Storkrike

Efter en vecka i himmelriket var det skönt att komma hem… fast inte riktigt om man tänker på väderleken. Från fågelkvitter och blommande magnolior till minusgrader känns inte alls skönt.

Jag var lite på vift och det var därför jag igen har lite ”stressigt” med fotocupen och bloggkommentarer ;-) Men jag tar mig i kragen och fixar både och!

Det var mycket intressant resa till De Alde Feanen en nationalpark i den nederländska provinsen Friesland. Det hände så mycket under de dagarna så jag har inte ”landat” riktig än. Mentalt är jag fortfarande bland storkarna. För att i den lilla byn Earnewâld, där vi stannande bor många storkar och byn var så oerhört gästvänlig och mysig.

Mer info om själva parken kan man hitta här: https://www.np-aldefeanen.nl/

Jag önskade bara att jag kunde vara där i annan årstid. Men jag var bara på vift i samband med min makes resa som vi bara förlängde lite och blev tidiga turister.

Å andra sidan under så kallade säsongen skulle det inte vara så mysig, fullproppat med folk överallt. Det enda som jag kanske skulle velat var att hyra båt och se den vackra naturen från vattnet för att det är förbjudet att vandra i parken. Men elbåt kan man hyra när det blir varmare. Vi fick promenera mycket runt om och det blev milslånga promenader. Har ordentlig träningsvärk i många muskler som jag inte trodde fanns ;-).

Bildmässigt blev det lite ”turistfoto”, men vi fick ”prata” med storkarna, klappa några getter och njuta av en annan miljö.

Vi besökte också de närliggande städerna Leeuwarden, Drachten och Gröningen. I Gröningen tog vi en kopp kaffe med katterna på Kattencafé Op z'n Kop. (https://opznkop.nl/)

Mest var jag fascinerad av arkitektur och de oändliga kanalerna. Önskar att Holland låg lite närmare… Att åka med bil de 999 km från hem till hotellet var lite som en mardröm, men det gick. Hotellet och maten var lyxig så jag klagar inte. Var även överraskad att prismässigt skilde det sig inte mycket från Sverige. Drivmedel var dessutom en aning billigare.

Idag bjuder jag bara på några naturbilder. De andra måste jag granska lite närmare. Är usel på att fota i stadsmiljöer. Men storkar var fotogeniska!

Isig glädje

Lågtryck och huvudet känns som en sten. Kylan försvann och det regnar. Lite svårt att hitta naturliga isar till utmaningen på Fotosidan, men jag har en idé och får se om det blir något. Det finns några dagar kvar…

För ett tag sen fotade jag mycket på vintern så jag dök ner i mina gamla diskar och hittade några glömda fåglar och lite "isig konst"…

I dagens blogg blir det tre små fåglar, som brukar komma till fågelbord under vintern, några isiga skapelser och två tokiga katter som inte visste vad man gör med en mus. Katterna kom till oss från katthemmet och har aldrig varit i naturen. Bilden är över tio år gammal och det var deras första vinter…

Sanden blev till guld

Kvällsljuset förvandlade stranden till guldgruva. Det var härlig stämning och lugnet trots kylan. I början fick jag trampa ganska raskt för att få upp pulsen och när solen var sådär över horisonten och gav gyllene skimmer fastnade jag i sandformationer.

Jag är svag för mönster och abstrakt och ofta ser olika saker i naturen som de gubbarna i berget i förra bloggen. Ibland ser jag figurer och ibland är det ett grafiskt mönster som tilltala mig.

Vid sådana tillfällen blir det massor olika bilder, inte alltid ser jag samma sak när jag framkallar bilderna. Ibland ”ser” Olympus på annat sätt, fast det är bara jag som ställde kameran.

Häromdagen var det bara guld jag hade i huvudet…

Monster i mönster

Under den senaste veckan trampades det mycket på stranden och det blev till och med en del bilder men jag hann inte titta på dem.

Jag erkänner att för ett tag sen brukade jag lämna kameran hemma. Övertygade mig att jag ska bara göra mina tiotusen steg för hälsan, det är ändå samma tråkiga stigar… Istället för att njuta frustrerade jag mig över saker och ting som länge sen tappat betydelse… eller händelser jag inte kunde påverka eller göra något åt efteråt….  

På de senaste promenaderna ”släpade” jag min vän Olympus med mig… Skriver vän, för att kameran var som en riktig vän. Alltid vid min - på min sida, det var jag som vände ryggen och gick till havet själv. Som en sur unge.

Med tiden lättade frustrationen och hälsan blev betydlig bättre så det klarnade även i huvudet och jag tillåter mig att njuta av min hobby utan prestationsångest och andra liknande dumheter…

Jag behöver inte prestera, jag fotograferar och skapar olika bilder för att det är roligt, ger glädje och förbättrar hälsan!

Samma tråkiga stigar är inte alls tråkiga. På stranden är det oändligt med olika motiv. Dessutom ändrar havet utseende från en sekund till en annan och jag kan ta tusen bilder och ingen av dem kommer likna varandra. Ljuset faller annorlunda vid olika tidpunkter på dagen och samma stenar kan lysa på många olika sätt. Bland sandkorn och musselskal ligger guldkorn för makro… Bara väcka fantasin och hitta på… Tiotusen steg ”trampar” sig själva på nolltid!

Samma stig i naturreservatet i skogen gömmer ännu mera skatter!

Men som jag skrev, hade mycket annat att göra och hann inte se vad jag fångade under senaste promenaderna så idag blir det olika bilder från tidigare utflykter/promenader.

Hur många förstenade gubbar ser ni nedan?

Motstridiga känslor och funderingar på stranden

Mellan dimmorna var det lite sol och även vindstilla några stunder. När det inte blåser för kalla vindar kan jag promenera på min favorit strand, Haverdalsstranden. Just nu är det underbart att vistas där. Nästan öde, enstaka människor på jogging tur och några som rastar hundar. Några pensionärer på en kort promenad. Som mest kanske tio personer på den vackra långa stranden. Ibland tror jag att det borde vara mycket mer folk, mer yngre i alla fall. Men de föredrar kanske gym eller andra aktiviteter…Dessutom jobbar de vid den tiden jag vandrar där.  ”Släpar” Olympus med mig och är glad idag att jag bytte hus till spegellöst och betydligt lättare.

Men det går trögt med fotografering. Som kreativiteten fortfarande är fryst eller rostig. Om jag ändå tar upp kameran blir bilderna inte så intressanta som jag tänkte mig och det är ganska frustrerande. Har jag för höga krav på mig eller är jag bara usel som fotograf?

Jag lärde mig för länge sen att man ska hålla käften om man har ingenting att säga, så om det finns ingenting i bilden då är det bara låta bli att publicera…

Samtidigt om man är för kritiskt blir det alldeles för mycket hämmande…

Jag gillar bloggen här och gillar att byta tankar och bilder med er och hoppas att om jag blir för gnällig då skriver ni det ;-)

Några bilder från senaste promenader, tagna vid olika tillfällen.