Frusna sippor och disiga tankar

Jag börjar landa i min nya verklighet. Det tog en tid och många olika tankar att hitta en ny väg och ett nytt sätt att glädjas och ha ett bra liv.

Efter diagnosen och den förstå chocken kunde jag inte hitta mig själv i någonting… Allt blev bara för tungt… som i dimman.

Men tiden gick och jag gjorde det jag skulle, fick tydliga besked och råd och landade så småningom. Fick tillbaka lust att leva, även om det lär blir en del begränsningar och en del piller till frukost…

De senaste dagarna har vintern sträckt sin vinge över landskapet och plågar oss med kyliga nätter och morgnar med minusgrader. Morgonfrost är fotogeniskt, men fy, vid den tiden på året vill jag fotografera våren inte kylan. Tog en promenad till bokskogen i närheten, ville besöka blåsippor. De är starka och tål kylan bra, men även där syntes att naturen stannande och väntar på lite varmare solstrålar. De första blommorna försvann, men det finns många knoppar… Hittade även första vitsippor, ganska många faktiskt…

Hittade också ett nytt sätt att boosta mitt självförtroende som fotograf och fick en härlig överraskning och uppskattning.

https://100asa.com/photographer/halina

årets första

Lördag morgon är solig och glittrande av frost. Tittar genom fönstret och ser hur krokusfärgerna smälter samman med den glittrande grönskan som också börjar komma upp. Det känns så hoppfullt och nästan overkligt, som från en sagovärld.

Samtidigt hör jag nyheter från radio...

Jag stängde allt och gick ut. Ägnade tankar åt årets första blå...

eftermiddag vid havet

Jag njöt av att vara ute på stranden och kände bara våren, som jag skrev i inlägget förre.

Det var ett tag sen jag kunde ta en längre promenad överhuvudtaget.

Skönt att ha en hobby som kan ge glädje, engagerar och sysselsätter…

dimmig dag

Dimmor fick mig på andra tankar. Tjocka blåaktiga slöjor svepte om landskapet och det kändes på något sätt magiskt. Jag har alltid gillat dimmor och gillat att fotografera de, och även nu fick jag oerhörd lust att rusa i väg med Olympus.

Även om jag är lite begränsad just nu och måste tänka på hur mycket jag kan anstränga mig, var det härligt att glömma alla omständigheter och bara fotografera. Först hamnade jag på hagen alldeles utanför och lekte med träden som såg ut att dansa i dimman. Dimman täckte alla störande element och träden framträdde elegant, nästan frilagda.

Dagen efter var dimmorna tillbaka med lite solstrålar bakom och det gav helt annan stämning och jag bestämde mig att ta en promenad på stranden. Lågt vattenstånd och nästan öde. Enstaka människor som rastade sina hundar bara. Solen kom ibland lite starkare och färgade dimmorna gulaktiga och även med lite guld.  

Det var skönt att släppa Olympus fri och fylla minneskortet med många bilder därifrån. Flyttfåglar visade sig på strandkanten och på vägen dit såg jag tofsvipor i stor grupp och lärkor hördes någonstans över fälten.

För en lång stund kände jag bara våren…

kontrast...

Våren bär sorg i år…

Tårar fyller mina ögon, jag lipar när jag hör nyheter… Sitter i Hjärt och lugnmottagningens väntrum på sjukhuset och försöker tänka på något hoppfullt. Det går inte så bra. På sjukhusets teve fladdrar fasansfulla bilder från Ukraina. Tusentals människor flyr kriget. Igår hade de hem, jobb och framtidsdrömmar. Idag bär många av dem bara en liten väska. Livet i en väska… Jag känner att jag måste skärpa mig. Nu är det min tur. Jag kan inte träffa doktor lipandes…

Mitt hjärta klappar inte som det ska. Mitt hjärta är trött och sjukt. Doktorn lyssnade på mitt hjärta och gav mig slutligen lite hopp, även om det ljusa verkar avlägset…

Men jag är trygg. Jag har ett hem…

Mina tankar gick igen till Ukraina, där finns säkert en kvinna likt mig som precis lämnade sjukhuset och skulle berätta något roligt för sin man… då föll bomberna… sjukhus blev skadat, hennes hem blev till stenhög och hennes man ringde precis att han ska till fronten…

Det finns inte ens en väska…

Jag känner att allt är väldigt tungt, mörkret sveper det mesta.

I trädgården finns lite färg, första vårfärger och några ljusglimtar. Det blev en stund med Olympus och jag lät mig glömma omvärlden och andra bekymmer. För en stund i alla fall...