som avtrubbar oss
det eviga flödet som fjärmar oss från oss själva
tyvärr, bildkonsumtion
för mig räcker FS
/inger
Passerade nyss Marievik föresten, jag brukar titta om jag skall se dig någonstans.
/Affe
/Affe
Angående Diane Arbus så tycker även jag om hennes bilder och angreppssätt väldigt mycket.
Men detta med Bruce Gilden är svårt, tycker jag. För jag måste erkänna att jag gillar många av hans bilder. Framförallt de äldre svartvita från New York, men också hans bilder på japanska maffian.
Samtidigt kan jag hålla med om att hans metoder inte är så trevliga. Han kan verkligen vara hänsynslös.
Sedan vet jag inte om jag missförstår din text, men det blir väldigt svårt om ambitionen som specifikt gatufotograf ska vara att ta så respektfulla bilder som möjligt. Inte minst eftersom du aldrig vet var den gränsen går för en annan människa.
Någon kan ju bli sur för en bild som du tycker är hur snäll och respektfull som helst.
Sedan måste man ju kunna visa upp verkligheten som den faktiskt är, tänker jag.
Slutligen, det handlar alltså inte om att de som kommer med på bild kan känna sig kränkta, då skulle det bli omöjligt att fotografera då det alltid finns dem som känner sig kränkta för i stort sett vad som helst.
/Affe