Strövarkort 178. Det bedrägliga minnet
Minnen är otrogna lymlar som tumlar runt i vinden, som gör tvärsäkra statements och som målar i grälla färger: Så här var det! försöker dom säga. Tro dom inte!
För så var det inte. Aldrig. Eller nästan. Bara om minnet fotograferats av kan det likna det som skymtar i backspegeln, men inte ens då är det säkert. Likadant med ansikten. Dom är ju bara ansikten. Saknar röst, minspel, doft, närvaro. Saknar den människa som gav det existens. Är bara namnet under bilden på albumets tummade sidor. I samma stund som våra vägar skiljdes inleddes blekningsprocessen för att sen inte sluta förrän allt var bortnött. Allt utom "minnet".
"Minnet" ger legitimitet åt precis vad som helst. Man kan måla det neongrönt, krydda med curry och sen spöka ut det i en Kinaimporterad papegojmask som kallas Monster-Mao. Eller vad som helst.
För minnet är lika sant som skvadern, den påhittade korsningen mellan hare och tjäder. Lika konstruerat och lika illa strukturerat. Jag försöker gå tillbaka till en bestämd månad ett givet år. Omöjligt! En vecka då? Går inte. Men en dag? Näe, det är ogörligt. För i samma stund som något händer, bleknar det bort och glöms. Kvar finns begreppet "minne", poesi skrivet med vatten, krafsat med pekfingret i sanden. Och vågorna tvättar bort och döljer effektivt vartenda brott.
Varför är det då så viktigt att minnas? Kanske för att om vi ska orka framåt så måste vi tänka bakåt. Skapa jämvikt och balans mellan då och sen. Och kalla det för nu.
Jag hävdar ofta min brist på känsla för nostalgi och det är sant: jag hyser väldigt liten längtan åter. Men det beror förstås på medvetenhet om att det är omöjligt att backa bandet. Och då får självbevarelsedriften styra skutan. Minnet får bli en taskig schlager eller ett foto med blekta Agfafärger från semesterresan till Mallorca 1966.
Undrar hur man skulle reagera ifall någon sedan länge död plötsligt stod framför en. Sa hej, det är jag. Känner du inte igen mig?
Näe, det skulle jag nog inte göra. Jag skulle undra vem den där personen som säger hej till mig liknar. För visst är det något bekant över honom. Jag kan bara inte säga vad. Och sen skulle jag gå vidare och inte tänka mer på saken. Kanske bara snegla lite åt backspegeln och undra.
Det går bra att glömma det mesta, om inte informationen har någon slags aktualitet. Jag satt en gång vid arkivforskning och läste en testamentsbilaga skriven av en förmögen storbonde under det sena 1700-talet. Han skrev bland annat om sin mycket avhållna "fru Moder". När han hade talat lite om denna förträffliga kvinna, kom det:
"Det står mig nu före att jag ej längre kan återskapa min moders anletsdrag". Han kunde inte längre komma ihåg hur mamma såg ut, eftersom det inte fanns någon bild.