Strövarkort 175. Tillbaka till garderoben

Mitt liv är bilder. Ord skulle man kanske anta eftersom jag har varit och är skrivare till professionen. Men tvingades jag välja så valde jag bilden alla gånger. Den fotografiska.

Varje gång jag pressar ner avtryckaren fryser jag verklighet, en 125-dels sekund eller vilken hastighet slutaren nu får jobba med. Jag skär ut ett flortunt lager av det som projiceras i min hjärna och i ögonblicket stoppar jag tiden för alltid.

Är det inte fantastiskt? Att kunna bjuda på titthål in i varandras skallar och världar? För det är ju precis det vi gör. Vi upplåter vår allra mest intima och privata domän och framhåller allemansrätten varenda gång vi tar en bild. Och skapar stöd för minnet på samma gång.

Fotografering är en rit. En möjlighet att samla ihop miljarder mosaiker som till slut ska ge den sammafogade bilden av ett liv.

Det första som förhäxade mig var inte kameran som maskin utan magin i att se en bild befruktas och sen få vara med om att förlösa den.

Jag stod i en garderod i farmors lägenhet på Storgatan i Linköping tillsammans med min farbror som var fotograf. Lukten av malmedel blandades med fixdoft och ljuset från en röd glödlampa fick kappor och rockar som hängde bakom oss att bilda kö och kika över våra axlar.

Det var magi. Trolleri. Min farbror tände en lampa någon sekund över en ram med ett papper täckt av ett negativ. Sen la han pappret i en skål och på dess yta började bildens konturer tona fram. En bild av nåt välkänt som han filtrerade genom sin kamera och visade mig för allra första gången.

Det är en missuppfattning att kameran är objektiv. Den HAR ett objektiv men bilden är alltid en spegling av fotografens öga. Vilken skitbild som helst blir därför unik och går aldrig att upprepa. Den har sitt fingeravtryck, är det enda exemplaret.

Så småningom skaffade jag mitt eget mörkrum. Framkallade Tri-X-rullar i dosa och gjorde svarta, grovkorniga kopior i köket på Agfa Brovirapapper. De överlevde länge, ända fram till en översvämning för en del år sen. Att de förstördes då och måste slängas gjorde inte så mycket. Det var inte resultatet av mitt plåtande som intresserade mig, utan vägen dit. Resan var målet. Det var processen, att utföra trolleritricket, som tände mig.

Att bilder hjälpt mig minnas ögonblicken i mitt liv - människorna, resorna, hundarna, platserna, maten, festerna - blev liksom en bonus. Att bläddra de stora fotografernas böcker blev min aftonbön. Cartier-Bresson, Strömholm, Koudelka, Robert Frank. Alla hade de något speciellt att berätta för mig.

Fortfarande kan jag längta efter magin i farmors garderob. Sträcka mig efter den som efter ett årgångsvin uppe på högsta hyllan. Riktigt samma känsla finns tyvärr inte i digital fotografi och bearbetning i datorn. Ett objektivt konstaterande bara, inte nostalgi.

2014-11-13 08:57   phanna

Fina bilder, vacker text, varje bild har sitt fingeravtryck, det var fint!
mv Pär

Besvara

2014-11-13 09:19   Annelie Worgard

Otroligta bilder, allihopa, alla har sin rytm, sin magi. Tillsammans med din text blir det ett mycket tänkvärt inlägg

Besvara

2014-11-13 09:36   Bob Bovin

Hej,
Medryckande bilder, med starkt innehåll.
Jag har också stått i några mörkrum i Linköping, bl a på Östgöten och Corren.
Ha det bra
Bob

Besvara

2014-11-13 17:52   alf109

Fina bilder och en strålande text och fotografins magi.
Visst är det något nästan magiskt med att se en bild få skepnad i framkallningsskålen! :)
-affe

Besvara

2014-11-13 21:24   Joakim K E Johansson

Bra text (och bilder) som det går att känna igen sig i. Jag gillar översta bilden. Av någon anledning får jag känslan av att den är tagen i USA.

Besvara

Svar från goranton 2014-11-13 22:12

Den är faktiskt från London, strax bredvid St Pauls Cathedral.

Svara