Det klack till av en Clack eller kameror jag nött.
När man surrar runt nätet likt ett berusat bi, händer det att man stöter på gamla bekanta som tänder ett och annat minne. Fotografiska madeleinekakor skulle man kanske kunna säga.
Min allra första egna kamera var en rätt stor, knubbig sak som hette Agfa Clack. En 120-rulle gav åtta bilder i negativformatet 6x9. Den hade två bländare, en för mulet (f/11) och en för solsken (f/12,5). Två slutartider där M stod för snapshot medan B, precis som idag, stod för bulb, dvs slutaren var öppen så länge man höll avtryckaren nere.
Jag kan väl inte säga att jag kände mig som nån Lill-Cartier Bresson med den där smällan precis, men nåt måste den ha haft eftersom jag ju fortsatte skaffa mig kameror. Vid 62 vågar jag inte räkna efter hur många jag ägt men jag tror att det enda märke jag aldrig haft är Praktica. De flesta gamla kameror är dock avyttrade sen länge.
Den första lite rejälare var annars min pappas Zeiss Icon som jag fick låna ibland och fortfarande har kvar. Utmärkt optik förstås och 6x6-negativ var inte att förakta.
Sen blev det en Yachica Electro 35. En rätt schucker smälla som nästan såg ut som en riktig kamera och som matades med småbildsfilm. Man var liksom en i laget med den.
Och i ännu högre grad blev man ordinarie med den första ESR-en. Enögd spegelreflex betydde det och i mitt fall hette den Pentax Spotmatic och med den inleddes ett livslångt kärleksförhållande till att fotografera.
Inte nödvändigtvis till kameror dock. De har en otäck förmåga att äta och gnaga på en och få en att tro att bara man uppgraderar till den där senaste modellen så kommer plötsligt dom riktiga mästerverken att poppa ut av sig självt.
Så är det givetvis inte. Kameran är av helt underordnad betydelse för bilden. Fast det hindrar ju inte att de kan vara kul att pilla på i minnenas trädgård ibland.
/Torbjörn
/Göran
/Göran