Luftpuppan och några hårbuskar
Just nu lever jag i en luftpuppa. Ni som läst Haruki Murakamis 1Q84 vet vad jag pratar om. Ni andra bör läsa den på stört.
Tillvaron i en luftpuppa är både utveckling och energiupptagning. Åtminstone för mig. Jag njuter kolossalt av snöfrånvaron men känner ingen inspiration att skapa nåt just nu. Jag vill bara finnas utan att vara något särskilt. Ett glas rött, en bok med hundratals bilder av Daido Moriyama på magen och tentrippla lås för dörren. Det är så jag vill ha det i min luftpuppa.
Fast längtar gör jag ju. Efter sånt som varit och det som skulle kunna bli. Hur ser det ut på resefronten nästa år till exempel?
Jo, Dominikanska Republiken i februari på bröllop. London i påsk. Fuengirola efter midsommar. Det är så det ser ut. Det är vad som väntar. Och sen då? Livet efter 62?
Tja, jag hoppas fortsätta längta. Efter allt som ligger utom räckhåll för mig, efter ett liv på max. Då kanske jag kryper ut ur min luftpuppa och kollar upp på de bägge månarna. Och tar rygg på nån med en rejäl hårbuske på ryggen.
/Torbjörn
/G
/G