Strövarkort 167. Nu fortsätter livet

Så. Slut på semester och ledighet. I morgon fortsätter min nya arbetsfria tillvaro med jobb. Det har varit en fin sommar och sista veckan i Hornbaeck var förunderlig. Och nu väntar nya spännande utmaningar. Resten av mitt liv liksom.

Strövarkort 166. Det stora i det lilla

Det är skönt att bara få vara. Det man är, vill vara eller kanske bli. Och att få koncentrera sig på detaljer i stället för helheter. Kolla in en liten sten när man besöker Grand Canyon. Eller en vattendroppe bredvid Niagarafallen. Den sista solstrålen mot gardinen i stället för hela klotet som sjunker i havet.

För egentligen är det ju så att det är i det lilla man ser det stora. I detaljerna som helheten växer fram. Som att lägga ett tusenbitars pussel och bit för bit se ett mönster växa fram.

Var i England en vecka -Best of Britain - och betraktade en kultur och ett land genom dess pusselbitar. Inte en utsikt, en solnedgång eller ett slott så långt ögat nådde. Dock en och annan pint fast inte på bild.

Blenheim Palace.

Oxford.

Windsor.

Stonehenge.

Blenheim Palace.

Strövarkort 165. Ibland blir folk för mycket.

Inte minst i denna massturismens tidevarv. Att köa för att få en glimt av begivenheterna har blivit standard världen över. Det är snart bara på Mount Everest man kan glo utan att ställa upp sig på led. Fast för att klättra på berget behövs nummerlapp.

Då är det skönt att det finns ödsliga fäbodvallar i Värmlands djupa skogar. Det enda av människor man ser här är spåren efter dom. En gång arbetade de med träet, formade det, även om det var segt och motvilligt. Människan vann tillfälligt, nu håller naturen på att ta tillbaka sitt trä.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. Det är gott att tänka på när köerna ringlar långa i Rom, Paris och London. En dag kanske naturen tar tillbaka dom platserna också.

Strövarkort 164. Att kolla på konst

Vad är mest avslöjande? Sättet vi tittar på konst eller konstens avbildande av oss? Som när vi får brallorna nerdragna av apor och elefanter som målar tavlor; egentligen visste vi ju att det vi tittade på bara var kludd, fast vi låtsades inte om det. Maskhållning är den moderna människans allra viktigaste ursäkt för att hålla sig kvar i matchen.

När jag går på museum är jag ofta mer intresserad av de andra besökarna än av det som ställs ut. Tyvärr får man ju inte plåta på de flesta konstinstitutioner längre och egentligen är det väl mest av godo. För vad ska man med en taskig egenreproduktion till när man kan köpa ett vykort eller en poster av tavlan man tydligen ansåg värd att ha?

Fast det är synd också för det är kul att vända kameran bort från väggarna och in mot salongen. Ungefär som med hundar och deras ägare. Det är den relationen som är kul mer än att avbilda en gullig fyrfoting. Den bilden berättar så mycket om oss tvåfotingar. Här är några av mina speglingar från museisalarna.

Strövarkort 163. Mannen på taket. Några snaps

I kväll visas Bo Widerbergs fantastiska filmatisering av Sjövall-Wahlöö-klassikern Den vedervärdige mannen från Säffle. Jag minns inspelningen vid Odenplan 1976 då en helikopter skulle störta ner i trappan till den toalett som fanns dåförtiden.

Scenen var så farlig att ta att fotografen Per Källberg inte fick filma den utan Widerberg greppade själv en 16 mm-kamera och satt sig nere i trappan. När så helikoptern brakade ner fotade han för blotta livet. Det är den scenen som finns med i filmen.

Här är några snaps jag tog av den store regissören strax innan har greppade kameran och satte sig i trappan. Och filmen? Tja, kolla själv. Den går på SVT i kväll.

Så här skriver TVdags.se's Martin Degrell om den:

Filmen regisserades av en av svensk films största, Bo Widerberg, ett på pappret ganska udda regissörsval för en actionfilm, med tanke på Widerbergs notoriska ovilja att göra bildmanus och hans begivenhet att improvisera och förhålla sig fritt till den tekniska sidan av filmskapandet – en auteurattityd skolad av neorealism och nyavågen-tänk som visade sig fungera förvånansvärt bra i det här fallet: amerikanska samtida produktioner som The French Connection hade precis banat väg för en mindre polerad, ruffig, hetsig polisfilm, och det är tydligt att Widerberg och producenten Pelle Berglund lät sig inspireras av den stilen.

I huvudrollen som Martin Beck sågs folkkäre Carl-Gustaf Lindstedt, som många anser levererade den definitiva versionen av den lite trötta kommisarien som sedan första filmatiseringen 1967 gestaltats av Keve Hjelm, Walter Matthau, Gösta Ekman, Jan Decleir, Derek Jacobi och, i de senare årens spekulativa evighetsproduktioner på TV4, Peter Haber.