Livet...

Idag blir det inte mycket om foto, även om jag lovade mig själv från början att detta är en fotoblogg och det som rör min fotografering.

Idag vill jag bara dela med mig en berättelse om händelser som vi har varit med om de senaste veckorna.

Det var någon gång efter Midsommar som jag hörde ett jamande tidigt på morgnarna. Trodde först att det var vår gamla katt som har för sig ibland att leka Pavarotti eller Caruso, beroende på humöret och hals tillstånd. Ibland kan ha ta i ordentligt så det hörs i hela kvarteret. Men ”konserterna” fick vi bara tidigt på morgnarna så det var något som inte stämde riktigt… En morgon kom jag bara upp och …mötte två oerhört vackra smaragdfärgade ögon i ett litet vitt ansikte. Blev stum. Vi tittade på varandra en bra stund innan jag förstod att under fönster sitter vår katt med en annan katt som sjunger.

Ruffino skaffade sig en flickvän sa min man skämtsamt. Den främmande katten hörde våra röster och försvann snabbt i buskarna.

Klockan var mellan fyra och fem någonstans och solen sken redan starkt, så det var ingen idé att gå tillbaka till sängen. Jag gick ut för att motionera lite, ta lite frisk luft, medan min man satte på kaffe och började ordna med frukosten. I trädgården stirrade de smaragd vackra ögonen på mig igen! Jag blev förtrollad och konstaterade att katten måste vara en unge som gått vilse. Kanske tillhör han de som anlände precis till sina sommarstugor och hade med sig en katt. Tänkte undersöka honom närmre och se om vi kunde hjälpa honom hitta hem.

Tog lite kattgodis och kom tillbaka till buskarna där han satt. Han var kvar, vacker som en egyptisk staty. Jag kastade godiset mot honom. Han rörde sig, men stack inte som katterna brukar göra när de träffar på främlingarna. Jag kastade några till… då hände det grejer!

Jag såg en mager väldigt hungrig varelse. Gick hem snabbt och hämtade maten som våra bortskämda katter inte ätit till frukost. Den magra skönheten kastade sig över den och svalde allt så hastigt som om någon skulle ta ifrån det just precis när han fått det… Förbryllad och fundersam hämtade jag mer mat, denna gång inga rester utan en fin påse kattsoppa, som mina katter älskar. Det gick ner på ett nafs…

Vi tänkte att han gått vilse och att vi ger honom mat och kollar om han har någon markering eller chip. Veckan närmade sig sitt slut och vi hade fullt upp för helgen så vi tänkte bara att vi hjälper honom om han blir kvar…

Som jag skrev var vi upptagna med massa saker men märkte att katten höll sig kvar och så fort han såg mig med skålen skuttade han fram som ett litet lamm. Vi kunde till och med klappa honom och han visade att han gillar att kela mycket. Allt var så overkligt och så märkligt.

Katten var glad och härjade i trädgården som om det var hans område… Våra katter bara tittade på och brydde sig inte särskilt mycket.

Vad ska man göra?

Vi ringde veterinären och fick möjlighet att komma på en gång. Det var måndag den gångna veckan.

Det återstod att fånga katten i buren, men han gick in nästan frivilligt.

Först en närmare titt: en hane, okastrerad, utan tatuering eller chip, ganska mager (3,4 kg), uppskattningsvis ca 2-3 år gammal. Väldigt skadad i munnen, någon kanske ganska nyligen sparkat honom i ansiktet så tänderna föll av och de som var kvar behövde tandläkaren. På magen hängde något. Vi trodde att det var skinn för att han magrat så mycket, men väterinären sa navelbråk… Akutbehov att operera om katten ska överleva…

Vi stod där som två fågelholkar. Vad ska vi göra? Tårarna bara rann och blandade sig med svetten från kattens fötter på väterinärens bord…

Vad ska vi göra? Han jamade lite och nästan klättrade på mig. Hjälp!!!

Katthemmet tar inte emot fler katter, det finns inga platser någonstans, dessutom vem vill ha en så sjuk katt? Om inte vi hjälper honom var någonstans ska han ta vägen?!

Vi ställde några konkreta frågor till veterinären om det finns tid och vilken prislapp. Hon förklarade lugnt vad som behövs göra och det var väldigt komplex vård men hon sa att de kunde på en gång!

Dagen efter blev katten opererad, tänderna fixade, likaså kastrering och min vackra varelse fick ett namn. Han heter SNOW.

På engelska för att för katter har det ingen betydelse och lättare vid registrering. Det låter fint också. Dessutom älskar jag snö och han är mest snövit med ljuvliga ljuschocklad fläckar och smaragd vackra ögon. Som den vackraste vinterdag! Just nu är han konvalescent och ligger i sin nya säng, men allt verkar läka fint så jag hoppas att han blir vän även med Olympus inte bara med våra gamla katter och kan skutta många år i min trädgård…

Jag fick boka om min Cornwall resa till nästa år. Men det gör inget!

Livet…