OmTag. Hundliv
Jag har levt med hundar under stora delar av livet. Min första hund Roy var en Shetland sheepdog (dvärgcollie) som vi skaffade när jag var 12 år. Han fick tyvärr inte leva så länge, när han var ett par år blev han ihjälhuggen av en aggressiv Rottweiler. Han låg på djursjukhus i ett par veckor innan han gick bort. Efter honom blev det Tina, en underbar tik av samma ras.
Senare när jag flyttade hemifrån skaffade jag Nisse, en korsning mellan S:t Bernhard och New Foundland, en bjässe på 85 kg som var lika snäll som han var stor. Sedan gick det ganska många år innan det blev dags för hund igen, det måste ju funka med tid och jobb.
År 2000 skaffade jag Collietiken Kajsa som kanske är den hund som satt djupast avtryck hos mig. Kajsa var en tjej med mycket integritet, det var bara ett fåtal personer som hon brydde sig om, husse var allt. Det var också en hund som ”valde” mig, redan när jag besökte uppfödaren skulle hon till mig och där stannade hon livet ut.
Ett par år efter att jag skaffat Kajsa kom även Sally in i våra liv, Sally har alltid varit en positiv och genomvänlig personlighet och hundarna blev som stora och lillasyster på hundars vis. Kajsa gick bort 2011 och jag tänker ofta på henne, vilket fantastiskt stöd hon var när jag själv haft det jobbigt.
Nu är Sally också gammal och orkar inte med de maratonpromenader vi tidigare tog, därför blir det inte heller så mycket fotande som det brukade bli. En del har svårt att förstå att man ”begränsar” sig för att ens hund inte orkar hänga med på samma sätt. Men för mig handlar det inte om att begränsa mig; vad kan vara mer värdefullt än att stå vid sin livskamrats sida? Oavsett om denne är en människa eller en hund.
Tack för det!
/Bengan
-affe
-affe
-affe
Ha det//GöranR
Jag tror också att många inte förstår att en hund ofta känner av ensamhet som värre än en människa och att det inte går att förklara för en hund på samma sätt varför den lämnas ensam. Nu har jag ju inga problem med att lämna hunden då och då men om jag började knalla ut som vanligt och lät henne stanna hemma blir det både obegripligt och jobbigt för henne.
-affe
Hon fick ju somna in i januari. Då gick det väldigt bra, en lättnad för både henne och oss eftersom hon var så pass sjuk.
Tror det är solen som påverkar mig nu, hon älskade solen och värmen. Hon letade efter de första solstimmorna på altanen där hon satt och njöt. Så det är tomt att vara där ute nu.
Dina sista rader är så självklara för mig, fint skrivet !
"En del" har nog aldrig haft och skall nog inte ha hund !
ing-marie
-affe
Hälsningar Lena
Jasså, du är hundmänniska också, jag trodde du hade många av dina vänner i de stora haven. ;)
-affe
/Krister
-affe