mellan skurarna

Det finns inget dåligt väder... ja, ja... jag har regnkläder och gummistövlar, men jag gillar inte att gå ut i ovädret i onödan...

Satte en stund vid datorn och lekte med olika bilder. Testade roliga plugin, lekte med masker och konverteringar och lärde mig lite nytt.

Slutligen testade jag några konverteringar till svartvitt.

Det blev många nyanser av grått... grått och åter grått... som vädret idag.

social osocial...

För ett antal år sen betraktade jag mig som en vanlig, som alla andra, social varelse. Jag gillade människor, gillade träffa andra, prata med andra, byta åsikter, lära mig något och även dela med mig det jag kunde…

Med internet kom nya möjligheter och det kändes att vi kunde utveckla vår sociala förmåga till något större… mer spännande och givande!

Jag vet inte hur det blev för er, men jag blev vilse…

Det verkar som att sociala plattformar i alla möjliga skepnader gjorde mig rakt av osocial.

Är det så att det blev för mycket av det goda?

Eller det blev tydligare med åsikter, syften och förväntningar? Vem styr, bestämmer och vem ska bara följa…

Det bildas grupper och klungor, det vill säga olika sällskap och föreningar, som förr, men jag upplever mer mobbning, trakasserier, oenigheter, otrevligheter och rent av något slags våld ibland…

Det känns mer skrämmande nu för tiden att vara på sociala medier än det var på en mörk gata i gamla Warszawa på 80-90-talet… Där kunde jag stöta på någon förvirrad alkoholist eller tjuv på vägen från eller till jobbet på redaktionen.  På sociala medier kan jag inte förutspå vad som kan hända om jag vågar ha en åsikt eller publicerar någon bild…

Människor som brukade vara snälla vid kaffebordet i någon förening/klubb lokal förvandlas till rovdjur på nätet… bygger falanger, mobbar och är mycket mer otrevliga än de kunde vara i verkligheten det vill säga öga mot öga.

Ensam är inte stark men tillsammans får man kraxa bara som de andra…

My way....

...det vill säga på mitt sätt och mina möjligheter.

Det var så roligt från första början. Kommer fortfarande ihåg min lilla Zeta5 och känslan av första lyckade bild, första publicering på Fotosidan och glädje!

Det var mycket glädje i början. Fotosidan såg annorlunda ut och jag hade naturligtvis ett annat konto. 

Min svenska då var väldigt begränsad och jag kunde inte utnyttja och delta i allt som jag ville. Om man har svårt att uttrycka sig är det lätt att skapa missförstånd och oenigheter. Det ville jag inte. Jag observerade istället och försökte lära mig så mycket som möjligt av att studera andras bilder och nyttja andras kommentarer.

Kort efter första publicering upptäckte jag Moderskeppet och fotokurser. Där stötte jag på första besvikelse, blev aldrig antagen för att jag var inte svensk och saknade svensk behörighet... Ja, då fick jag söka andra möjligheter och det gick ganska bra, bara mycket krångligare och snäppet längre.

Fotosidan utvecklades och jag utvecklades och min svenska utvecklades. Fotografering tog fart och jag skaffade mig så småningom bättre utrustning för mer seriös fotografering. Tusentals bilder på allt möjligt. För det mesta blombilder från trädgården för att makro, blommor och detaljer var på något sätt "min grej". Starka färger, roliga mönster och vinklar, jag var verkligen som drogad med min kamera. Intresset bara växte och det var oerhört spännande att vara med i olika grupper, träffar, åka på något fotoäventyr och först och främst utveckla och dela glädje, fotoglädje. Tills den dagen när alla plötsligt blev fotografer, jättestora fotografer och dessutom experter på alla fotoämnen och själva fotograferande förvandlades till någon slags folkrörelse.  Ständig tävling...

Lite lustig, när jag tänker tillbaka på de kommentarer att jag borde skaffa mig viss utrustning för att en kompakt kamera är inget att fota med och senare även min älskade Olumpus, systemkamera med spegelreflex var  inte tillräckligt fin. Idag springer de flesta med sina mobiler och kallar instafotografering "naturphotography"...

Jag drog mig ur... raderade mig från nätet, för det mesta... orkade inte att kämpa emot.

Hade cancer att bekämpa och fotandet var min glädje och medicin!

Sjukdomen satte stopp för arbetslivet och jag hade massor av tid mellan varven, det vill säga mellan det dimmiga tillstånd direkt efter behandlingarna.

Sökte mig till andra fotosajter där jag kunde vara anonym och bara njuta av bilder och skapande.

Hade även möjlighet att testa en fullformatare, slutförde den berömda fotokurs som jag nämnde tidigare. Man fick helt enkelt möjlighet att köpa det. Inte detsamma som att studera med andra och få feedbak, men det gav mig ändå mycket. Jag vågade fortsätta och till slut struntar jag idag vad andra tycker och tänker om mina bilder, min utrustning, bildbehandling och mitt bildskapande.

Vissa strävar efter antal like och kändisskap andra har rätt till ett annat mål med sin kreativitet. Dessutom det finns inte så många professionella och seriösa fotografer och de tramsar inte på tv soffor eller fuskar för att vara "först".

Vi har olika mål och vi går egen väg...