STRÖVARKORT 248. Konsten är att vara skiträdd. En gång till.

Jag skulle vilja plåta som Anders Petersen. Eller Strömholm och Don McCullin. Visa upp resultat av ett liv så spännande att varenda nagel är nerbiten till roten.  

Men så är det inte. Mitt liv är inte alls särskilt spännande, så därför blir mina bilder inte det heller.

Jag umgås inte med transor i Paris, dricker inte med sjömän och horor i Hamburg och hukar inte för kulor runt skallen i Syrien. Jag lever ett mycket lugnt och odramatiskt liv i Solna, går mina dagliga promenader i Hagaparken, skriver, läser böcker och pysslar med bilder. Oftast i ensamhet.

Så vad ska jag fotografera?

Min vardag, hör jag en röst. Visst, min vardag: det gör jag ju på Instagram. Men det är inte fotografi utan bara små notiser i kanten. Och jag kan ju inte hålla på och plåta Brunnsviken dagarna i ända.

Så vad är bra och spännande fotografi? Är det egentligen inte bara spännande liv som det handlar om? 

När jag tittar på Nan Goldins eller Larry Clarks bilder så är det motiven som fångar min uppmärksamhet. Inte i första hand det fotografiska handlaget. Fast jag skulle ju aldrig velat leva deras liv i knarkarkvartarna bara för några bilders skull. Det är det inte värt.

Eller ta Araki, Koudelka och Ackerman. Solitärer som lever mitt i sina egna spänningsfält och bara råkar ha kameran med sig och för att berätta om liven omkring sig. Eller?

Det handlar om att utsätta sig. Så ungefär brukar i alla fall Anders Petersen uttrycka det, men det är förstås lätt att säga tulipanaros. Med tilltagande ålder och feghet har det blivit mig allt mer motbjudande att sticka fram skallen i krutröken. Jag är sannerligen ingen McCullin.

Fast man kanske kunde ta till sig ett annat av Petersens uttryck:

– Jag är ofta skiträdd! Men jag är inte rädd för att vara rädd. Hela mitt uppdrag går ut på att utsätta sig. Men det gäller att ha känselspröten ute hela tiden.

Är det så man blir en bra fotograf? Genom att lära sig bemästra sin rädsla?

Kanske det. Men faktum kvarstår: man behöver ett liv att utsätta sig för. En vardag som är så pass spännande att den är värd att berätta om. Och hur skapar man den?

New York, The Bowery, 1977.

2018-05-06 08:43   mickeberg

Hej Göran, du börjar komma igång på allvar med dina grundläggande frågeställningar,,,i den åldern du är kan man inte begära så mycket, men jag tycker också det är fel att lägga synen som du gör., ta HOMEprojektet på Magnum,,,David Alan Harvey gör fantastiska bilder på hemmaplan, Leiter vandrade i samma kvarter hela tiden, Kertesz, Dousineu, Izis, Trente Park,,,det finns massor med fotografer som plåtar sin närmiljö,,sedan kan jag tycka många av de här sk solitärerna är ganska tragiska människor med en rent bedrövlig kvinnosyn, typ d àgata, Araki osv, men visst, de gör bra bilder men vad handlar det om, egentligen. Det stora problemet med att masa sig runt i samma miljö hela tiden är ju att man blir blind,man måste ut och röra på sig, men om man plåtar i samma miljö i tio år så blir det ju något, konsten är ju att se sig som fotograf och se till att man publicerar och sätter samman något. I övrigt måste jag säga att nu har du skrivit tre bloggar på raken som handlar om livet och bild,,,o jag tycker mycket om det.

Besvara

Svar från goranton 2018-05-07 10:12

Tack för dom orden, Micke.
/G

Svara

2018-05-06 09:28   Bob Bovin

Hej,
Man måste inte leva i elände och krig för att göra bra foto. Det finns många fotografer som har visat det. Jag behöver inte nämna alla namn, tar bara en Gene Smith reportage från Pittsburgh.
Jag tror att det hjälper om man gör något man känner för. Det är inte säkert att det blir bra foto, men åtminstone du och några mer kanske tycker om berättelsen.
Betraktarna måste på något sätt va på samma våglängd som du är. Sannolikheten är att det är några som är det. Då är det ett mål i sig.
En bild eller blogg om dagen är bra för välbefinnandet. Det är faktiskt visat i en undersökning. Jag kommer till det i en senare blogg.
Så mitt råd från en gammal gubbe är: ta flera bilder av ditt liv.
Ha det gott
Bob

Besvara

Svar från goranton 2018-05-07 10:12

Ska tänka på det. Tack!
/G

Svara

2018-05-06 12:22   mombasa

Mycket tänkvärt. Jag undrar om det ändå inte finns ett litet, litet hålrum i den fotografiska evolutionens väv att fylla för var och en av oss. Men det gäller att hitta det.
Och våga ställa sig frågan varför. Vad ska man berätta, varför ska man överhuvudtaget berätta? Vad är angelägenheten?
Jag tycker att det är intressant att läsa FS bloggar även om det mest blir ett förstrött bläddrande. Men det finns några som håller i gång det fotografiska samtalet. Tack för det!

Besvara

Svar från goranton 2018-05-07 10:13

Jag fortsätter leta. Och tack själv.
'/G

Svara

2018-05-06 19:36   Marie_1

Hej, Kan förstå att man bli rädd för det är väl inte ett sådant liv som man längtar efter? Är det för bildernas skull de utsatte sig?
Frågan är väl vilka är det som blev verkligen utsatta? Dessa stackars människor som står på bilderna har knappast någon värdighet kvar?/ Hälsningar, Marie

Besvara

Svar från goranton 2018-05-07 07:35

Hm, intressant. Värt att fundera vidare på.
/G

Svara

mickeberg 2018-05-07 09:20

Hej Marie, vilka bilder menar du och vilka fotografer. Jag tycker inte man kan generalisera så här brett. Visst, man kan kritisera vissa saker, men väldigt mycket av vad de här fotograferna som Göran snackar om har ju gjort fantastisk fotografi.

Svara

Marie_1 2018-05-09 14:21

Hej Micke!
Visserligen duktiga, kända fotografer som har gjort fantastisk fotografi. Men också att
dessa ovannämnda fotografer har tagit en del av sådana bilder som visar extrem utsatthet hos människor, barn. Finns det något prestige i det? Det gäller att veta vad gränsen går.

hälsningar, Marie

Svara

2018-05-07 22:37   Tomasz

Jag är inte så inläst på alla kända namn och vad de gjort. Men jag tar fasta på det du skriver om att utsätta sig och/eller att vara rädd.
Mina allra bästa bilder (tycker jag själv) är de jag tagit då jag mått riktigt dåligt. Det är inga bilder jag vill visa, det finns ju så det räcker ändå. Någon kan få plocka fram dem om 100 år.

Jag kan sakna den "förmågan" jag hade då men vill egentligen inte återuppleva hur jag mådde. Och att återskapa stämningen från den tiden på konstlad väg går inte. Så numera är mina bilder väldigt ointressanta tycker jag.

Kanske man kan träna sig till att göra sådana bilder igen genom att övervinna sin rädsla och utsätta sig för obehag. Har man varit där en gång så vet man i alla fall när man är i rätt landskap. Men för tillfället får det bli just landskap, men inga fågelbilder -där går gränsen :)

Ha det gott! /Thomas

Besvara