Mars kom med mycket dimmor

Dimmorna hängde nu några dagar, tunga och täta. Gillar när det är lite sol bakom dimmor, men dimmorna ville inte släppa in någon stråle.

 Så det var en del promenader in i dimman... Från slutet på februari tills idag. Jag tror att jag är lite hemmablind och tänker ofta att det finns ingenting att fota runt om. Omgivningen som jag ser dagligen verkar grå och tråkig. Med dimmorna såg jag plötsligt en björk pinad av vindarna, buskarna runt hagen fri lade sig i dimman och stenar vid stranden började sväva... Det är otroligt hur mycket  landskapet ändras när dimmorna sveper om det. Inget storslaget, men det blev en del bilder.

En selfie vid Fallet

Isiga vindar från nord raderade mina vårkänslor och det kändes inte så lockande att ta en sväng vid havet. Men jag ville ut någonstans, jag ville fota! Vi bestämde oss att vi tar bilen och drar lite inåt landet, mot Danska Fallet. Lite utanför Halmstad. Det var länge sen jag var i de trakterna. Inte så långt att åka och efter den senaste nederbörden förväntade vi oss mycket vatten. Så kameran packades, med kortet inne ;-) och jag visualiserade vilka härliga bilder jag får där…

När vi närmade oss mötte vi bilar täckta av snö, några ganska ordentligt. Det visade sig att när det regnade hos oss, snöade det bara ett par mil bort.

Snön på marken gav ett fint reflekterande ljus, men solen försvann bakom tjockare och tjockare moln och vindarna även där var isiga. Det var att komma till vinterlandet!

Det är inte lång vandring från parkeringen till Fallet så vi raskt trampade på.

Trots kylan träffade vi några barnfamiljer som var där på en eftermiddags utflykt. Barnen skrattade, skrek och sprang fram och tillbaka likt kattungar. Att de små kan ha så mycket energi!

Ett förälskat par tog selfies med fallet som fond. Ett äldre par vandrade runt, lite som vi… Några rastade sina hundar eller njöt av den vackra naturen. För en stund tyckte jag att jag borde ta bilder med de människorna som förgrund eller bara fota de i de olika poser de tagit där. Men det är på något sätt inte min grej… jag gillar sådana bilder, men själv gillar jag inte att blir motivet eller del av andras fotohistorier, så det var bara en tanke…

Bilderna är inte märkvärdiga, ljuset räckte inte riktig till, men promenaden var givande. Först runt Fallet och sen vid det fantastiska Klöverberget. Det rostiga släppte… Det återstå komma ihåg stativ vid nästa utflykt…

Rostiga vårtecken

Rosten ville inte släppa. Det gick trögt för kroppen och för knoppen under några veckor och vädret ville inte hjälpa till. Men jag tvingade mig ut ändå. Med kameran. Gick mina vanliga hälsostigar och jagade första vårtecken.

Som jag skrev rosten var stark, hade inget kort i kameran.

Hur är det möjligt, frågade mig min man när jag kom hem… Ja, hur kunde jag glömma kortet…

Stegmätaren visade över sju tusen steg så promenaden gav något. Lite av det rostiga trampades bort.

Dagen därpå var dimmig och jag var på sisådär humör, men det blev några inte märkvärdiga bilder. Gillar dimmor och brukar gilla bilder med dimmor som motiv, men det behövs lite ljus, en svag solstråle bakom dimslöjor. När det är jämn grått och mycket fuktigt blir allt småtrist… Och dimmorna tunga…

Under en gammal bok i skogen i närheten gjorde en första blåsippa mig lycklig! Tänk en liten blålila knopp och allt blev annorlunda. Som vid förtrollning!

Har lite av det rostiga kvar att bekämpa, men jag är på G… liksom våren.

Mina första bilder för i år blev en blandning från skogen, Haverdalsnaturreservat, Haverdalsstranden och trädgården. Lite rostiga vårtecken…

Ljuset är tillbaka

De tre senaste åren föll samman i corona dimman med få roliga händelser som brytpunkt och det brutala kriget … idag måste jag anstränga mig hårt att minnas om det var sommaren 2020 eller 2021 kanske… Från mars 2020 tills idag. Bara dimmor i olika bemärkelse…

Idag såg jag så många vårtecken i trädgården och fick även fotoabstinens. Kändes bra även om det var ingen fotografering, njöt bara i solen. Den börjar värma lite.

Hade ganska lååång paus i fotograferandet och känner mig rostig, men hoppas på fint väder imorgon och några intressanta motiv.

Covid försökte bryta ner mig, men jag vann till slut och ser fram emot våren och vårblommor som ploppar upp snart med sina starkt lysande färger.

Snart är det vår…

Olympus reparerade mitt favorit objektiv och det kom hem som nytt i november! Plus sex månader extragaranti!  Samt Olympus hade en rolig kampanj med cashback och bra pris på 60mm makro, så jag fick en fin julklapp!

Jag vill tacka er en gång till för fina kommentarer och en så trevlig stämning här. Jag ber om ursäkt att det dröjde med svaren, det kommer… Jag ska också besöka era fina bloggar… det var ett tag sen…

GOTT NYTT ÅR!

Innan jag började skriva blogg tog jag mig tid med läsning om Julen och dess betydelse. Om ordet alltså, inte själva högtiden.

Jag fick inte ihop det med den kristna tradition och julen och grävde mig ner i olika skrifter och berättelser. Började med en vanlig Encyklopedi och kikade även i Wikipedia och sen följde olika trådar.

Mycket intressant hur allt förändras med tiden. Hur trender, religioner och makthavare påverkar livet i olika samhällen och gör slut eller ger början på andra olika traditioner… och påverkar språk…

Jul det låter vackert och mjukt. På något sätt hoppfullt och ljust.

Tråden om ljuset om den forngermanska och fornnordiska julen gillar jag mest eftersom religion förknippar jag med ondska och makt och ett slags patriarkat… Även om det urgamla kan associeras till Oden och hans vilda jakt…

Hur som helst julen handlar också om ljuset och för en fotograf, även för en amatör, ljuset betyder allt. Det blev extra påtaglig i år under alla korta molniga och mörka dagar när man fick släcka till och med det elektriska ljuset. I alla fall spara så mycket det går… det blev dubbelsidigt mörkt. Kan även påstå att det blev mångsidigt mörkt i mångsidig bemärkelse…

Men nu är det jultid och ljuset är på väg tillbaka. Snart märkbart!

Och jag vill skriva några ljusa rader!

Först och främst tusen tack för fina inspirerande bloggar och härliga bilder, samt mycket fina och vänliga kommentarer. Jag är så glad att jag tog det steget och kom tillbaka till Fotosidan för ett tag sedan.

Som en delvis gnällspik och ganska osocial varelse fick jag ändå trivas här och gillar att skriva, dela med mig samt ta del av era tankar och bilder. Blir motiverad och inspirerad och lärde mig mycket inte bara om foto…

Det sociala var aldrig min starka sida. Trots många års arbete med människor på olika sätt är jag fortfarande mest vilse i alla sociala sammanhang och gärna gömmer mig, då och då går i virtuell dvala för att hitta ro och hitta tillbaka…

Bloggen blev en viss bro för mig och det är jag tacksam för!

Jag är glad att Ni finns….

Orden ovan skrev jag på juldagen. Tanken var att publicera med någon passande bild, men drabbades plötsligt av konstig svaghet i kroppen. Kollade termometern 39,4! Ups! Tog covidtest på en gång, fick fina två streck…

Fyyyy…

Just nu verkar det som det värsta är över… Vi börjar hämta oss.

Vi får se vad som händer… jag mår inget vidare.

Jag tror vi blev smittade någon dag innan julen där jag ville köpa julmust och min man var där för att hämta paket…

Ingen sprit längre i butikerna och folk slutade hålla avstånd…

Livet…

Önskar Er