Advertisement
En äldre mans strövtåg genom tillvaron. Ibland med en kamera i handen.

STRÖVARKORT 250. Vem är man egentligen mellan bu och bä?

Först trodde jag det här var min son. Men sen såg jag: det är ju jag. Och ändå inte. Killen på bilden är bara nitton år och jag är 49 år äldre. Så det kan omöjligt vara jag. Och ändå.

Vart tog den vägen, tiden? Jag minns så mycket att det känns ohälsosamt. Ibland känner jag för att skriva ner allt, men så inser jag att ingen är särskilt intresserad. Nu börjar farfar berätta igen, som Sigge brukar sucka.

Man säger att gamlingarna går i barndom och kanske är det dit jag är på väg. Samtidigt tycker jag inte själv att jag är särskilt nostalgisk utan tämligen nutidsorienterad och nyfiken. Jag vill gärna vända blad och kolla in vad finns på nästa sida.

Men det kan inte hjälpas att jag undrar: Vem är han, killen på den här bilden?

Fakta vet jag ju: Sedan tre månader är han faderslös; pappan dog i september i en hjärtinfarkt bara 46 år.  Sonen har rest med som sällskap åt sin mor till Playa del Ingles. Hon är nybliven änka, 43 år gammal. De har flytt julen för att slippa alla jobbiga minnen, men han kommer ändå att få Beatles vita album i julklapp när han kommer hem. Ingenting är som det har varit. Fast han har haft sin första tjej även om det är över när bilden tas.

Är det sånt här man har kameran till? Eller borde ha? Bilden är tagen med en Instamatic och jag exponerade inte ens alla neg på rullen. Mamma ville ha en bild av mig och jag poserade motvilligt.

Fast idag är jag ändå rätt glad över att den togs. För den har bevarat något mer än bara hur jag såg ut. Inkapslat i den ryms en känsla av vem jag var på väg att bli. Ett drygt halvår senare skulle jag flytta till Stockholm och börja på universitetet. Varför vet jag inte; det var bara så. 

Kanske är det som några påpekade i sina kommentarer till tidigare bloggar i veckan, att det är det nära man ska fotografera. För även om bilden bara är yta, så finns det något därunder som inga ord i världen förmår skrapa fram. Och det borde väl vara värt något?

Inlagt 2018-05-08 14:16 | Läst 789 ggr. | Permalink

""Och tiden blir ett förunderligt ting" skrev Sune Jonsson för bra länge sedan, och det är inte så svårt att hålla med om. Vill man på något sätt återuppleva sin tid här på jorden så är fotot ett utmärkt hjälpmedel. En utgångspunkt att rekapitulera kring. Själv började jag fotografera relativt sent i livet, i 19-20 års åldern, och det har inte blivit många bilder på mina föräldrar eller syskon. Eller för den delen – på mig själv. Föräldrarna är borta så där är skadan irreparabel. Syskonen finns i alla fall kvar, liksom barn och barnbarn, så där finns en hel del kvar att göra. Blommorna och fåglarna kan vänta."


(visas ej)

Vad heter hufvudstaden i Sverige?
Varifrån du fått kraften vet jag inte,
ej heller vem din Rosinante är eller finns.
Din golgatavandring genom oändliga
solnedgångar, genom drivor av mesar,
barnbarns dop samt frejdiga fejans falsarier.
Vägen är inte bara brant och smal,den
är knappt skönjbar.Men visst den borne
optimisten k a n ju ligga under vilken
sten som helst.Bara fortsätt det goda arbetet.

mvh peter
Svar från goranton 2018-05-08 16:04
Tack min vän. Då gäller det bara att hålla sig undan väderkvarnarna.
/G
"Och tiden blir ett förunderligt ting" skrev Sune Jonsson för bra länge sedan, och det är inte så svårt att hålla med om. Vill man på något sätt återuppleva sin tid här på jorden så är fotot ett utmärkt hjälpmedel. En utgångspunkt att rekapitulera kring. Själv började jag fotografera relativt sent i livet, i 19-20 års åldern, och det har inte blivit många bilder på mina föräldrar eller syskon. Eller för den delen – på mig själv. Föräldrarna är borta så där är skadan irreparabel. Syskonen finns i alla fall kvar, liksom barn och barnbarn, så där finns en hel del kvar att göra. Blommorna och fåglarna kan vänta.
Så jäkla fint Göran!
Hörs/per-erik