STRÖVARKORT 251. Kasta bort ditt liv – och få det sen tillbaka.

Idag städade jag källaren, kastade bort – och fick det åter. Som en serveretur av en Björn Borg i sin krafts dagar. .

Hemmablindhet är det vanligaste synfelet. År ut och år in rundar man samma gamla bordshörn och slår i samma gamla höft som med tiden blir allt blåmärktare. Det gör lika ont varenda gång men trots det så inte ens snuddar tanken vid att flytta på bordet. Inte förrän den dag då skivan rämnar av sig själv eller som någon annan flyttar på den, så inser man att placeringen alltid varit fullständigt idiotisk. 

Och i den bästa av världar så upptäcker man förstås också då all oreda omkring sig och sätter omedelbart igång med att göra något åt den? 

Glöm det! Det är som med övervikt: ovanor man jobbat hårt på att skaffa sig under lång tid blir inte automatiskt goda vanor bara för att man börjar få lite insikt och plötsligt gläntar på ögonlocken. Man måste jobba på saken, behöver väckas, få sig en rejäl omskakare. Man måste byta synfält, upptäcka sånt man hittills blundat inför. Dessutom tvingas man acceptera att det får konsekvenser i ens liv. Som att bli tvungen att börja röja upp i skiten till exempel.

Att se oredan är inte alltid så lätt. Det är betydligt lättare att blunda och skylla på annat. Den där höften till exempel, den blåmärkta du vet, som gör det så tungt att böja sig ner och plocka undan sånt som ligger framme och skräpar. 

”Det gör jag sen”, säger du. Vilket innebär – i bästa fall – att du gör det mycket, mycket senare. Eller troligast inte alls. 

Paradoxalt nog är det ofta lättare att upptäcka virrvarret i vårt inre än det som finns runt omkring oss. För att ta itu med den inre röran tillhandahåller samhället en stab av experter beredda att hjälpa till: terapeuter, psykologer, kuratorer. Den yttre röran däremot förväntas vi inte bara upptäcka på egen hand utan också ta hand om själva.

Man kan förstås betrakta världen omkring sig olika. En persons oreda är en annans pedanteri. En tredjes ordning är den fjärdes kaos. Och sånt får man acceptera. Men är också vara viktigt att se, att yttre och inre röra faktiskt hänger ihop.

Att det finns samband mellan depression och nedstämdhet och oredan man omger sig med. Att röran kan vara orsak till irritation och gräl, gnissel och bråk mellan människor. Att man kan bli trött och håglös av att vara ett skrott i en växande kökkenmödding.

Jag tänker på en artikel jag läst om Christer Strömholm och hans minutiöst planerade lilla lya i Paris. Varje centimeter och yta där var genomtänkt, allt han ägde och hade rymdes på några futtiga kvadrat. Ändå föll inte väggarna ner över honom; han hade funderat, planerat och därefter genomfört sin plan. Det vill jag också göra.

Fynd i förrådet. Beviset hittades i gammal låda bland en massa neg.