Följare, status och facebook ”vänner”

Jag är vuxen, man kan även säga myyycket vuxen, för att inte säga gammal och ändå finns det saker jag inte kunde lära mig. Som till exempel att på fejjan finns inga vänner… där är man bara för att lajka, bygga ”status” och visa upp sig, skryta, fånga uppmärksamhet. Jag vet det hela sedan länge och ändå faller jag om och om igen i samma fejjan fälla… och blir ledsen…

För några år sen återskapade jag mitt facebook konto efter stort strul med själva sajten – jag blev avstängd, raderad, fick söka lösning men det fanns ingen kundtjänst man kunde vända sig till för att få hjälp. Kontot blev avstängt på grund av något fel i systemet och jag lyckades inte få det tillbaka. Efter en tid skapade jag det på nytt eftersom många verksamheter är tillgängliga bara genom FB. Försökte hitta ”mina följare och vänner” och tänkte ha kontot som inspirationskälla och möjlighet att visa mina foton och målningar. Kanske byta några åsikter med likasinande. Samt hade i bakhuvudet att allt är bara ytligt och om jag själv inte ”jobbar på” dvs klickar mycket så fingrarna blöder blir det ingen respons… Tiden rullade på och jag var väldigt glad över att vara FB-vän med en akvarellist (landsman dessutom) eller en fotograf jag beundrade själv och kunde ta del av deras skapande. Beundra och njuta, samt publicera då och då det jag skapade själv. Jag erkänner, jag var inte särskilt aktiv och undvek flockar med ”beundra dig själv beteende”.

Efter en paus ville jag skriva några ord till akvarellisten och se om hen publicerade något nytt. Jag kunde inte se någonting. Igen något sk…t, tänkte jag bara. Men eftersom min ”vänlista” är mycket liten (jag godkänner inga botar och statistikföljare) kunde jag konstatera att artisten jag beundrade och hade bra relation med, trodde jag, blockerade mig helt. Jag var så dum att jag inte förstod det och skickade mail, ett vanligt mail, eftersom vi skrev till varandra i samband med deltagande i workshops eller någon hälsning då och då. Jag fick svar som gjorde mig häpen…  Blev avblockerad, men det har ingen betydelse just nu. Det är bara en påminnelse att människor gillar göra andra illa utan anledning. Det var inte jag som ville vara ”vän” och det gick ett år nu och jag vet inte varför hen gjorde så…

Varför tar jag upp det nu? Ja, just nu tyckte någon annan förmodligen att mina inlägg är tråkiga, att jag lajkade för lite och slutade bli min ”vän”. Jag borde strunta i det, men jag bara förstår inte och det gör mig lite ledsen… Det tråkiga är att jag har bra minne och kommer ihåg hela min vän/följare lista och vet vem som försvinner utan anledning.

Jag är lite ledsen, lite förtvivlad, lite nere samtidigt som jag vill skrika att jag bryr mig inte!

Kan man inte bara vara normal? Som i det verkliga livet, ingen stänger dörren i näsan på besökare och ingen står på torget och skriker bli min vän… och sen vänder ryggen. Känner mig dum…

För mig är det märkligt beteende och jag har svårt att finna mig i det. Min syn på människor ändrades.

Men en sak förbli detsamma. Om jag lajkar eller skriver en kommentar kommer det från mitt hjärta och inte för att få något tillbaka eller för statistiken…

***

Min nya vän från kattvärlden, trots att vi ”plågade” honom med operationen och andra smärtsamma ingrep kommer och spinner ljuvligt. Han fick sista dosen av medicin idag och är oerhört kelig. Såren läktes fint och vi funderar på att låta honom vara fri… hoppas att han stannar… I alla fall har han inga hälsofaror nu och kan välja sin väg...

Den lilla katten är mycket vacker och vi är glada att vi kunde rädda hans liv.

kontrast...

Våren bär sorg i år…

Tårar fyller mina ögon, jag lipar när jag hör nyheter… Sitter i Hjärt och lugnmottagningens väntrum på sjukhuset och försöker tänka på något hoppfullt. Det går inte så bra. På sjukhusets teve fladdrar fasansfulla bilder från Ukraina. Tusentals människor flyr kriget. Igår hade de hem, jobb och framtidsdrömmar. Idag bär många av dem bara en liten väska. Livet i en väska… Jag känner att jag måste skärpa mig. Nu är det min tur. Jag kan inte träffa doktor lipandes…

Mitt hjärta klappar inte som det ska. Mitt hjärta är trött och sjukt. Doktorn lyssnade på mitt hjärta och gav mig slutligen lite hopp, även om det ljusa verkar avlägset…

Men jag är trygg. Jag har ett hem…

Mina tankar gick igen till Ukraina, där finns säkert en kvinna likt mig som precis lämnade sjukhuset och skulle berätta något roligt för sin man… då föll bomberna… sjukhus blev skadat, hennes hem blev till stenhög och hennes man ringde precis att han ska till fronten…

Det finns inte ens en väska…

Jag känner att allt är väldigt tungt, mörkret sveper det mesta.

I trädgården finns lite färg, första vårfärger och några ljusglimtar. Det blev en stund med Olympus och jag lät mig glömma omvärlden och andra bekymmer. För en stund i alla fall...

på väg

Det känns som att mycket är på väg just nu...

På väg mot ljusare tider. Första vårtecken signalerar att våren närmar sig med stora steg.

Ovädret meddelar att vintern inte är över än och snö kan vara på väg.

Jag är på väg...

Vägen är inte lättillgänglig, känns som uppförsbacke hela tiden. Med hinder här och hinder där.

Var vid havet en stund, med det var inte en bra stund. Kyliga vindar och rå obehaglig fukt.

Under buskarna hemma lyser vintergäck. Glädjande färgklick. Som solstråle och hopp.

Jag väntar och hoppas... jag är på väg...

quo vadis?

Sitter framför burken och scrollar lite slött här och där, svarar på kommentarer och försöker kommentera, samtidigt som jag tänker på mitt sjuka hjärta… hur kommer det gå?

Är det något allvarligt och kommer jag behöva opereras?

Ska jag knapra piller livet ut?

Är det slut?

Mår inte så bra idag, disig och trött.

I bakgrunden rullar ett morgon program från en kommersiell kanal. Det pratas om hälsan, fysisk aktivitet och hur viktig det är. Jag börjar lyssna mer noga.

Ja… det handlar om vilka kläder vi ska ha på oss när vi behöver röra på oss… Det ska vara på detta sätt hit och på annat sätt dit, sportbehå som man kan använda på dejt, special designat material, färgglada ultralätta sneakers, speciella tajts och mycket mer. Till och med en inköpslista för alla de ”nödvändigheter” lades till (några tusen lappar). Jag känner att min puls blir högre och högre… för en stund sen i samma veva var det viktigt att tänka hållbart, handla smart, undvika överkonsumtion osv…

I min värld hyckleri på högsta nivå!

Missförstå mig inte jag har ingenting emot fina kläder för olika tillfälle, har man råd go ahead!, men…. är det verkligen det viktigaste i livet att ha designade sneakers på fötterna när man ska på en vanlig promenad, på ett träningspass, på aktiviteter för sin hälsa? Blir man friskare då av alla de löjligt dyra och färgglada plagg?

Det tror jag knappast och förstår inte…

Jag vill bara skrika quo vadis människa?!

mörka stunder

Ramar och tidsgränser är något jag undviker för det mesta, men startade ändå mitt novemberprojekt med syfte att dagligen söka efter novemberljus… Som ni ser blev det sådär. Redan i början av månaden var det förskjutning i publiceringar och senare visste jag inte själv hur jag skulle fortsätta med det…  

Som ”fotoberoende” gick jag mina promenader och tog då och då några bilder.

Därefter tog det stopp. Bilderna stannade kvar på minneskortet och jag kände mig tom… Tomt på idéer och motivation. 

Konstaterar idag att idén med dagligt fotande genererade deadline och limitation och jag kunde inte fortsätta… Jag begränsade min frihet.

November passerar, dagarna är mörkare och mörkare, regnet piskar på fönster med surrande ljud och folkvalda i riksdagen förbluffar med allt mer skruvade resonemang… Det känns som att verkligheten överträffar dikten…

November snålar med ljuset i år.

*

Alla bilder i dagens inlägg är tagna i november månad, fast i olika år…, bara havet är från förra veckan…