Krävande och glädjande

”Den lille lort”, som vi skrek många gånger, gav oss ändå så mycket glädje som är svårt att beskriva.

Ni är inte kloka sa en bekant när hon fick höra om veterinärkostnaden.

Nej, kanske inte… men jag vet en sak att den resan jag bokade om skulle jag inte varit glad av om jag valde annorlunda. Visst, det var många tusenlappar, men vi räknar inte djurliv i tusenlappar… Den lilla varelsen sökte sig till oss av någon märkligt anledning och vi hade möjlighet att hjälpa honom. Han är frisk nu och vacker och verkar överlycklig.

Jag erkänner att det var krävande och det var stunder vi tänkte att det inte kommer att funka…, men den lille anpassat sig och vi får så mycket kärlek och strålande glädje tillbaka. På något sätt magiskt och ofattbart.

Så vi har tre katter nu. Alla vilsna själar som ingen ville ha… Rufino och Silky tog vi från Katthemmet för fjorton år sen och de var redan vuxna ca två, tre år gamla. Och nu kom den lille strålen.

Trots fästingar, loppor och då och då en levande mus som vi fick jaga hemma själva gav de oss mycket kärlek och många otroligt roliga stunder.

Vi människor tar så mycket från naturen så det är självklart för mig att ge tillbaka. Ett kattliv, några fågelholkar, fågelbord, insektshotell och några blommor i olika blomrabatter och inte så noga klippt gräsmatta - det är faktiskt väldigt lite…

Olympus och jag försökte fånga lite i trädgården. Snart tar vi oss ut lite mer och vi får se vad som kommer…

Sommaren är lite kylig, men det kanske är också bra… för det vilda livet.

På bilderna en liten blandning med min nya fotomodell i spetsen ;-)

Följare, status och facebook ”vänner”

Jag är vuxen, man kan även säga myyycket vuxen, för att inte säga gammal och ändå finns det saker jag inte kunde lära mig. Som till exempel att på fejjan finns inga vänner… där är man bara för att lajka, bygga ”status” och visa upp sig, skryta, fånga uppmärksamhet. Jag vet det hela sedan länge och ändå faller jag om och om igen i samma fejjan fälla… och blir ledsen…

För några år sen återskapade jag mitt facebook konto efter stort strul med själva sajten – jag blev avstängd, raderad, fick söka lösning men det fanns ingen kundtjänst man kunde vända sig till för att få hjälp. Kontot blev avstängt på grund av något fel i systemet och jag lyckades inte få det tillbaka. Efter en tid skapade jag det på nytt eftersom många verksamheter är tillgängliga bara genom FB. Försökte hitta ”mina följare och vänner” och tänkte ha kontot som inspirationskälla och möjlighet att visa mina foton och målningar. Kanske byta några åsikter med likasinande. Samt hade i bakhuvudet att allt är bara ytligt och om jag själv inte ”jobbar på” dvs klickar mycket så fingrarna blöder blir det ingen respons… Tiden rullade på och jag var väldigt glad över att vara FB-vän med en akvarellist (landsman dessutom) eller en fotograf jag beundrade själv och kunde ta del av deras skapande. Beundra och njuta, samt publicera då och då det jag skapade själv. Jag erkänner, jag var inte särskilt aktiv och undvek flockar med ”beundra dig själv beteende”.

Efter en paus ville jag skriva några ord till akvarellisten och se om hen publicerade något nytt. Jag kunde inte se någonting. Igen något sk…t, tänkte jag bara. Men eftersom min ”vänlista” är mycket liten (jag godkänner inga botar och statistikföljare) kunde jag konstatera att artisten jag beundrade och hade bra relation med, trodde jag, blockerade mig helt. Jag var så dum att jag inte förstod det och skickade mail, ett vanligt mail, eftersom vi skrev till varandra i samband med deltagande i workshops eller någon hälsning då och då. Jag fick svar som gjorde mig häpen…  Blev avblockerad, men det har ingen betydelse just nu. Det är bara en påminnelse att människor gillar göra andra illa utan anledning. Det var inte jag som ville vara ”vän” och det gick ett år nu och jag vet inte varför hen gjorde så…

Varför tar jag upp det nu? Ja, just nu tyckte någon annan förmodligen att mina inlägg är tråkiga, att jag lajkade för lite och slutade bli min ”vän”. Jag borde strunta i det, men jag bara förstår inte och det gör mig lite ledsen… Det tråkiga är att jag har bra minne och kommer ihåg hela min vän/följare lista och vet vem som försvinner utan anledning.

Jag är lite ledsen, lite förtvivlad, lite nere samtidigt som jag vill skrika att jag bryr mig inte!

Kan man inte bara vara normal? Som i det verkliga livet, ingen stänger dörren i näsan på besökare och ingen står på torget och skriker bli min vän… och sen vänder ryggen. Känner mig dum…

För mig är det märkligt beteende och jag har svårt att finna mig i det. Min syn på människor ändrades.

Men en sak förbli detsamma. Om jag lajkar eller skriver en kommentar kommer det från mitt hjärta och inte för att få något tillbaka eller för statistiken…

***

Min nya vän från kattvärlden, trots att vi ”plågade” honom med operationen och andra smärtsamma ingrep kommer och spinner ljuvligt. Han fick sista dosen av medicin idag och är oerhört kelig. Såren läktes fint och vi funderar på att låta honom vara fri… hoppas att han stannar… I alla fall har han inga hälsofaror nu och kan välja sin väg...

Den lilla katten är mycket vacker och vi är glada att vi kunde rädda hans liv.

Onomatopoesi

Onomatopoetiska ord, ni vet, sådana som låter som de beskriver, representerar. Jag ville idag hitta alla möjliga till regn…

Vaknade tidigt av en skön melodi skapad av regndroppar på sovrumsfönster och kunde inte somna om. Lyssnade på regnet och tänkte på onomatopoetiska ord som kan beskriva regn.

De svenska orden jag kom på var inte särskilt adekvata i min uppfattning men det är många som beskriver olika sorters av regn.

Dropp dropp dropp… det dunkade lätt om fönsterbräda. Sommarregn är underbart! Varmt, lätt och det doftar berusande…

Tänkte att vi nästan saknade vårregn i år. Det kom en regnskur någon gång i maj, alldeles lokalt och det var allt tills nu. I den gångna veckan kom det till och med ösregn med åska. Hela 17 mm visade regnmätaren.

I sökandet efter onomatopoesi snubblade jag över Sara Lövestams blogg från 2016, där hon beskriver olika sorter av regn: duggregn, spöregn, hällregn, skyfall och småspik.

Ljudhärmande ord förekommer i alla språk. Just regn i mitt modersmål är ett sådant ord och kanske därför flög mina tankar i takt med regndropparna mot olika beskrivningar av samma företeelse, men ändå annorlunda.  

Regnet fick mig att kravla ur sängen tidigt. Jag tog på mig regnrock och sådär nyvaken tog jag en promenad genom sovande by. Skönt och tyst, bara regn prasslande över min kappa. Jag ville bara gå och njuta…

Plötslig fick jag även lust att dra ut Olympus. Det blev några skapelser från min trädgård, där även flugor verkade njuta av regn.

Rosa drömmar i blått tillstånd

Mycket färger och ljus. Oavsett om jag fotograferar, målar eller skapar blomrabatter dras jag till många olika färger. Jag vill ha så många som möjligt i olika nyanser. Gillar när de blandas och skapar dimensioner. Många blommor har så häftiga glansiga ytor och lyster som är omöjliga att återge i foto eller i akvarell.

Ibland är det bra att fotografera när solen lyser och hjälper med kontraster och ibland blir färgerna finare i skuggan eller en regnig dag. Älskar färger och med måleri fick jag en extra glädje att leka med färger, blanda, skapa olika tavlor eller ”kladda” bara och se vad som händer… Det blir alltid lärorikt, även om det ibland blir ingen bild.

I början var måleri bara en sysselsättning att fylla dagarna, när jag inte kunde jobba eller var trött på fotande. Måleri tog nästan över allt annat de senaste veckorna denna kyliga vår. Ibland kändes det som att det var varmast i kylskåpet. Då var det skönt att leka med varma toner och måla blommor.

Idag kom lite blyg sol och temperaturen översteg den i kylskåpet så Olympus tog mig ut. Vi kröp lite med makro och försökte hitta mer värme i färger och ljus.

Mitt rosa Körsbärsträd är så ljuvligt i år, trots kylan eller tack vare den, så jag blev alldeles av sig, likaså Olympus…

Mer färger i kommande bloggar, om jag hinner framkalla… det händer så mycket nu ;-)

Delad glädje

Hoppas att det är så att delad glädje multipliceras. Först, häromdagen fick jag mail från Fotosidan, en ursäkt och förklaring om den olyckliga spärrningen. Det värmde gott i mitt sjuka hjärta :-)

Två: Min virtuella vän är inte sur på mig, tvärtom, vi har liknande syn på aktiviteter i sociala medier och jag blev förlåten för uteblivet svar på meddelandet.

Och för det tredje Sädesärlan landade på taket, Hurra!

Jag blir alltid lite orolig hur det går för den lilla fågeln med en sådan flytt, år efter år. Hon kom och det är full aktivitet mellan takpannorna. Det är den största glädjen på våren.

Våren är lite kylig i år, men det är vår ändå och dagarna är längre, ljusare och jag kan vara ute bland blommor och bin.

Fredagens morgon bjöd på lite sol och på Celsius skalan kunde jag se lite trevligare siffror. Det var länge sen jag njöt så mycket av att ”rulla mig” på marken med Olympus. Skruvade på ett makro och glömde tid och rum… tills det var dags att laga mat.

På bilderna en makroblandning från min trädgård.