Lugnet efter stormen

För ett par dagar sedan skrev jag ett inlägg och just när jag skulle trycka på publiceringsknappen kom någonting emellan som jag var tvungen att tar hand om på en gång. När jag kom tillbaka och läste bloggen igen verkade allt lite deppigt och på gränsen till gnäll så jag ångrade mig och stängde dator. Någon gnällspik vill man inte vara här.

Det händer mycket, men inte så intressant fotografiskt så jag hade inte mycket att skriva om eller fotografera.

”Hans” förvandlade somardagarna till höst. Trädgårdsblommor och andra växter blev bruna av de hårda regndropparna och saltade vindbyar från havet. Vi blev skonade ändå, inga större skador. En ruta på mitt lilla växthus och några krukor blev sönderblåsta. Huset täcktes av en saltig gegga och alla fönster behövde tvättas, som vanligt när vindarna är kraftiga och kommer västerifrån. Ingenting att gnälla över med tanke på alla människor som drabbades av översvämningar och annat i samband med ovädret.

Men ”livet gick ur mig”…

Vi åkte till skogen och kom hem med många kilo kantareller. Kantarellerna bara exploderade och täckte marken gult på vissa ställen, Helt otroligt! Själva plockningen var inte rolig. Vi hade korgarna fulla på nolltid. Gillar när man går genom skogen och får ”söka” lite… Men, men jag ska inte klaga. Skörden var enormt och vi fick glädja grannar och familjen.

Olympus var i farten med katten och bland dahlior och även på fältet, men jag var inte på skaparhumör, för att det var lite håglöst med så många regniga och kyliga dagar. Ibland bara 11 grader och det är inte direkt sommarvärme.

Undrar ibland om sommaren bara är min vanföreställning…

Den lilla katten vi tog hand om har vuxit och hämtat sig fysisk, men han har svårt att anpassa sig och ”kommer inte överens” med våra gamlingar. Men det finns hopp. Han verkar smart och fattar snabbt, fast han lär sig den hårda vägen, dvs efter stryk från katter eller utskäll från mig… men han gör inte om sina misstag och är ovanlig fjäskig. Vi ser att han gick genom mycket och låter honom välja sina vägar. Han gillar mat och slutade äta våldsamt. Vi leker mycket med honom och han gillar att följa efter oss i trädgården. Katten hade svårt också att koppla av, men de senaste dagarna såg jag honom sova djupt och länge… det finns hopp…

Just nu förbereder jag mig för akvarellkurs i en magisk plats, men mer om detta lite senare. Olympus ska med för att det blir tid över för honom med ;-)

På bilderna lite blandat med lite vissen stämning…

Krävande och glädjande

”Den lille lort”, som vi skrek många gånger, gav oss ändå så mycket glädje som är svårt att beskriva.

Ni är inte kloka sa en bekant när hon fick höra om veterinärkostnaden.

Nej, kanske inte… men jag vet en sak att den resan jag bokade om skulle jag inte varit glad av om jag valde annorlunda. Visst, det var många tusenlappar, men vi räknar inte djurliv i tusenlappar… Den lilla varelsen sökte sig till oss av någon märkligt anledning och vi hade möjlighet att hjälpa honom. Han är frisk nu och vacker och verkar överlycklig.

Jag erkänner att det var krävande och det var stunder vi tänkte att det inte kommer att funka…, men den lille anpassat sig och vi får så mycket kärlek och strålande glädje tillbaka. På något sätt magiskt och ofattbart.

Så vi har tre katter nu. Alla vilsna själar som ingen ville ha… Rufino och Silky tog vi från Katthemmet för fjorton år sen och de var redan vuxna ca två, tre år gamla. Och nu kom den lille strålen.

Trots fästingar, loppor och då och då en levande mus som vi fick jaga hemma själva gav de oss mycket kärlek och många otroligt roliga stunder.

Vi människor tar så mycket från naturen så det är självklart för mig att ge tillbaka. Ett kattliv, några fågelholkar, fågelbord, insektshotell och några blommor i olika blomrabatter och inte så noga klippt gräsmatta - det är faktiskt väldigt lite…

Olympus och jag försökte fånga lite i trädgården. Snart tar vi oss ut lite mer och vi får se vad som kommer…

Sommaren är lite kylig, men det kanske är också bra… för det vilda livet.

På bilderna en liten blandning med min nya fotomodell i spetsen ;-)

Livet...

Idag blir det inte mycket om foto, även om jag lovade mig själv från början att detta är en fotoblogg och det som rör min fotografering.

Idag vill jag bara dela med mig en berättelse om händelser som vi har varit med om de senaste veckorna.

Det var någon gång efter Midsommar som jag hörde ett jamande tidigt på morgnarna. Trodde först att det var vår gamla katt som har för sig ibland att leka Pavarotti eller Caruso, beroende på humöret och hals tillstånd. Ibland kan ha ta i ordentligt så det hörs i hela kvarteret. Men ”konserterna” fick vi bara tidigt på morgnarna så det var något som inte stämde riktigt… En morgon kom jag bara upp och …mötte två oerhört vackra smaragdfärgade ögon i ett litet vitt ansikte. Blev stum. Vi tittade på varandra en bra stund innan jag förstod att under fönster sitter vår katt med en annan katt som sjunger.

Ruffino skaffade sig en flickvän sa min man skämtsamt. Den främmande katten hörde våra röster och försvann snabbt i buskarna.

Klockan var mellan fyra och fem någonstans och solen sken redan starkt, så det var ingen idé att gå tillbaka till sängen. Jag gick ut för att motionera lite, ta lite frisk luft, medan min man satte på kaffe och började ordna med frukosten. I trädgården stirrade de smaragd vackra ögonen på mig igen! Jag blev förtrollad och konstaterade att katten måste vara en unge som gått vilse. Kanske tillhör han de som anlände precis till sina sommarstugor och hade med sig en katt. Tänkte undersöka honom närmre och se om vi kunde hjälpa honom hitta hem.

Tog lite kattgodis och kom tillbaka till buskarna där han satt. Han var kvar, vacker som en egyptisk staty. Jag kastade godiset mot honom. Han rörde sig, men stack inte som katterna brukar göra när de träffar på främlingarna. Jag kastade några till… då hände det grejer!

Jag såg en mager väldigt hungrig varelse. Gick hem snabbt och hämtade maten som våra bortskämda katter inte ätit till frukost. Den magra skönheten kastade sig över den och svalde allt så hastigt som om någon skulle ta ifrån det just precis när han fått det… Förbryllad och fundersam hämtade jag mer mat, denna gång inga rester utan en fin påse kattsoppa, som mina katter älskar. Det gick ner på ett nafs…

Vi tänkte att han gått vilse och att vi ger honom mat och kollar om han har någon markering eller chip. Veckan närmade sig sitt slut och vi hade fullt upp för helgen så vi tänkte bara att vi hjälper honom om han blir kvar…

Som jag skrev var vi upptagna med massa saker men märkte att katten höll sig kvar och så fort han såg mig med skålen skuttade han fram som ett litet lamm. Vi kunde till och med klappa honom och han visade att han gillar att kela mycket. Allt var så overkligt och så märkligt.

Katten var glad och härjade i trädgården som om det var hans område… Våra katter bara tittade på och brydde sig inte särskilt mycket.

Vad ska man göra?

Vi ringde veterinären och fick möjlighet att komma på en gång. Det var måndag den gångna veckan.

Det återstod att fånga katten i buren, men han gick in nästan frivilligt.

Först en närmare titt: en hane, okastrerad, utan tatuering eller chip, ganska mager (3,4 kg), uppskattningsvis ca 2-3 år gammal. Väldigt skadad i munnen, någon kanske ganska nyligen sparkat honom i ansiktet så tänderna föll av och de som var kvar behövde tandläkaren. På magen hängde något. Vi trodde att det var skinn för att han magrat så mycket, men väterinären sa navelbråk… Akutbehov att operera om katten ska överleva…

Vi stod där som två fågelholkar. Vad ska vi göra? Tårarna bara rann och blandade sig med svetten från kattens fötter på väterinärens bord…

Vad ska vi göra? Han jamade lite och nästan klättrade på mig. Hjälp!!!

Katthemmet tar inte emot fler katter, det finns inga platser någonstans, dessutom vem vill ha en så sjuk katt? Om inte vi hjälper honom var någonstans ska han ta vägen?!

Vi ställde några konkreta frågor till veterinären om det finns tid och vilken prislapp. Hon förklarade lugnt vad som behövs göra och det var väldigt komplex vård men hon sa att de kunde på en gång!

Dagen efter blev katten opererad, tänderna fixade, likaså kastrering och min vackra varelse fick ett namn. Han heter SNOW.

På engelska för att för katter har det ingen betydelse och lättare vid registrering. Det låter fint också. Dessutom älskar jag snö och han är mest snövit med ljuvliga ljuschocklad fläckar och smaragd vackra ögon. Som den vackraste vinterdag! Just nu är han konvalescent och ligger i sin nya säng, men allt verkar läka fint så jag hoppas att han blir vän även med Olympus inte bara med våra gamla katter och kan skutta många år i min trädgård…

Jag fick boka om min Cornwall resa till nästa år. Men det gör inget!

Livet…

Sociala medier och jag

Den digitala världen kan stundvis vara underbar. Jag hittade min hörna i den och för de mesta funkar det ganska bra, men ofta är det en katastrof! Mina enheter är inte synkade och jag bryr mig inte så mycket om alla likes fram och tillbaka här och där. De flesta är bara för statistikens skull. Men jag bryr mig enormt mycket om de verkliga människorna och verkliga kontakter, även om de bara är via nätet…

Jag har ett konto på fejjan på grunt av anknytning till NAS, Nordiska Akvarellsälskapet, som jag är medlem i. Så jag kan även titta lite då och då i olika andra grupper. Inte så ofta, inte så regelbundet, men för  att vara lite uppdaterad eftersom det är mycket som ske bara via fb.

För länge sedan skapade jag även konto på Instagram och där är jag regelbundet, det vill säga, ungefär en gång på ett halvår. Eftersom jag har alla de aktiviteter osynkroniserade (för att jag vill ha det så) händer det att jag missar någons meddelande eller viktig notis… Jag klantar till det helt enkelt…

Senast publicerade jag några målningar på mitt Instagram och upptäckte att jag inte läst ett meddelande från någon som jag gillar mycket. Meddelandet sändes just så ungefär ett halvt år sen…

Jag skäms, jag är ledsen och jag vet inte hur jag kan göra det ogjort…

Jag skrev till personen och hoppas att hon kan förlåta mig…

Livet går vidare och jag kanske har förlorat den fina bekantskapen. Hoppas inte…

Å andra sidan vill jag inte bli synkad och ständigt uppkopplad. Det funkar inte för mig. Jag mår dålig av det. Men du har ”smart telefon” kan ni säga. Ja, jag har den bara för att ringa samtal. Jag lever inte med den. Inga appar och inga sociala medier, de ”sköter jag” bara på dator. Instagram gjorde det möjligt för ett tag sen så jag kunde behålla konton som jag använder ”väldigt sparsamt”.

Undrar vad människor kan tänka när jag inte svarar eller svarar väldigt försenat… en oförskämd hemsk kärring… jag får väl svälja det… och försöka förbättra mitt beteende på nätet…

Det var en tung upptäck…

Promenad vid havet och ny hortensia

Köpte mig en ny blomma. Vacker som en dröm. Undrar bara om den överlever. Hortensior brukar blomma lite senare. Hade den inne några dagar och nu är den ute i stor kruka innan jag planterar den i rabatten. Den rosa blomman lyser så härlig i trädgården som nu börjar få lite mer färger och grönskan tilltar.

Fredagen var ganska mild, utan sol. Efter målandet som inte gick riktigt som jag tänkte mig, behövde jag vädra tankarna och röra på mig lite. Kände mig stel och trött.

Det blåste inte så det blev stranden. Nästan öde och härligt lugnt. Olympus var med. Han fick inte så många tillfällen att hoppa upp från väskan, men några bilder till bloggen blev det.

Det var skönt. Jag passerade en man/gubbe som trampade med stavar och han var så glad så han hälsade högljutt med ett brett leende. Jag hälsade tillbaka och konstaterade att hans glädje smittade och jag blev också glad, bara sådär av väder, havet, lugnet och våren.

Det var en lång promenad och när jag tittade på stegmätaren var det närmare elva tusen steg. Och jag erkänner det kändes i kroppen efter några stilla dagar. Men jag gillar en sådan fysisk trötthet med lite rosa på kinderna och lätt träningsvärk dagen efter.

I skrivandet stund bryter solen genom fluffiga moln. Vi får se vad Olympus hittar på, blir det makro eller drar vi någonstans ut på fotoäventyr, och jag kanske smuttsar naglarna lite i rabatterna.

Det är mycket på dagens schema, utom det vardagliga som att laga mat och tvätta, men inte så noga. Det viktigaste är att det äntligen är vår här… jag njuter…