En äldre mans strövtåg genom tillvaron. Ibland med en kamera i handen.

STRÖVARTKORT 253. I väntan på den bildmässiga orgasmen.

Det var länge sen det gick för mig. Rent fotografiskt alltså. Ni vet den där underbara känslan av JA!!! JÄVLAR ANAMMA, DÄR SATT DEN!!!

Man lufsar fram, tar sina små danssteg och låtsas man är Cartier-Bresson. Sen kommer man hem och tittar på resultatet. Eller snarare låter bli att kolla eftersom man redan från början vet att det är skit.

Lite tröst i bedrövelsen får jag av alla nyhetsbrev från konstnärliga fototidskrifter och sajter som radar upp den ena fullkomligt hjärndöda bilden och fotografen efter den andra. Berömda, välrenommerade institutioner som funnits i decennier men som nu mest publicerar pretentiös smörja.

Det må vara British Journal of Photography, Lens Culture, MACK, Aperture, ICP eller Magnum. Trist, trist så att klockorna stannar. Fast det innebär också att jag själv inte behöver känna mig så nedslagen, underlägsen och helt uträknad.

Jag minns i min fotografiska barndom vid slutet av sextiotalet, när tidningar som Foto och Populär Fotografi, senare Aktuell Fotografi, presenterade då nya och spännande fotografer. Duane Michals, Ralph Gibson, David Hamilton, Eikoh Hosoe, Jerry Uelsmann, Susan Meiselas, Emmet Gowin, Jody Dater, Bert Stern, Nan Goldin, David Bailey, Larry Clark, Mary Ellen Mark, Jeanloup Sieff och tjogtals andra.

Med vartenda nytt nummer av fototidskrifterna följde hela konstnärsskap att utforska och låta sig inspireras av. Tidiga resor till London öppnade möjligheter att köpa fotoböcker av de nyupptäckta stjärnorna, skrifter som fortfarande förmår väcka min lust ibland.

Så var är dom nu? Alla som väntar på upptäckt. Kan vi inte se dom för allt ljus som kontaminerar stjärnhimlen? Allt babbel och all skit som vi förväntas slösa bort vår snålt tilltagna tid på?

Dom finns där säkert och dom jobbar på i tysthet. Det är bara det att vi måste lyssna för att höra. Eller blunda för att se.

Här är i alla fall en nyupptäckt fotograf som jag hittat alldeles själv. Han är engelsman och han heter  Arnhel de Serra. Han jobbar just i den stil som jag alltid varit svagast för. Så kolla in hans hemsida: http://www.arnheldeserra.com

I väntan på att det stora undret ska ske syresätter annars jag min verklighet med gamla favoriter som Tony Ray-Jones, Martin Parr, Steve McCurry och Elliot Erwitt.

Och kanske börjar jag bära med mig kameran igen för en dans ute i verkligheten ibland. Bara utifall att liksom.

Inlagt 2018-05-12 11:54 | Läst 798 ggr. | Permalink


(visas ej)

Hur mycket är tolv minus två?
Skriv svaret med bokstäver
Hej,
Bra bild. Bra länk.
Man får va glad om man tar tre bra bilder per år.
Det finns inget roligare än leta udda situationer i vardagen.
Ha det gott
Bob
Svar från goranton 2018-05-12 13:10
Tack och helt rätt. Three's a plenty, som engelsmannen kunde säga.
/Göran
http://www.arnheldeserra.com Haha! Dagens lyckostund. Så engelskt. Inte så lite Elliott Erwitt heller för den delen. Bilder med en hel del humanism och människokärlek känns det som.
Svar från goranton 2018-05-13 16:22
Jo, man blir glad av att titta på hans bilder.
/Göran