Berlinmurens sista dagar och fall
I november är det 25 år sen Berlinmuren föll. Då var jag där. Utsänd för att skriva om vad som hände. Men jag tog en del bilder också och nu har jag hittat några av de gamla negativen.
För ett barn av det kalla kriget var det fullständigt otänkbart att jag skulle få uppleva murens fall. Liksom Sovjetunionens. Men det hände och ytligt sett hände det snabbt.
Numera vet vi att det var en långvarig process som låg bakom och att kommunismens haveri mer eller mindre var oundvikligt. Det går inte att stänga in människors rättmätiga frihetslängtan bakom murar och taggtråd hur länge som helst. Och inte heller att mata dom med lögner om att det är i paradiset man bor. Speciellt om man inte själv tillåts sticka nosen utanför muren för att kolla in och jämföra. Något som unge Kim i Nordkorea borde fundera över.
Jag var i Östberlin första gången 1970 och chockades över instängdheten och att vara ständigt övervakad. Jag hade hela tiden en svart bil i hasorna efter min lilla röda Fiat, vart jag än for, från Berlin till Dresden.
Idéer som kräver att låsa in människor och beröva dom friheten är alltid dåliga idéer, hur bra de än kan te sig i teorin och i tjocka böcker. Berlin var 1970 nedlusat med stora plakat med bilder och citat av de kära ledarna, Ulbricht och Lenin, Marx och Engels. Jag har aldrig upplevt Coca Cola-reklamen i väst så vacker som efter en vecka med dessa plakat.
Berlin november 1989 var annorlunda. Det låg uppbrott i luften, plakaten lyste med sin frånvaro och människors beslutsamhet var påtaglig. Jag bodde i Öst men traskade över till väst via Checkpoint Charlie. Dom här bilderna är tagna på bägge sidor. Järnhandlarna i väst gjorde stora affärer på att sälja hammare och mejslar som folk använde för att knacka ner muren.
Jag var bara med under några dagar och fick inte uppleva när de sista fördämningarna slutligen brast. Men köerna och strömmarna av folk som bara ville gå över till andra sidan och titta en stund fanns där. Och jag kände och visste att nu så skapas det historia.
Märkligt är att det fortfarande efter 25 år sedan muren föll, att finns det ett stort intresse för allt detta.
Hade själv möjlighet att besöka både Väst- och Östberlin 1975, 1977 och 1979 och fick då se detta i verkligheten på nära håll. Tog också rätt mycket bilder som jag samlat i ett bildspel om Berlin med temat "då och nu."
/Hälsningar Göran