OmTag. Dam-VM och fotografi
Kollar lite på dam-VM i fotboll, vad var det med Sverige i går? Såg oinspirerat, överspelat, trögt och oförmöget ut, det var rena turen att vi inte fick storstryk. Nej, vi kommer knappast att gå vidare från gruppen om inte någon mycket unik svacka visade sig i det svenska laget i går. Hur som helst konstigt att ett lag som rankas som ett av de bättre i världen kan falla ihop så totalt. Nog gnällt om detta.
Annars knallar vi runt i sakta mak jag och Sally, det brukar bli en sväng runt Långholmen eller Reimers som får bli den dagliga ”långpromenaden” nu när hon är på ålderns höst. Detta gör också att det inte blir så mycket nya bilder, det mesta blir sådant som jag redan plåtat på nämnda holmar.
För några år sedan travade vi runt en hel del på stan, 2006 som bilden är ifrån var båda Kajsa och Sally i farten och det var Garbo på Nordiska museet. Vet inte hur jag förhåller mig till fotoutställningar längre, även om Garbo inte var någon ren fotoutställning.
I början när fotografiska drog igång tyckte jag att det dök upp en hel del, även moderna och kulturhuset kontrade med en del bra saker. Nu känner jag det lite som om bara fotografiska finns kvar och de andra kastat in handduken. Jag tror man gick i fällan att försöka haka på det genomkommersiella som fotografiska faktiskt av naturliga skäl står för. De må vara hur det vill, kanske är jag också lite trött på fotografi?
Jag tycker sällan det dyker upp något nytt som intresserar mig, det mesta upplever jag som ganska inkrökt och tillskruvat. När det gäller fotografi är jag mest intresserad av reportage alternativt poetiska fotografier där fotografiet står i sin egen rätt.
Jag tycker inte att det görs så många förutsättningslösa reportage längre, ofta har fotografen en egen agenda som hen med näbbar och klor försöker torgföra. Oavsett om det handlar om HBT-personer, invandrade asiatiska kvinnor i glesbygden eller utanförskapet i segregerade områden så känns det ofta enögt och tillrättalagt för att bekräfta en åsikt. Jag saknar det dokumenterande där man inte hela tiden talar om för betraktaren vad denne skall tycka.
När det gäller de poetiska bilderna så tycker jag ofta att de är för tillskruvade på olika sätt, antingen skruvar man för mycket i bildbehandlingen eller också försöker man på olika sätt härma eller kopiera gamla tekniker. Vad finns för mening att titta på bilder där fotografen jobbat häcken av sig för att kopiera en 1800-tals teknik om de faktiska 1800-tals bilderna som regel är mycket bättre. Hur som helst känns det som många inte riktigt själva tror på fotografiet i sin egen rätt, utan att det måste skruvas till för att duga. Trist tycker jag, andra får tycka vad de vill.
Jag blev nästan chockad över hur svagt Sverige föreföll vara i går.
-affe
-affe
Jag tycker vi har (minst) en bra fotograf vad gälller dokumentära porträtt här på FS, och det är förstås Krister Kleréus. Hans bilder känns inte vinklade på något sätt, och är ändå ofta riktigt bra och intressanta för en utomstående betraktare.
Själv skruvar jag kors och tvärs och ägnar mig varken åt poesi eller dokumentär :)
-affe