STRÖVARKORT 258. Mycket är skit men det finns också sånt att glädjas åt.

Till exempel att ha läst ut Lundells senaste på två dagar och funnit att den helt levde upp till förväntningarna. För vem hade trott på ett odödligt mästerverk? Näe, den tiden är förbi. Numera handlar det om resebrev från livet. Och det är gott så. De flesta läser inget längre, utom på skärm, så när en av våra största tillgångar bemödar sig med en 640 papperssidors lägesrapport så bockar åtminstone jag ödmjukt, tackar och läser.

Nåt annat att vara glad över är resultatet från den årliga stora läkarundersökningen. Det är ingen självklarhet att vara frisk när man närmar sig sjuttio, men värdena på socker, blod, hjärta, lever, njurar och tryck var helt perfekta. Lägg därtill att jag inte har prostatacancer, 0,54 visade PSA-provet, och livet leker. Så man borde nog fira med en Aperol Spritz ute på balkongen framåt kvällen.

Balkongen är ytterligare något att glädjas åt. Åtminstone om man är en gedigen sollapare som jag, som gärna sitter mitt i dess strålande sken och tinar min frusna märg och själ som äntligen visar tecken på liv efter än en vinter i detta förbannade björnrike. Att sen postfacket var fyllt av ett paket från Amazon igår gör inte saken sämre.

Mer än 70 intervjuer med fotografer, tidigare publicerade i magasinet Aperture, skänker åtminstone mig stimulans och inspiration under många varma stunder i solen. Några av namnen: Bruce Davidson, Josef Koudelka, William Eggleston, Gregory Crewdson, Henri Cartier-Bresson, William Klein, Nan Goldin, Robert Delpire, Sally Mann, Don McCullin, Susan Meiselas, Daido Moriyama, Willy Ronis, Cindy Sherman. Och så några tjog ytterligare då. Vad kan man väl mer begära?

STRÖVARKORT 257. Firade dop på pingstafton men så hette det inte utan dom kallade det för namngivningsceremoni.

Nu har hon ett namn, mitt yngsta barnbarn: Penny Annika Ingrid, heter hon. Och vädret var med både henne och hela tjocka släkten som samlats för att officiellt ta upp henne i gemenskapen.

Fast nåt dop var det ju utan en ceremoni som hennes farbror hittat på. Och den var fin. Precis som firningsobjektet.

Henne storebror undrade förhoppningsfullt om vi inte skulle sjunga Ja må hon leva, men han fick aldrig nån riktig respons på det.

Men visst ska hon leva uti i hundrade år. Minst.

STRÖVARKORT 256. Vad rätt det blev fast det var fel.

1996 funderade dåvarande kommunikationsminister Inez Uusmann kring Internet i Svenska Dagbladet. En tvivelaktig rubriksättning gör att hon fortfarande hånas för att ha sagt ”Internet är en fluga”. Vilket hon inte sa.

I själva verket sa hon att det var det planlösa surfandet på nätet som var flugan. ”Inriktningen i framtiden blir kanske mer specifik”, resonerade hon. Och det fick hon ju alldeles rätt i.

Då Gutenberg utvecklade boktryckarkonsten vid slutet av 1400-talet användes den uteslutande till att trycka biblar. Snart nog hittade man dock mängder av nya sätt att använda den på och kyrkan gillade definitivt inte alla av dem.

En bil kan frakta grönsaker från bondgården till stan, skjutsa sjuka människor till lasarettet eller dra runt i 300 knutar på Monza.

Ett kuvert kan innehålla besked om ett arv, originalmanuset till en odödlig roman eller grova porrbilder.

En kamera kan avbilda strutsmesar, små söta lekande barn eller transsexuella i Paris.

Tekniken, emballaget, är bara medlet. Verktyget vi använder för våra syften. 

Detta är förstås självklarheter. Fast det kan vara svårt att inse när vindarna blåser som starkast. Man känner bara av draget liksom.

Så när de sociala medierna lockar och vill frälsa dig, ta ett djupt andetag och försök föreställa dig ifall dessa verktyg verkligen kan förändra och kanske förbättra ditt liv. Få sen inte panik om du inte hittar ett enda bra svar. Om det bara känns som en stor fet fluga. Livet går vidare i alla fall.

Apparat att fånga strutsmesar med.

STRÖVARKORT 255. Jakten på gamla mjölkpaket och torrfotograferingens fördelar.

Under kampen för att slippa använda en kamera har jag på sistone kollat lite på gamla negativ. Intressant på många vis, inte minst som dokument av den tid som flytt. För man glömmer snabbt hur vardagen såg ut 1976. En bild av frukostbordet berättar dock en del, både om ens egna vanor och hur mjölkförpackningarna ändrats.

Så det är kanske där vi ska börja? Vid frukostbordet.

Jag minns en bildserie från sjuttiotalet där en pappa (vem?) regelbundet under flera år porträtterade sin dotter. Mot samma bakgrund och i vardagen. Oerhört fascinerande att se den runda lilla tösen växa upp till en glad och sur tonåring för att slutligen landa som en ung kvinna. Och väldans kul att på köpet få med det som förr kallades realia och se det förändras i takt med flickan.

Vi gör det nog lite svårt för oss vi som fotograferar. Faller lätt för den där exotismen som vi ofta fnyser åt när ”vanligt folk” bara plåtar på semestern och kalasen. Fast så är det ju inte längre. Verkligheten har förändrats.

Tack vare mobilkamerorna plåtas varenda liten skiftning av livet. Och även om exotismen kanske fortfarande prioriteras, så tas ju bilder, bilder, bilder av allt som rör sig omkring oss. På gott och ont.

Jag torrfotograferar ofta när inspirationen tryter. Lämnar kameran hemma och trycker av bilderna direkt i hjärnan i stället. Funderar över om jag skulle velat eller vågat sticka fram kameran just i den situation jag just bevittnat. Resultatet blir ofta en omprövning som känns uppfriskande.

För jag tycker inte att allting ska plåtas och registreras. Jag anser inte att man alltid ska ha en kamera till hands. Det finns så många ögonblick som bara ska upplevas, inte registreras.

Fast lite fler bilder av frukostbordet en tidig morron i november strax innan man ska kuta iväg till bussen kan ju aldrig vara fel. Åtminstone inte tjugo år senare.

1994. Senare på kvällen tog Sverige brons i fotbolls-VM i USA efter Ravellis prakträddning vid straffarna. Men här satt vi fortfarande och njöt av den gotländska sommarkvällen.

STRÖVARTKORT 254. Apropå att kasta bort sitt liv.

Det slår mig att någon kanske fått intrycket av att jag är en sån som vill kasta allt? Att jag är en glädjedödare som vill sitta i en tom hangar och bara stirra? Som om alla minnen, allting från förr bara vore att hiva iväg. Det är en alldeles felaktig slutsats. Tvärtom.

Som gammal fotograf har jag samlat på bilder, minnen från hela mitt vuxna liv. Dem kan jag inte bara göra mig av med. För även om jag inte är någon nostalgiker så vill jag ju minnas. Min barndom till exempel, mina föräldrar, min fru, mina barn. Och platserna som jag bott på och rest till.

Mina första bilar och hur mjölkpaketen såg ut 1976. Vilka idiotiska snickarbrallor jag hade 1979. För att nu inte tala om alla märkliga frisyr- och skäggvarianter som passerar revy.

Klart som korvspad att sånt ska bevaras. Men bilderna behöver inte ligga i buntar eller diamagasin. De måste inte vara förstorade och staplade i kartonger på varandra. Man kan skanna. Ju lättare att hitta dem, desto lättare att titta på dem. Och det är då som dom används som dom ska.

Decenniers fotograferande avsätter också spår, inte bara i bilder utan också i utrustning. Jag hade när det begav sig ett eget mörkrum med allt vad det innebar av förstoringsapparater, skålar, torkar och vad det nu var. Dessutom har jag avverkat ett antal kameror genom åren, alltifrån avancerade system till små enkla titta-och-tryck-varianter.

En hel del har sålts och avyttrats på vägen; mitt mörkrum skänkte jag till exempel till en ung flicka som tänkte bli fotograf. Jag kände liksom att det var ett sätt att vara med och stötta i ungdomen i sitt yrkesval.

Hon blev inte fotograf, hon blev doktor. Och hon gör säkert betydligt större nytta inom vården än som bildskapare.

Jag minns, tack vare min kamera. Bilden är tagen den 22 augusti 1979 och under den kommande natten blev jag far för första gången.