Jag gillar visst kameror!
Om nu någon skulle fått för sig något annat: kameror är toppen tycker jag. Att jag skulle älska dom är väl att ta i, men jag gillar vad man kan göra med dom. Och jag skiter i vad det står på dom.
Jag trodde i min enfald att det där onanistiska draget som fanns på fotoskolan på sjuttiotalet, att sitta ett gäng och pilla och talla på diverse tyska och japanska och en och annan svensk smälla skulle gå över. Men det verkar som att jag hade fel. Pillandet och tallandet bara fortsätter. Kanske accelererar det till och med.
Men i grunden är kameran förstås en alldeles makalös manick. Ett magiskt verktyg för oss som inte med hjälp av en penna eller ett ritkol kan återskapa det våra ögon och vår hjärna ser.
Fast det är lite absurt att själva maskinen får så stort utrymme i diskussionerna. Inte berättar jag vilken sorts dator jag skriver det här på, vilka skor jag gick till jobbet i eller om jag föredrar Zoëga framför Löfbergs Lila.
Men så fort man publicerar ett enda litet kort så ska det stå vilken kamera, optik, bländare och brännvidd man använt. I varenda text om nya modeller redogörs för brus och pixlar till förbannelse. Och försöker jag avyttra en överbliven digitalsmälla på nätet, är den osäljbar om jag inte kan klämma ur mig hur många exponeringar den gjort? Vem bryr sig? Egentligen?
Priset togs när jag för ett tag sen sålde en filmdriven, mekanisk kamera och fick den frågan: hur många exponeringar har den gjort? Jag struntade i att svara.
Om man betänker att några av historiens främsta dokumentationer av mänskligt liv gjorts med primitiva lådor där varken ljusstyrka eller exponeringstid kunnat stoppa visionären under skynket, så blir det lätt löjeväckande med allt prat ifall det verkligen går att använda den nya lilla Nikonkameran med sin pyttesensor eller ej. Och räcker nya Fujin eller måste man investera i en Leica?
Två av sextio- och sjuttiotalets främsta bildprojekt genomfördes med Canons lilla halvformatare Dial, närmast att betrakta som en leksakskamera. Det var Walter Hirschs Londonreportage taget under en enda dag, den 13 april 1968 och Jacob Holdts Amerikanska bilder 1977. Båda fotograferna SÅG något och de använde den kamera som stod till förfogande för dem. Och de skapade fotohistoria.
För att nu ingen ska tro att jag är besatt av missionen att dissa kameramarknaden och glädjen över att få pilla och talla, vill jag berätta att den här bilden är tagen med en japansk digitalkamera, processad i en amerikansk dator och upplevd under gråkall Londonhimmel i påskas.
Den gyllene masken, Islington, London.
Som sagt - redan 1930-talets kamerateknik var High Tech, om man jämför med vad som var tidigare. Ibland tar jag ur vitrinskåpet fram en Contax III med ett Zeiss Sonnar 1,5/50mm från sent 1930-tal. Eftersom jag behärskar den gamla tekniken, kan jag åstadkomma nästan lika bra bilder tekniskt som kameror i gemen av i dag. Bildens kvalitet är alltså upp till mig - inte upp till kameran.
Med det sagt, och om man kan skilja på saker och ting, så är det kul med teknik - och man måste nog behärska sin teknik, både när det gäller val av utrustning och när det gäller själva bildskapandet.
Men när det gäller annonsering så förstår jag att folk vill veta hur många exponeringar som tagits osv, för det säger väl en del om hur länge kameran kommer att hålla och hur sliten den är? Ungefär samma sak som att man vill veta hur långt en bil kört innan man köper den.
Ska jag köpa en kamera vill jag också veta hur bra den är på brushantering och hur högt ISO-tal den klarar. Det påverkar ju hur mina bilder blir. Samma sak när det gäller vilket bländartal objektiv klarar, det påverkar ju också mitt fotograferande.
När det gäller publicerandet av EXIF information så är det sällan jag gör det. Men jag förstår intresset i det. Ibland när jag ser en riktigt bra bild kan jag vilja veta hur den är tagen och vilka prylar som använts så att jag kanske kan ta en liknande bild och utvecklas i mitt fotograferande.
//Melody