OmTag. Om man väntar i 50 år...
I går hittade jag en halvt exponerad oframkallad rulle i kylen som jag inte vet riktigt när jag plåtade. När jag framkallat den insåg varför jag inte hade haft någon brådska med framkallningen, vilken jag normalt brukar klara av samma dag som jag fotograferat. Bilderna var mest ganska oinspirerade miljöbilder, vilket i och för sig inte är så ovanligt. Det var bland annat några bilder ned mot bygget av Liljeholmskajen som säkert kommer att funka som tidsdokument när höghusen är på plats.
Många av mina bilder är av den karaktären, alltså miljöbilder där det inte händer så mycket. Men jag säger som Gunnar Smoliansky sa när jag snackade med honom: ”Om man väntar 50 år blir alla bilder bra.” Det ligger en hel del sanning i detta tror jag, om inte bra så tenderar i alla fall många bilder att få ett värde som tidsdokumentation. Speciellt i en stad där det pågår förändringar hela tiden.
Det är ju ganska märkligt egentligen, åtminstone är det så för mig, att man över tid ofta ledsnar på bilder trots att de är tagna efter konstens alla regler och föredrar att titta på gamla rent dokumentära bilder. Jag har några böcker med gamla Stockholmsbilder som aldrig upphör att fascinera, även om de som sagt mest visar upp gamla miljöer som försvunnit och tidstypiska människor som säkert också är försvunna de flesta av dem.
Jag tror att vi lätt går vilse i det sökta i jakten på den perfekta bilden och missar det helt unika med fotografiet, dess förmåga att i all enkelhet visa något som är. Dessa bilder kan ofta bli viktiga när de senare visar något som var. Eller för att åter citera Gunnar Smoliansky: ”Om man väntar i 50 år blir alla bilder bra.”
-affe
Ha det så gott!
-affe
/Stephan
-affe
Om bilder skall bli bra efter 50 år, så vill det till att dom finns kvar.
-affe
De stora negativen var förvarade på samma sätt som du beskriver, och i sina pappersfoldrar, precis som fotohandlaren hade levererat den framkallade filmen. Resultatet av skanningen blev riktigt högklassigt - och det var fantastiskt roligt att se hur hon och hennes väninna tillbringade de varna 1930-talssommrarna när de var i 18-åråldern.
Men helt riktigt är som du påpekar att bilderna vinner på att bli äldre, har en bok om Linköping med fotografier mellan 1920- 1970. Tittar ofta på dem och det är bara att njuta.
Hälsn//Rolf
-affe
Jag tycker också om att fota byggen tex. Dom bilderna kommer vara värda mycket för MIG om 30 år om jag lever då. Tyvärr har jag slarvat bort många av mina gamla negativ från 80-talet. Jag måste leta vidare efter dom.
-affe
Hmmmm, spännande med din rulle och det ser ju bra ut!! Blir nyfiken för jag har ju oframkallad rulle med Zappa, fast den ligger inte kylen och fyller snart 40. Hmmmm, den borde ju framkallas... Men 10 år till så är det bra bilder.. ;) Eller inga alls.... :( Allt gott! //Peter
-affe
-affe
Ps. ser att du inte kör själv, så snacka med någon som kan göra det åt dig. Jag skulle kunna göra ett försök men det ligger i sakens natur att det inte går att lämna några garantier i så fall. ;)
-affe
Det finns alldeles för många som ibland kan tyckas ha ett behov av att trycka ned andra i skorna tycker jag. Jag är ju en glad amatör själv med en speciell kärlek till det vardagliga fotograferandet. Och om någon tycker att det de gör är kul och/eller viktigt för dem, vem har då rätten att förstöra den glädjen? :)
-affe
Idag har vi gamla bilder att titta på, inte bara i böcker utan även i album och skokartonger- bilder som lever vidare för att det bara är att ta upp dom, se och känna.
Kan våra barnbarn få se hur vi idag lever i vårt grannskap, hur vardagen för mormor och morfar såg ut? Jag är orolig. Vem har tekniken eller för den delen tiden att rota igenom gamla hårddiskar och cd-skivor i morfars dödsbo. Visst kan vi printa ut bilder men hur många gör det när det är så bekvämt att se dom på platt-tv. Bara vi inte är en bildhistoriskt död generation- risken finns. Dom där 50 åren finns dom om 50 år.
Ha de!
-affe
Tidsdokument är spännande, och de mest spännande kan ibland vara de mest alldagliga, taget ur vardags livet. Det är oerhört lätt att glömma.
Mvh, Inger
Tack för din kommentar.
-affe
Skanna och fixa till gamla analoga bilder är skoj. Ofta räcker det med att 20-30 passerat år för att återseendet av en bild skall bli ett trevligt möte för en själv. Det återkallar minnen.
Jättestor skillnad på hållbarheten hos färgfilmsnegativ. För mej har Kodakcolor Gold visat sig hållbara. I dumsnålhet körde jag ofta med Extrafilm, som visade sig vara betydligt sämre. http://www.fotokonst.net/html/gatufoto_internationell_7.html
-affe
mvh
Morgan Larm
-affe
Tror att det måste finnas andra kvaliteer i bilden än att den bara e gammal om den skall hålla att bli gammal...
Tycker jag alltså! :)
/B
-affe
Ett minst lika stort närrelaterat problem är ju hur man skall kunna selektera i den ofantliga informationsmängd som borde bli resultatet om/när allt lagras i något "moln", det torde tillföras miljontals bilder bara från mobiler varje dag i bara lilla Sverige?