En äldre mans strövtåg genom tillvaron. Ibland med en kamera i handen.

Strövarkort 176. Livet är mitt

Vad är det som formar en människa? Som gjort mig till den jag är? Jag vill tro att det är mina livsval. Mina egna val. Mina, efter moget övervägande, fattade beslut.

Allt som jag gjorde för att jag ville det eller för att jag inte ville. Som jag avstod av lättja och bekvämlighet för att det kändes fel. Eller att jag en dag i februari gick till den där föreläsningen på universitetet som kom att förändra mitt liv.

Vattnet rann, stötte mot en sten och tog en annan väg. Fast det var jag som bestämde åt vilket håll det skulle rinna.

Fantasi och gott minne har varit goda verktyg för att tillverka den jag ser framför spegeln. Med hjälp av fantasin har jag kunnat föreställa mig konsekvenserna av mina val även i jobbiga och sorgliga sammanhang. Tar man ut det mesta i förväg blir det som bekant aldrig lika jävligt när det sen inträffar. 

Och gott minne har, precis som för hundar och hästar, varit ett vaccin mot upprepning av ödesdigra misstag. Dåliga erfarenheter har därmed blivit goda erfarenheter.

Människan är vad hon själv gör sig till. En plan som förverkligas genom det liv man lever. Och hon är själv alltigenom ansvarig för sin existens, hävdar filosofen Sartre. 

Eftersom det är människan som uppfinner människan finns det varken behov av eller plats för någon högre makt som människan skapar. Livets mening blir då livet självt. Ingen Masterplan finns nedtecknad vilket öppnar för miljarder möjligheter utan att stänga en endaste dörr.

Att jag styr mitt liv genom mina val upphöjer varenda dag till viktig. Också skitdagar då mörkret sliter kraften ur kroppen som rovdjur drar köttet av ett älgben. Insikten får mig att stå ut, till och med när  snön yr som värst över Björnlandet och kylan djupfryser alla relationer så vet jag att bara jag väljer så kommer levandet tillbaka.

Det enda jag behöver är att varje dag fortsätta uppfinna mig själv. Skapa min persona och vända min hudlöshet in mot själva livet. Då går resten som en dans.

Jag gillar att gå in i en riktigt gammal kyrka ibland. I Sverige eller nån annanstans i världen. Tända några ljus, prata en stund med mina döda. Jag tycker den linan känns viktig, som dagisrepet ungarna håller i när de är ute på promenad. En tidsledning.

Generation efter generation har suttit under samma tak, tittat på samma väggmålningar och kisat mot samma sol utanför de blyinfattade fönstren. Och varenda en av dom funderade på något sätt över sin existens. Från fogdar och patroner till slagpåsarna längst ner. Slavarna, trälarna, de kastlösa. Antagligen var deras funderingar rätt lika varandra. Precis som våra är idag.

Inlagt 2014-11-14 07:52 | Läst 1171 ggr. | Permalink

"Existensialismens dilemma. Ja, människan gör sina val och skall ta ansvar för dom. Livets paradox. Man utsätts för slumpen och erbjuds alternativ att välja mellan. Dessvärre ibland bara riktigt dåliga alternativ. Skall man skylla sig själv då? Att man valde fel? Konsekvensen av felval får inte leda till att en utsatt människa lämnas åt sitt öde tycker jag. Men samhället går åt paradigmskiftet skyllasigsjälv, vi är redan där."


(visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver
Fin text. Och därmed kommer vi till ansvarsfrågan. Det personliga ansvaret, den etiska ledstång du förhoppningsvis greppar genom livet. Det som förhoppningsvis gör oss till människor. Det som förenar, eller borde, förena oss.
Många tänkvärda ord där. Läst och begrundat och håller med om en del.
Fin text Göran, tänkvärt.
/Krister
Existensialismens dilemma. Ja, människan gör sina val och skall ta ansvar för dom. Livets paradox. Man utsätts för slumpen och erbjuds alternativ att välja mellan. Dessvärre ibland bara riktigt dåliga alternativ. Skall man skylla sig själv då? Att man valde fel? Konsekvensen av felval får inte leda till att en utsatt människa lämnas åt sitt öde tycker jag. Men samhället går åt paradigmskiftet skyllasigsjälv, vi är redan där.
Jag håller med dig, det är ens egna val som formar livet. Men jag tror också att människan präglas mycket av de första åren i livet, och där kommer också miljö in, och arv. Men allt tillsammans skapar en personlighet.
Intressant text, mycket som jag skulle kunna tänka mig diskutera en kväll. Säger som Margareta, håller med om en del. Håller tex med dig om att varje människa har totalt ansvar för sig själv och sitt liv. Och därmed att försöka forma mitt liv i den riktning jag vill. Det betyder dock inte att därmed är det bara jag och mina beslut som lett mig dit jag är. Jag är inte religiös, snarare "tvärtom", dvs mkt kritisk mot religion, och väljer därför att tala om existensen i stället för högre krafter. Och jag tänker att hade existensen placerat dig eller mig (åtminstone mig) i ett riktigt fattigt område i Indien, säg i ett av Mumbais (Bombays) många slumområden eller i något av de eboladrabbade afrikanska länderna när vi föddes, hade vi nog inte varit där vi är idag, oavsett drivkraft och ansvarstagande. Ändå - utgående från där vi nu och här befinner oss - har vi totalt ansvar för oss själva. Och det betyder INTE som Björn Wångblad tycks anta att vi inte ska visa empati, omtanke och kärlek till andra, snarare tvärtom. Jag menar, först när vi tar ansvar för ALLA våra handlingar har vi möjlighet att visa empati och kärlek.
Se där, några av mina funderingar. Tack för intressanta rader!/ Björn T
Svar från goranton 2014-11-14 21:33
"Först när vi tar ansvar för ALLA våra handlingar har vi möjlighet att visa empati och kärlek." Precis Björn. Det är, vad jag förstår, det som Sartre menar med essensen. Vilket ger oss vår frihet.
/G