Gatufotograferingens märkliga magi
Alla bilder tas nånstans. Rätt många på gatorna. Fast ännu fler antagligen på stränder, i soffor, i skogen, på skolor och dagis, eller - varför inte? - i sängen.
Ändå finns inga specialgrupper för soffbilder. Eller dagisknäpp. Fast för sängbilder gör det förstås det.
För gatubilder finns inte bara särskilda grupper. Genren har till och med upphöjts till mytiska nivåer där kungar som Cartier-Bresson och Winogrand regerar. Och man måste vara utrustad på ett särskilt sätt för att få delta i gudstjänsterna. Får inte använda zoomar eller beskära och ska helst avbilda i svartvitt på Tri-X när man går på gatan.
Nåja, inget större fel i det i och för sig. Många skarpa kort har fötts ur det ägget. Men varför skapa sig religioner när det finns så många att riva ner?
Nu är ju gatufoto inte särskilt nytt. Genren har väl funnits sen kameran blev portabel. Men att ta sina kort i en eller annan miljö och utifrån det bedöma deras värde känns lite smunket.
Jag har suttit i morronrock här på annandagens förmiddag och bläddrat igenom mina bildmappar. Och funnit att massor av knäpp är tagna på gatan. Vilket sannolikt beror på att jag är en stadsmänniska som inte finner nåt större nöje i naturen. Därför kan jag ju också kalla mig gatufotograf om jag vill. Men jag föredrar strövare. Ifall jag skulle hamna i nån skog nån dag. Eller i en säng.
Gatupar, Barcelona
Gatpojke, China Town, New York
Gathund, Las Palmas
Gatfågel, Kyoto
Gatsopare och gatflicka, Madrid
Gatflickor, Madrid
Baby Doll-flicka, New York
/G
Gillar särskilt din "gatpojke", ditt "gatupar" och dina "gatuflickor". Klassisk fotografi med en massa innehåll, tidlöst om du så vill. Ha det gött!
/G
Mvh/ Catrin Engman
/G
/G