Sociala medier och jag

Den digitala världen kan stundvis vara underbar. Jag hittade min hörna i den och för de mesta funkar det ganska bra, men ofta är det en katastrof! Mina enheter är inte synkade och jag bryr mig inte så mycket om alla likes fram och tillbaka här och där. De flesta är bara för statistikens skull. Men jag bryr mig enormt mycket om de verkliga människorna och verkliga kontakter, även om de bara är via nätet…

Jag har ett konto på fejjan på grunt av anknytning till NAS, Nordiska Akvarellsälskapet, som jag är medlem i. Så jag kan även titta lite då och då i olika andra grupper. Inte så ofta, inte så regelbundet, men för  att vara lite uppdaterad eftersom det är mycket som ske bara via fb.

För länge sedan skapade jag även konto på Instagram och där är jag regelbundet, det vill säga, ungefär en gång på ett halvår. Eftersom jag har alla de aktiviteter osynkroniserade (för att jag vill ha det så) händer det att jag missar någons meddelande eller viktig notis… Jag klantar till det helt enkelt…

Senast publicerade jag några målningar på mitt Instagram och upptäckte att jag inte läst ett meddelande från någon som jag gillar mycket. Meddelandet sändes just så ungefär ett halvt år sen…

Jag skäms, jag är ledsen och jag vet inte hur jag kan göra det ogjort…

Jag skrev till personen och hoppas att hon kan förlåta mig…

Livet går vidare och jag kanske har förlorat den fina bekantskapen. Hoppas inte…

Å andra sidan vill jag inte bli synkad och ständigt uppkopplad. Det funkar inte för mig. Jag mår dålig av det. Men du har ”smart telefon” kan ni säga. Ja, jag har den bara för att ringa samtal. Jag lever inte med den. Inga appar och inga sociala medier, de ”sköter jag” bara på dator. Instagram gjorde det möjligt för ett tag sen så jag kunde behålla konton som jag använder ”väldigt sparsamt”.

Undrar vad människor kan tänka när jag inte svarar eller svarar väldigt försenat… en oförskämd hemsk kärring… jag får väl svälja det… och försöka förbättra mitt beteende på nätet…

Det var en tung upptäck…

Promenad vid havet och ny hortensia

Köpte mig en ny blomma. Vacker som en dröm. Undrar bara om den överlever. Hortensior brukar blomma lite senare. Hade den inne några dagar och nu är den ute i stor kruka innan jag planterar den i rabatten. Den rosa blomman lyser så härlig i trädgården som nu börjar få lite mer färger och grönskan tilltar.

Fredagen var ganska mild, utan sol. Efter målandet som inte gick riktigt som jag tänkte mig, behövde jag vädra tankarna och röra på mig lite. Kände mig stel och trött.

Det blåste inte så det blev stranden. Nästan öde och härligt lugnt. Olympus var med. Han fick inte så många tillfällen att hoppa upp från väskan, men några bilder till bloggen blev det.

Det var skönt. Jag passerade en man/gubbe som trampade med stavar och han var så glad så han hälsade högljutt med ett brett leende. Jag hälsade tillbaka och konstaterade att hans glädje smittade och jag blev också glad, bara sådär av väder, havet, lugnet och våren.

Det var en lång promenad och när jag tittade på stegmätaren var det närmare elva tusen steg. Och jag erkänner det kändes i kroppen efter några stilla dagar. Men jag gillar en sådan fysisk trötthet med lite rosa på kinderna och lätt träningsvärk dagen efter.

I skrivandet stund bryter solen genom fluffiga moln. Vi får se vad Olympus hittar på, blir det makro eller drar vi någonstans ut på fotoäventyr, och jag kanske smuttsar naglarna lite i rabatterna.

Det är mycket på dagens schema, utom det vardagliga som att laga mat och tvätta, men inte så noga. Det viktigaste är att det äntligen är vår här… jag njuter…

Vår med kort skärpedjup och färgglad tupp

Lärde mig nytt ord. Förtret. Det var Peter som skrev i kommentaren till min gnälliga blogg. Men det var svårt att svälja.

Jag är inte direkt långsint, men har svårt med orättvisor och överdriven makt, särskilt på obetydliga nivåer… Man gör vissa saker bara för att man kan!

Men, allt har två sidor. Som ett mynt eller ljus och skugga. Ibland kan skuggan vara viktigare än ljuset, även om det behövs ljus för att skuggan ska finnas.

Idag är en sådan dag utan starka kontraster. Solen lyser med sin frånvaro. Ganska kyligt och min kreativitet tryter… för mycket energi gick ur mig under de senaste dagarna.

På staffli ligger tuppen och ”skriker”. Och jag påbörjade på ny digitalis… och ny tupp. Min bortgångna underbara vän hade höns och tuppar. När jag målar en tupp tänker jag på henne. Hon finns ofta i mina tankar och i många blommor i min trädgård. Jag fick frö och plantor från henne och vi delade många intressen…

Det är många år nu sedan cancer förkortad hennes liv. Jag saknar henne så oerhört mycket…

Vitsippor börjar lysa lite varstans. För mig är det synonym till våren.

Hundra

Den hundrade bloggen skulle skrivas för glädje och med glädje, men det blev inte så… det blev en bitter blogg med mycket beska efteråt…

Under påskdagarna eftersom jag blev spärrad här ägnade jag mig åt måleri istället. Jag nämnde här tidigare att efter beroendet av foto är jag även beroende av färger, akvarellfärger ;-)

Att inte fastna alltför mycket i det negativa på grund av fakturastrul (det skaver lite fortfarande för att medlemskap och tidning är två separata varor!) ägnade jag mig åt måleri.

Målningar är svåra att fotografera och brukar se gråa ut, när jag publicerar de på sociala medier. Så det var ganska bra fototräning att arbeta med det. Och det verkar som att jag måste träna mer.

Här är två av de senaste skapelserna:

Jag kröp även lite i trädgården under buskarna med makro. Ni vet, makro är min bästa vän och hjälper allting när något gnager…

Firandet av blogg nummer 100 uteblir… Jag vill betrakta spärrningen som struntsak, men det går inte. Jag tror inte att man får behandla sina kunder/medlemmar på detta sätt. Även om mycket är automatiserat och datorer ”bestämmer”, så är det ändå en människa som skapade program att hantera betalningar och medlemskap och på så sätt andra människor…

Obehaglig småaktighet

Så kan det gå…

Svårt att beskriva något när man är upprörd och arg och beroende av att digitala tjänster fungerar.

Under påskdagarna skulle jag skriva ny blogg och besöka andras bloggar, samt lägga ut lite nya bilder, men när jag loggade in fick jag se en sådan ruta:

Vad? Tänkte jag, Mitt medlemskap varar några månader till…

Men jag tar det från början.

Först var det något med mailboxen. Posten försvann så fort jag öppnade den. Det verkade som att Firefox, som jag använder sedan många år tillbaka, hade fel efter uppdateringen. Inte mycket att göra åt. Byta webbläsare och försöka gå vidare tills det löser sig. Jag misstänkte att jag inte är den enda som brottas med försvinnande mail.

Eftersom jag inte kunde läsa mina mail under många dagar, missade jag ett fel till… Det gällde en faktura som förföll. Klickte i fel ruta i banken och fakturan fick fel betalningsdag. Fick påminnelse och betalade genast (en dag efter fakturan förföll) men det blev ond spiral ändå.

Den felaktiga fakturan var Fotosidans Magasin prenumeration, som jag beställde för en månad sen.

Eftersom jag betalade försent en dag och Påsken kom emellan som inte är bankdag, mina pengar fastnade mellan banken och Billogram så jag blev blockerad från Fotosidan. Inte nog med det. Mitt i natten klockan 23,11 fick jag sms om påminnelsefakturan. (???) Trots att jag har mailat till FS att jag betalade fakturan.

Först var jag arg och efter var jag bara uppgiven och väldigt ledsen. Den svarta rutan med ganska otrevlig formulering förde tankarna till landet jag är uppvuxen i. Oproportionerlig uppvisning av makt…

Så lätt allt kan gå åt fel och farligt håll även i dagens moderna samhälle.  Små digitala misstag kan generera elaka småaktigheter som lätt kan eskalera till obegripliga och oförutsägbara händelser… av litet misstag…

Fakturan är betald och ni kan se min blogg, men obehag består…

Det kanske är så att den bästa medlem är den som betalar och inte använder tjänsten som det var i mitt fall länge, när jag var sjuk… Jag har några månader kvar för att fundera över hur gör jag med bloggen. Jag trivdes här och gillade blogga.

Suck… en ledsam sådan.