OmTag. Leica-M och världens bästa objektiv (åtminstone för mig)
Det skrivs och tycks en hel del om olika objektiv här på fotosidan. Jag brukar inte skriva så mycket om prylar därför att jag tycker att sådant ofta hamnar i vägen för det viktiga vilket jag tycker är bilden. Här gör jag däremot ett undantag och berättar lite om min favoritglugg; Leica Summilux-M 50/1,4 ASPH.
För mig finns några parametrar som är viktiga när det gäller objektiv. För det första måste en ljusstark glugg vara användbar på full öppning, det är nämligen den enda anledningen att välja en ljusstark framför en ljussvagare. Om vi tar en f/1,4 jämfört med en f/2,0 till exempel så blir det dyrt att få den förstnämnda lika bra som den senare, mycket dyrt. Det går inte ens fysiskt att korrigera en ljusstarkare glugg lika bra som en ljussvagare om man fick lägga obegränsade resurser på bägge. Många missar detta faktum, om man väljer en ljussvagare glugg så är den som regel både billigare och optiskt bättre på alla avstånd.
Där kommer vi till nästa punkt, ett ljusstarkare objektiv är som regel sämre på korta avstånd (alltså kortare än åtminstone 100 x brännvidden) än ett ljussvagare. För att komma runt detta använder man till exempel flytande linsgrupper som anpassas/förflyttas i förhållande till de andra linsgrupperna beroende på fokuseringsavstånd, en bra men mycket dyr lösning då det kräver extrem mekanisk precision. Alternativet är ofta att man gör fokuseringen till en kompromiss, jag tror att detta är en av anledningarna till alla problem med front och back focus vi har idag när alla sådana fel avslöjas bättre än förr i och med 100% på skärm och sensorns mer absoluta skärpeplan. Detta om ljusstyrka och skärpa.
Nästa parameter som är viktig för mig är att objektivet inte har en massa distorsion. Raka linjer i verkligheten måste även se raka ut i bilden, när man plåtar digitalt har detta inte samma betydelse då det går att fixa i bildbehandlingen på ett smidigt sätt, ofta är till och med raw-filerna redan korrigerade för linsfel innan de lämnar kameran. Men när man plåtar analogt har detta stor betydelse (om man är känslig för det). När man designar ett objektiv kan man välja att låta vissa parametrar vara sämre för att detta i sin tur underlättar att göra andra bättre. Om man tillåter mer distorsion så blir det lättare att få upp skärpan till exempel, och många gör så. En annan parameter man kan låta dra iväg eftersom den är förhållandevis lätt att korrigera i den digitala världen är CA, alltså detta att olika färger bryts till olika punkter på sensorn, även detta görs regelmässigt för att man lättare skall kunna förbättra sådant som inte går att korrigera i efterhand och/eller att man vill hålla nere kostnader.
Slutligen vill jag snacka lite om oskärpa och hur den tecknas, Hur denna ser ut är en funktion av hur objektivet är korrigerat för sfärisk aberration vilken innebär att ljus utanför skärpeplanet som träffar linsens periferi inte bryts till samma punkt på sensorn/filmen som ljus som träffar linsens centrum. För mig är det viktigt att det inte skapas en massa spökkonturer och liknande som gör oskärpan bakom skärpeplanet nervös.
Leica väljer att korrigera för detta med asfäriska linser, andra tillverkare väljer andra vägar som zeiss till exempel och ytterligare andra struntar i det. I äldre konstruktioner löste problemet ofta delvis sig själv eftersom de var ganska oskarpa utanför centrum på stora bländaröppningar och dessutom vinjetterade en hel del vilket maskerade problemet. Det var länge en uppfattning att det inte gick att göra ett objektiv både skarpt på stora öppningar och samtidigt få en harmonisk bakgrundsoskärpa, utvecklingen har visat att detta antagande var fel även om det fortfarande finns de som omhuldar denna förlegade uppfattning.
Att sammantaget lyckas göra extremt väl korrigerad optik utan att låta storleken dra iväg (ju större du tillåter glasytorna att bli ju lättare är det att korrigera linsfel) är ett mycket kostsamt mästerstycke och där är Leica med sina senaste M objektiv världsledande. Höll på att glömma en mer subjektiv uppfattning: ett bättre obektiv separerar fina tonövergångar bättre i låg och högdagrar än ett sämre anser jag, speciellt i knepigt ljus.
För mig är Leica Summilux-M 50/1,4 ASPH världens bästa objektiv, men man får betala för det som man får göra för allt om prestanda och kvalitet skall ligga på topp, vansinneskvalitet som någon sade. Bilderna i inlägget (utom den första) är givetvis plåtade med nämnda objektiv.
ha det
Lasse
-affe
Bra ljusstyrka har en betydelse, när det gäller spegelreflexkameror, eftersom sökaren blir ljusare, vilket är en fördel.
Ha en bra helg!
/Wolfgang
Ibland krävs det också grejor som gör det ännu bättre.
Rätt val!
/H
Men huvudsaken är att man själv gillar de prylar man använder, inte så mycket att snacka om egentligen tycker jag (som du vet). ;)
-affe
-affe