Strövarkort 162. Kattögon

En gång i tiden var ett kattöga något som kollade bakåt. På cykeln satt det för att dom som kom ikapp inte skulle meja ner och platta ut tramparen. Numera sker sånt med hjälp av dioder och kissarna har fått tillbaka sina gluggar.

Min rehabkisse Humla har en sant bärnstensfärgad blick. Den är alltid outgrundlig och omöjlig att läsa, precis som en katts ögon ska vara. Och den blickar aldrig bakåt. Inte framåt heller för den delen. En kisse ser bara här och nu och är på så vis ett klart föredöme för alla människor den gör anspråk på.

Strövarkort 161. När Lumix och jag såg Winnerbäck på Cirkus / Uppdaterad

Är det tillåtet att bli impad här? Och samtidigt göra lite reklam för en kamera? Man vet aldrig, men den kamera man har med sig är ju den bästa sägs det. Åtminstone just då.

Var på Cirkus igår kväll och hörde/såg Lasse Winnerbäck. Före honom lirade Weeping Willows mycket förtjänstfullt.

Men Lasse är ju alltid Lasse - och inte bara för att han är från Linköping. Han är helt enkelt genial: musiken, orden, framträdandet. Spitzeklasse som tysken säger.

Nu var jag absolut inte där för att fota, men min lilla Panasonic Lumix TZ60 ligger alltid i fickan så varför inte. Några knäpp kunde jag unna mig. Och så här blev det. Klart godkänt tycker jag, inte minst med tanke på att bilden är tagen med längsta telet på zoomen uppifrån läktaren.

Och Bengan, nåt sånt här ser den ut i svartvitt. Också rätt okej, eller hur?

Strövarkort 160. Den korkade nationalismen

Om några dagar är det dags igen att hissa flaggor och ta till brösttoner. Fy fan va vi ä bra! liksom. Och det är vi väl. Vi bor ju i det bästa av länder och vi är många som på olika vis försöker se till att det ska fortsätta vara det. Att vi ska få säga och tycka vad vi vill och att alla ska få vara med. Inte bara vissa.

Det finns en massa korkskallar både inom och utom våra gränser som har fått för sig att själva flaggviftandet och egenskapen att ”vara nationell” skulle göra dom till förmer än andra. Att dom bara genom att vara födda i ett land har större rätt till det än andra. Så fel dom har!

Historielöshet och bristande kunskap tycks vara det utmärkande för dessa så kallade nationella. De låtsas att de älskar flaggan och folket - vissa alltså - men i själva verket saknar de förmågan till både empati och kärlek.

Detta är en fotoblogg, javisst, men det innebär väl inte att man inte får tycka illa om eländet som dessa  individer sprider. Men fotografera deras fejs vetja, och publicera dom på nätet!

Jag mötte ett dussintal Sverigevänner på Drottninggatan i Stockholm för några veckor sen. De gick under svarta och gröna fanor med någon sorts nazze-symboler på och såg farliga ut. Signalerade att de inte skulle tveka en sekund att slå ner mig eller vem som helst.

Jag hade just sett den engelska BBC-serien om Auschwitz på Netflix och fick sådana kväljningskänslor vid blotta åsynen av denna alternativa intelligensreserv att jag var tvungen att luta mig mot en husvägg.

Det är alltså dessa figurer som vi ska tillåta besöka våra skolor. Som ska få propagera för våra barn och barnbarn. Vad tänker dom säga? Att det är lögn att 1,1 miljoner människor utrotades bara i Auschwitz? Att det aldrig hänt? 

Gud bevare oss alla. Oärlighet börjar med en knappnål och slutar med en silverskål fick vi lära oss när jag var barn. Det känns som att nåldynan börjar bli full nu och att skålarna antar sina former. Så det är hög tid att säga ifrån. 

Nej! Jag tänker inte heller älska flaggan på fredag. Jag tänker inte acceptera att nationalister tar över våra gator och torg, skolor och sjukhus. Jag vill ställa mig upp och markera mitt avstånd och min avsky. Och att göra det just den 6 juni är en perfekt start tycker jag. Så upp med kamerorna och plåta dom så att vi känner igen deras ansikten. Nazister, nationella, sverigedemokrater, svenskpartister eller vad dom nu kallar sig.

Strövarkort 159. Fotografia di strada

Bilder från gatan. Det är vad den betyder, rubriken. Men la strada för också tankarna till en av alla tiders bästa filmer, Landsvägen på svenska, av Federico Fellini. Den kom redan 1954 men står sig än idag som ett svårslagbart mästerverk. Inte minst genom Fellinis hustru Giulietta Masina som spelar huvudrollen tillsammans med Anthony Quinn.

Vi lever i de bästa av dagar och världar eftersom vi ständigt har tillgång till precis allting. Men tar vi tillvara på det och använder det? Går jag till mig själv blir svaret ett generat nej. Jag har inte sett om La Strada till exempel sedan sjuttiotalets Felliniserie på Cinematekets Filmklubb, trots att den finns tillgänglig bara några knapptryck bort.

Och detsamma gäller det mesta. Inte beror det på ointresse. Snarare på en hetsande otålighet och en oro att inte hinna med allting som jag vill se och göra.

Ibland undrar jag om inte fjärrkontrollen och alla kanalval är det sämsta som hänt oss. Vi är ju helt enkelt inte mogna att använda dom. Vi zappar och blippar oss fram genom tillvaron i stället för att sakta sänka oss ner i lugnet som en gammal svartvit filmklassiker erbjuder.

Och som fotograf är det extra intressant med just de rullarna. Att få studera mästare som Otello Martelli som plåtade La Strada, eller Sven Nykvist som stod bakom kameran i 24 av Bergmans rullar slår alla fotoskolor med råge.

Så ta det med ro kära medfotografer. Kolla in molnen över Hellesta och lek en stund med ljus och skugga i den enda verklighet som är svartvit. Om än med en massa gråtoner däremellan. Här är dom sista bilderna från Milano för den här gången.

Strövarkort 158. Med den perfekta kameraremmen på Milanos gator

Det kan tyckas tungt och otympligt att traska runt i 30 graders värme med en Canon 6D som verktyg, men med min nya rem, Blackrapid, både skrattade och småsjöng min annars så knarriga rygg. Fick remmen av sonen till födelsedagen och det var verkligen en present som visste var den tog.

Annars har min fototillvaro i mångt och mycket handlat om jakten på den perfekta kameraväskan. Nu har jag äntligen lärt mig att den inte finns. Det finns bara hyfsat snygga kameraväskor för olika bruk och tillfällen.

Men Rapidremmen är perfekt och funkar alltid. Att gå med dryga kilot på axeln och ständigt behöva kompensera snedvikten gör hela ryggraden sned. Men om alltsammans hänger i balans med kameran på sidan, tyngs det inte ner där fram - mer än vad redan kaggen gör. Och då inträffar miraklet att man kan ägna sig åt att tänka och se bild i stället för att oja sig och ropa på naprapaten.

Dessutom är remmens axelkudde en miniförvaring med små praktiska fack för extra batteri och kort. Så vad kan man mer begära? Skulle vara nån annan som bär då. Men då kan man väl lika väl stanna hemma? Här är några fler bilder från helgens smärtfria tripp till Milano.