En sylta i New York

Det här är bilder som helt saknar artistisk ambition. De är ögonblickskort. Snapshots. Minnesbilder från ett ställe som jag besökte varje morron under en arbetsvecka i New York i januari 2008.

Det var slumpen som förde mig hit. Restaurangen låg nära mitt hotell. Här åt jag min frukost: bacon och ägg och blaskigt amerikanskt kaffe. Varje morron innan det var dags att bege sig ut på stan och utföra mina uppdrag. Joe Junior's hette stället. Ett av tusentals likadana över hela stan. Det skulle kunnat vara skrivet och skapat av författaren Paul Auster. Så typiskt New York var det.

Som av en slump läser jag just nu Austers senaste, alldeles nyutkomna roman på svenska. Sunset Park, heter den. Och på sidan 184 står det:

Klockan är tio på morgonen, det nya årets första morgon, och han sitter i ett bås på Joe Junior's, baren i hörnet mellan Sixth Avenue och Twelfth Street, platsen där han senast talade med Mike för mer än tvåtusensjuhundra dagar sedan, och han råkar sitta i samma bås som de båda satt i den morgonen, medan han äter sin äggröra och sitt rostade bröd och leker med tanken att förvandla sig till Burkmannen. Joe Junior's är ett litet ställe, en enkel nedgången kvarterssylta med en krökt plastlaminatdisk med kromlister, åtta barstolar, tre bord vid fönstret mot gatan och fyra bås längs väggen åt norr. Maten är som bäst ordinär,standardutbudet av fettdrypande snabbmat med två dussin frukostkombinationer, grillade ost- och skinksmörgåsar, tonfisksallad, hamburgare, varma smörgåsar med kalkon och friterade lökringar. Lökringarna har han aldrig prövat, men legenden säger att en av de gamla stamgästerna, Carlton Rabb, numera avliden, var så förtjust i dem att han fogade en paragraf till sitt testamente där han bestämde att en portion med Joe Junior's friterade lökringar skulle smugglas ner i hans kista innan hans kropp lades till vila. Morris är fullt medveten om Joe Junior's brister som matställe, men till dess fördelar hör den totala frånvaron av musik, möjligheten att tjuvlyssna på stimulerande, ofta dråpliga samtal, kundkretsens breda spektrum ( från hemlösa tiggare till förmögna husägare) och så, viktigast av allt, den roll som stället spelar i hans minne. Joe Junior's var platsen för den rituella lördagsfrukosten .... att sitta på det här stället nu, denna trista lilla krog i hörnet av Sixth Avenue och Twelfth Street, är att återvända till de där otaliga lördagarna för så länge sedan och minnas det paradis som han en gång levt i.

(Översättning: Ulla Roseen).

Tänk, där satt jag. Varenda morgon under en hel vecka. På that very place. Paul Auster skulle ju kunnat komma in när som helst; uppenbarligen kände han väl till stället. Men om han verkligen satt där, så såg jag honom aldrig. Och lökringarna, dom har jag inte heller prövat.

2011-10-09 09:20   N Thomas Meldert

Tänka sig. Ibland händer sådant =)

Besvara

Svar från goranton 2011-10-09 11:02

Ja, precis som i en roman av Paul Auster.
/G

Svara

2011-10-10 17:39   Benganbus

Kul, spännande det här med Paul Auster!
Snaps e aldrig artistiska, dom e mer än så!
Snaps e själva fotografins rötter!
Snaps e minnesbilder, anteckningar från livet som man e med om,
det som pågår! :)
/Bengan

Besvara

Svar från goranton 2011-10-10 22:17

Jo, så är det nog. Det där som blir kvar i minnet när man blinkar, den där korta delen av en sekund då ögonlocken sluter sig. Ibland råkar det sitta en film eller ett minneskort på plats som kan registrera det. Och då kan vi visa det för andra. Ett fotografi helt enkelt. För övrigt är Austers senaste minst lika bra som han brukar vara.
/G

Svara