En äldre mans strövtåg genom tillvaron. Ibland med en kamera i handen.

Strövarkort 182. En njutares bekännelser

Hedonism är filosofin som sätter njutning främst som människans mål. Och den är inte särskilt svår att hålla med om. För vem vill inte hellre vara rik och frisk än sjuk och fattig?

Men det finns rätt många som säger emot. Sådana som anser att skuld och botgörelse är vårt sanna väsen och att vi måste avstå och självpiska oss för att uppnå människovärde.

Visst kan man förhöja njutning genom att säga nej. Låta bli nio gånger så att den den tionde smakar desto mera fågel. Fast motivet är ju ändå att avstå för att må bra i slutändan. Att få njuta med andra ord.

På sextiotalet föddes många slagord, inte minst under det turbulenta 1968. Min favorit är "Allt! Nu!" Både en uppmaning och en önskan om något som undergångskramarna knappast nålar upp på sina anslagstavlor. För antingen man tror på ett bättre varande genom att ingen har det särskilt bra eller ett paradis hinsides detta, så är det utmanande att kräva största möjliga lycka och välgång omedelbart.

Fast tänk om det gäller alla. Även självspäkarna.

För inte är väl vi - jo, jag räknar mig till hedonisternas muntra skara - så själviska att vi inte bjuder in alla till festen? Allt Nu! betyder förstås Alla! Nu! Så kom igen! Sätt er till bords! Ta för er av alla rätterna!

Men om dom inte vill då? Om dom inte mår bra om dom inte mår dåligt?

Tja, världen är fri och vi väljer våra liv. Så det är väl bara att fortsätta på den bana som känns bäst. Avstår dom från allt som jag anser vara det goda så är det resandes ensak. Föredrar man Fanta före Amarone är det helt okej. Osaltat råris före en krämig hummersås? Självklart! Celibat före vällustigt rullande i halmen? Sure. Var och en bestämmer sin egen väg.

Fast det verkar ändå som att avståndstagarna helst vill ha sällskap i sina öststatsgröna vänthallar. Få support för sin önskan att måla världen i grått i stället för i mustiga pasteller. Antingen det gäller klimat, köttkonsumtion, genusfrågor eller något annat stekhett måste alla vara med på filten. I samförstånd och på deras villkor. Och det är då som jag hoppar av.

Att också jag försjunker i pessimism ibland, vanmakt, förtvivlan och ilska är en helt annan sak. Man är ju inte mer än människa. Inkonsekvent och motsägelsefull, svår att hålla på banan. Men trots det med en obändig längtan efter liv och njutning.

Så därför, Allt! Nu! Ja, särskilt Nu, när mörkret sänker sig.

Inlagt 2014-11-26 08:06 | Läst 2124 ggr. | Permalink

"Intressant text, stämmer väl med min egen livsfilosofi. Livet är vackert! Livet är också svårt och hårt, men ändå vackert på nåt sätt! Läckra bilder rakt igenom! /Niklas"


(visas ej)

Vad heter hufvudstaden i Sverige?
Utmärkt intressant text. Dessutom gillar jag din bildsekvens. Kanon som vi säger i Skåne.
Mvh/Jörgen
Intressant text, stämmer väl med min egen livsfilosofi. Livet är vackert! Livet är också svårt och hårt, men ändå vackert på nåt sätt!
Läckra bilder rakt igenom!
/Niklas
Personligen tror jag att den svåra konsten att leva förnöjsamt är den som leder till lycka. Jag tror att "frosseri" oavsett vad som frossas snarare är ett uttryck för att man inte är speciellt tillfreds. Men det är skillnad på detta och späkning, och speciellt att tvinga på andra sina uppfattningar. För det är nog där kärnan finns, om det känns uppoffrande är det nog inte rätt grej, vare sig för en själv eller någon annan. Om man däremot lever sitt liv i relativ materiell och/eller upplevelsefattigdom, som andra ser det, men själv upplever att det är det liv man vill leva så kan man nog betrakta sig som rikare än de flesta. Men som sagt allt sådant måste komma inifrån en själv och inte pådyvlas av andra. Sedan finns en massa påbud som vi är tvungna att följa av andra anledningar, min välfärd får ju inte förstöra någon annans osv, och där finns en hel del att önska både av mig och andra.
-affe
Tack vänner! Min point Affe är, att var och en får bli salig på sin tro. Det är när dom försöker göra den till min som jag sparkar bakut. Mission är inget för mig.
/Allt gott, Göran