Strövarkort 177. Konsten att vara skiträdd

Jag skulle vilja plåta som Anders Petersen. Eller Strömholm och Don McCullin. Visa upp resultat av ett liv så spännande att varenda nagel är nerbiten till roten.

Men så är det inte. Mitt liv är inte alls särskilt spännande och därför blir mina bilder inte det heller.

Jag umgås inte med transor i Paris, dricker inte med sjömän och horor i Hamburg och hukar inte för kulor runt skallen i Syrien. Jag lever ett mycket lugnt och odramatiskt liv i Solna, går mina dagliga promenader i Hagaparken, skriver, läser böcker och pysslar med bilder. Oftast i ensamhet.

Så vad ska jag fotografera?

Min vardag, hör jag en röst svara. Visst, min vardag. Fast det gör jag ju på Instagram och Facebook. Det är inte fotografi, bara små notiser i kanten. Och jag kan ju inte hålla på och plåta Brunnsviken dagarna i ända.

Så vad är bra och spännande fotografi? Är det egentligen inte bara spännande liv som det handlar om?

När jag tittar på Nan Goldins eller Larry Clarks bilder så är det motiven som fångar min uppmärksamhet. Inte i första hand det fotografiska handlaget. Men jag skulle aldrig velat leva deras liv i knarkarkvartarna bara för några bilders skull. Det är det inte värt.

Eller ta Araki, Koudelka och Ackerman. Solitärer som lever mitt i sina egna spänningsfält och bara råkar ha kameran med sig och för att berätta om liven omkring sig. Eller?

Det handlar om att utsätta sig. Så ungefär brukar i alla fall Anders Petersen uttrycka det, men det är förstås lätt att säga tulipanaros. Med tilltagande ålder och feghet  har det blivit mig allt mer motbjudande att sticka fram skallen i krutröken och jag är sannerligen ingen McCullin.

Fast man kanske kunde ta till sig ett annat av Petersens uttryck:

– Jag är ofta skiträdd! Men jag är inte rädd för att vara rädd. Hela mitt uppdrag går ut på att utsätta sig. Men det gäller att ha känselspröten ute hela tiden.

Är det så man blir en bra fotograf? Genom att lära sig bemästra sin rädsla och känna efter?

Kanske det. Men faktum kvarstår: man behöver ett liv att utsätta sig för. En vardag så pass spännande att den är värd att berätta om. Och det är som sagt lätt att säga tulipanaros.

2014-11-15 10:18   Thomas Johansson

Hej Göran. Tack för ett tänkvärt inlägg. Du har helt rätt. Bra bilder kommer inte gratis. Socialrealistiska reportagebilder eller landskapsfoto - oberoende av genre så krävs det att man är på plats där och när det händer. Insatserna kan variera, men det krävs planering, mod och beslutsamhet. Själv fotar jag mest landskap och kämpar ofta mot min egen bekvämlighet när det är dags att kliva ur bingen kl 03 för att ge sig ut. Mvh Thomas

Besvara

2014-11-15 10:34   Björn Wångblad[BF]

I ungdomen är många mer oförvägna så även jag. Bodde i Afrika och Asien i länder med inbördeskrig. Dumdristigt.
Det var dramatiskt många gånger. Fotade dia på den tiden med många usla bilder som resultat. Visst blir man bekvämare och fegare/klokare med åren. Men nu bär det av på äventyr till Kuba.

Besvara

2014-11-15 11:33   N Thomas Meldert

Ja, det verkar som om det alltid är mer spännande någon annanstans än där jag är. Vem kan möjligen intressera sig för mina vardagsbilder när jag knappt gör det själv?

Besvara

2014-11-15 12:44   gatosi

Inga nära och kära till dig som betalar för ett "spännande" liv som du lever. Bra tycker jag.
Sällan något som man reflekterar över i sin beundran för "spännande" fotografer.

Besvara

2014-11-15 12:58   Mirc

Hej Göran! Jag skulle vilja påstå att det är mer begåvat att kunna göra något intressant och spännande av något som är fullständigt ointressant i egentlig mening. Att dokumentera fullständigt livsfarliga situationer ger ju en spänningsfaktor i sig som betraktaren omedvetet tar ställning till. Sådana bilder lever genom motivet inte genom fotografen. Hälsningar Marie (som tycker dina bilder och blogg är både intressanta och utvecklande)

Besvara

2014-11-15 17:55   alf109

Jag tror nog mer på lågspänning på sikt.
Nu har man ju sett knarkarkvartar, nedkörda människor, krig och elände så man klarar sig ett tag, åtminstone jag. Sune Jonssons milda, vardagliga bilder av vanliga människors strävanden vinner alla dagar i veckan.

Framför allt handlar det nog om ärlighet mot sig själv och genom sina bilder, skall det bli bra måste det vara i samklang med den egna personen, och då behövs inte så mycket sensation. Allt för många blir någon sorts "turister i verkligheten" tycker jag. :)

-affe

Besvara

2014-11-16 11:40   goranton

Egentligen handlar det nog om en önskan om ett lite mer spännande liv.Som nybefriad från löneslaveriet måste man ju försöka hitta nya punkter i tillvaron att sikta mot. Resor, barnbarn och en näve allmän kultur? Visst. Men mera då? Var det allt det där? Livet liksom.Tanken är lite svår att vänja sig vid, även om tillvaron ofta är tilltalande i sin sorglösa tristess.
/G

Besvara