En äldre mans strövtåg genom tillvaron. Ibland med en kamera i handen.

Dags för Strövarkort

Så var det premiär. Det är idag vi åker. Med Strövarkort. En blogg där jag visar mina bilder. Mest i svartvitt.

Det har sagts förut, tusen gånger tusen gånger, att det är bilden som ska tala. Att det inte är intressant HUR den kommit till, utan ATT. Ändå vill jag inleda med några ord.

Jag gick fotoskolan på sjuttiotalet och minns hur vi pillade på all upptänklig utrustning. Made in Germany eller Japan stod det oftast på den. Vi tryckte av, vi smekte och vi önskade. För vi var rätt osäkra på vad vi egentligen skulle använda detta fantastiska medium - fotografin - till.

Förhoppningsvis mognar man med åren. Tappar prestigebehov och krav på att vara perfekt och ofelbar. Tar livet lite mer från den coola sidan och uppskattar möjligheter i stället för omöjligditon.

Jag började plåta 1969, nitton år gammal. Köpte en Pentax med tre gluggar och tog massor av bilder. Soppade rullarna i garderoben hemma på Bondegatan och kopierade sen i köket. Upptäckte magin och blev fast. Ungefär som när jag fick min första skrivmaskin. Fast det var varken maskinen Halda eller apparaten Pentax jag älskade utan möjligheterna dom gav mig. Insikten att plötsligt vara i stånd att göra precis vad som helst.

Visst, man är naiv i dom där åren, men det är just det som är så underbart. För tids nog kommer all självkritik, den som förtär och kväver. Som påpekar hur uselt allt som man åstadkommer är. Vilka vissna bilder man tar, vilka skruttiga texter man skriver.

Ändå, trots alla förbehåll, valde jag både foto och ord som yrke. Först som fotograf, senare som skrivande. Men plåtandet, allt det där med magin, det dog långsamt sotdöden när jag måste försörja mig på det.

Nu har jag passerat sexti med råge och börjar hitta tillbaka till bilderna. För att jag inte behöver leva på dom kanske, och för att med den digitala tekniken kan jag göra allt det som jag kunde göra förr, fast utan en massa krångel.

Visst, jag kan bli nostalgisk av doften från ett mörkrum. Kan falla i trance framför perfekta kopior på en gallerivägg. Men vad jag egentligen bryr mig om - och faktiskt bara det - är det som finns innanför bildens kanter och ramar. Hur det sen hamnat där, om genom tysk, japansk eller östtysk teknik, det skiter jag blankt i. Om det suttit en zoom, ett tele eller en grodvidvinkel på kameran är helt ointressant. Bara det att bilden når fram räknas.

Jag förmenar ingen att gilla gamla kameror och pilla på dom. Och visst kan det vara spännande för det egna skapandet att begränsa sig ibland, genom att bara plåta med en normal till exempel.

Men det är resultatet som räknas. Det där som ögat landar i. Om på en vägg bakom glas och ram, under plast i en plånbok, häftat på en anslagstavla eller i en påkostad kaffebordsbok. Spelar roll. Idag börjar jag blogga mina Strövarkort. Här är dom första:

New York City, USA

Cinque Terre, Italien

Rom, Italien

London, Storbritannien

Brisbane, Australien

Malmö, Sverige

Inlagt 2011-08-07 13:38 | Läst 6003 ggr. | Permalink

"Härligt att du är igång, Göran. jag har ju följt dig och Stella ett tag så det här nya greppet känns i tiden. Jag har inte tänkt på det förut men när jag var barn kom pappa hem med en gammal begagnad reseskrivmaskin. Mina bröder och jag slogs nästan om att skriva på den. Alla möjliga alster blev det i mitten på 60-talet. Kanke var det där jag började gilla att skriva? Fast egentligen var skrivmaskinen avsedd för mamma. vad hon skrev om kommer jag inte ihåg. Pappa läste på Hermods och skrev sina brev dit på den. Sedär vilka minnen du triggar! Lycka till med Strövarkort!"


(visas ej)

Nämn en färg i den svenska flaggan?
Du säger ungefärligen det som jag tror på, nämligen att det man tycker är riktigt roligt ska man helst ha som intresse/hobby/sidosyssla för annars riskerar man sotdöden för det roliga. En litteraturkritiker beskrev hur tvångsläsningen av recensionsböcker dödade hans läslust. En bibliotekarie berättade hur hon grät och läste och grät på nätterna inför bokpraten (läs- och förberedelsetiden ingick ju inte i arbetstiden...!). Själv har jag viss erfarenhet av den här typen "tvångsläsning" vilket medförde att jag inte hann läsa det jag själv ville läsa för egen del. "Läslusten" blev mättad ändå och det var inget bra, har kommit att läsa mindre faktiskt sedan dess och sörjer över det lite grand.

Snygga bilder. Svårt att välja vilken jag gillar bäst. Man behöver inte välja, men så här spontant utan någon längre betänketid får det bli den från London för att den är rätt finurlig.
Svar från goranton 2011-08-08 16:03
Kul att du gillar mina bilder. Jo, jag tror mycket på lusten som drivkraft.
/Göran
Härligt att du är igång, Göran. jag har ju följt dig och Stella ett tag så det här nya greppet känns i tiden. Jag har inte tänkt på det förut men när jag var barn kom pappa hem med en gammal begagnad reseskrivmaskin. Mina bröder och jag slogs nästan om att skriva på den. Alla möjliga alster blev det i mitten på 60-talet. Kanke var det där jag började gilla att skriva? Fast egentligen var skrivmaskinen avsedd för mamma. vad hon skrev om kommer jag inte ihåg. Pappa läste på Hermods och skrev sina brev dit på den. Sedär vilka minnen du triggar! Lycka till med Strövarkort!
Svar från goranton 2011-08-08 16:05
Hej igen Thomas! Tack för lycka-till:et. Min pappa läste också på Hermods. Och nu kom jag ihåg det.