Nyliga kort ... 46
Jag gillar att plåta ungar.
Ja, barn är nog nästan mitt favoritmotiv. Om man nu tillåts uttrycka sig så i denna ängsliga tid. För det som var självklart för nåt årtionde sen är idag suspekt och leder lätt till fördömanden och uthängning på sociala medier.
Och ändå, om jag bläddrar i albumet som min mamma satte ihop av våra familjebilder, ser jag mig själv brunbränd och naken jaga fram över Köpingsviks vita sand på Öland på femtiotalet. Ingen skulle haft en tanke på att jag var ett presumtivt pedofiloffer.
Men nånting har hänt. Kanske på grund av att det är så mycket lättare att i denna uppkopplade värld bete sig som ett svin.
Fast det kan inte bara vara därför. Nånstans har moralpanik sipprat in och förgiftat våra sinnen så till den milda grad att det idag är omöjligt att ta en bild av en okänd unge i en lekpark. Hur inbyltad i bävernylon den än är.
Det är tur att jag har mina barnbarn som ställer upp som modeller ibland. Eller som på den här bilden av Kristofer, min äldste son, tagen nån gång i början av åttiotalet i vår hiss på Kungsholmen. Värre än så var det inte.
Intressant ämne du tar upp här.
Som tur är har jag ett barnbarn (tjej) som jag har fotograferat sedan hon var väldigt liten och som jag också passade många gånger. Hon vill fortfarande posera - hon har precis fyllt 15 år.
När jag fotograferar på gatan och det är barn i sikte ser jag till att de finns med som naturliga motiv i miljön och lite mer på avstånd än vad jag gjorde förr i tiden. Nu kan pedofilspöket slå mig extra snabbt – gubbe med skägg och sittandes på en parkerad handikappskoter. Det kan även verka misstänksamt för vuxna som går förbi, men jag har sällan fått kommentarer där. Det kan bero på att många människor har någon form av beröringsrädsla för funktionshindrade. Jag kan komma på något att säga till dem "Jag är inte handikappad, jag kan bara inte gå" :-) Som tur är finns det någon som kan skratta åt det.
Med många vänliga hälsningar från Erik.
PS: Ursäkta den långa kommentaren.