En äldre mans strövtåg genom tillvaron. Ibland med en kamera i handen.

Man måste vara modig

För att fotografera bra måste man våga. Tordas ta plats och utmana sin rädsla och blyghet. Känna att bilden faktiskt är värd lite magknip och obehag. Kliva ut på scenen utan att tveka, framträda i all sin skröplighet. Därefter våga ta ansvar och försvara sin handling. Stå för bilden.

Det finns en film med Daido Moriyama, en av mina stora inspirationskällor, där han avsöker Shinjuko i Tokyo. Han far fram som en setter. Han nosar utefter gatorna, sticker in skallen i portar och prång, rusar efter någon och trycker hela tiden av den lilla enkla automatkamera han håller i högerhanden. Då och då brinner en blixt av och på sin höjd hörs ett litet surr. Men knappast någon är medveten om att han just blivit fotograferad.

Smyga, säger någon föraktfullt. Det är fult, oärligt. Kanske det, men om det är priset för just den bild jag vill ta så är smygandet okej. Jag gillar bilder tagna i ögonblicket, precis i stunden, tusendelen innan medvetandet om situationen slår till och ruinerar tillfället.

Att jag sen måste vara beredd att visa upp resultatet och stå för det är en annan sak. Förklara varför jag ville avbilda just den gesten, den minen, den smekningen, den blicken. Och det är precis där som mötet oss emellan börjar. Mellan bilden och dess motiv, mellan motivet för den och handlingen.