STRÖVARTKORT 254. Apropå att kasta bort sitt liv.

Det slår mig att någon kanske fått intrycket av att jag är en sån som vill kasta allt? Att jag är en glädjedödare som vill sitta i en tom hangar och bara stirra? Som om alla minnen, allting från förr bara vore att hiva iväg. Det är en alldeles felaktig slutsats. Tvärtom.

Som gammal fotograf har jag samlat på bilder, minnen från hela mitt vuxna liv. Dem kan jag inte bara göra mig av med. För även om jag inte är någon nostalgiker så vill jag ju minnas. Min barndom till exempel, mina föräldrar, min fru, mina barn. Och platserna som jag bott på och rest till.

Mina första bilar och hur mjölkpaketen såg ut 1976. Vilka idiotiska snickarbrallor jag hade 1979. För att nu inte tala om alla märkliga frisyr- och skäggvarianter som passerar revy.

Klart som korvspad att sånt ska bevaras. Men bilderna behöver inte ligga i buntar eller diamagasin. De måste inte vara förstorade och staplade i kartonger på varandra. Man kan skanna. Ju lättare att hitta dem, desto lättare att titta på dem. Och det är då som dom används som dom ska.

Decenniers fotograferande avsätter också spår, inte bara i bilder utan också i utrustning. Jag hade när det begav sig ett eget mörkrum med allt vad det innebar av förstoringsapparater, skålar, torkar och vad det nu var. Dessutom har jag avverkat ett antal kameror genom åren, alltifrån avancerade system till små enkla titta-och-tryck-varianter.

En hel del har sålts och avyttrats på vägen; mitt mörkrum skänkte jag till exempel till en ung flicka som tänkte bli fotograf. Jag kände liksom att det var ett sätt att vara med och stötta i ungdomen i sitt yrkesval.

Hon blev inte fotograf, hon blev doktor. Och hon gör säkert betydligt större nytta inom vården än som bildskapare.

Jag minns, tack vare min kamera. Bilden är tagen den 22 augusti 1979 och under den kommande natten blev jag far för första gången.