STRÖVARKORT 252. Det är inte intressant HUR en bild kommit till, utan ATT den gjort det.

Jag gick fotoskolan på sjuttiotalet och minns hur vi pillade på all utrustning. Made in Germany eller Japan stod det oftast på den. Vi tryckte av, vi smekte och vi önskade. För vi var rätt osäkra på vad vi egentligen skulle använda detta fantastiska medium - fotografin - till.

Men man mognar med åren. Tappar prestigebehov och krav på att vara perfekt och ofelbar. Tar livet lite mer från den coola sidan och uppskattar det möjliga i stället för det omöjliga.

Jag började plåta 1969, nitton år gammal. Köpte en Pentax med tre gluggar och tog massor av bilder. Soppade rullarna hemma i garderoben och kopierade sen i köket. Upptäckte magin och blev fast. Ungefär som med min första skrivmaskin. Fast det var varken maskinen Halda eller apparaten Pentax jag älskade utan möjligheterna dom gav mig. Insikten att plötsligt vara i stånd att göra precis vad som helst.

Visst, man är naiv i dom åren, men det är just det som är så underbart. För tids nog kommer all självkritik som förtär och kväver. Som påpekar hur uselt allt som man åstadkommer är. Vilka vissna bilder man tar, vilka skruttiga texter man skriver.

Ändå, trots förbehållen, valde jag bild och ord som yrke. Först som fotograf, senare som skrivande. Men plåtandet, allt det där med magin, det dog långsamt sotdöden när jag måste försörja mig på det. 

Sedan jag passerat sexti började jag hitta tillbaka till bilderna. För att jag inte behöver leva på dom längre och för att med den digitala tekniken kan jag göra allt det som jag kunde göra förr, fast utan en massa krångel.

Visst kan jag bli nostalgisk av doften från ett mörkrum. Falla i trance framför perfekta kopior på en gallerivägg. Men vad jag egentligen bryr mig om är det som finns innanför bildens kanter och ramar. Hur det hamnat där, om genom tysk, japansk eller östtysk teknik, struntar jag i. Om det suttit en zoom, ett tele eller en grodvidvinkel på kameran är ointressant. Att bilden når fram är det som räknas.

Alla får förstås gilla gamla kameror och pilla på dom. Men utan att använda dom blir det ingenting. Bara resultatet räknas. Det som ögat landar i. Om så på en vägg bakom glas och ram, inplastat i en plånbok, häftat på en kylskåpsdörr eller tryckt i en påkostad kaffebordsbok.  

2018-05-11 08:00   per-erik åström

Precis så.
Ses/per-erik

Besvara

2018-05-11 08:21   Bob Bovin

Hej,
Mycket väl skrivet. Har upplevt precis det samma sedan 1956. En liten skillnad: jag har alltid känt glädje med att ta bilder. Kanske för att jag levde på vetenskapliga bilder som yrke.
Bloggen ovanför den här skrev jag för 5-6 dagar sedan, underligt att vi skrev om nästan det samma. Du skriver dock mycket mer drivet.
Ha det gott
Bob

Besvara

2018-05-11 09:35   N Thomas Meldert

Självkritiken är min värsta fiende just nu.

Besvara

Svar från goranton 2018-05-11 11:49

Ja, den är ett virus man inte kan vaccinera sig mot.
/G

Svara

2018-05-11 10:28   Krille-K

Helt rätt Göran.
/Krister

Besvara