Huggorm

Huggorm (Vipera berus) är en art inom familjen huggormar och som förekommer över stora delar av palearktis.

Merparten huggormar är runt 60 cm långa. Huggormshanen blir oftast inte längre än 65 cm lång och honan ca 10 cm längre. Enstaka exemplar om cirka 100 centimeter är kända. Huggormens pupill är svart och vertikal, likt kattens, till skillnad från snokens runda. Området runt pupillen varierar från rödfärgad till bärnstensliknande.

Huggormen har oftast relativt ljus grundfärg, ofta ljusbrun, med ett mörkt sicksack-band längs ryggen. Det finns också helsvarta, melanistiska individer. Ärftligheten är inte helt klarlagd, men fler hanar än honor är helsvarta eller har andra färgvarianter som ljusare grundfärg eller silvergrå till ljust gråblå. Det finns även normalfärgade former som saknar sicksackbandet. Nästan alla huggormar föds "normalfärgade", men en del blir mörkare med åren.

Det förekommer också en rödbrun form som i regel är honor och dessa kallas ibland för äspingar. Även huggormsungar kallas ibland äspingar.

Svarta snokar och helsvarta huggormar är mycket lika varandra men går i fält att skilja genom att studera huvudet. Snokar har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet vilket huggormen saknar. Färgen på snokens fläckar kan variera från gul till vit och vissa svarta snokar saknar nackfläckar. Huvudplåtarna skiljer sig också åt på de båda arterna. Huggormen har tre större huvudplåtar medan snoken har fyra par och en oparig plåt. Huggormens huvud är även matt till skillnad från snokens glansiga.

Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen sätts ur spel På människan får bettet liknande effekter, men verkan är mycket mer lokal än hos en åkersork där giftet snabbt sprider sig i hela systemet. Familjen huggormar har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen och som förstör blodkropparna och kapillärerna, så att blodet rinner ut i vävnaderna.

För vuxna är huggormsbett sällan livshotande, även om det har hänt att människor dött efter huggormsbett – då vanligen på grund av överkänslighet (anafylaktisk chock/allergichock). Dödligheten efter ett ormbett är 1 till 2 promille, vilket innebär att ungefär 1 person dör vart 10:e år. Som jämförelse dör 2 till 3 personer varje år av bi- och getingstick. Ungefär 200 personer per år söker läkarhjälp för huggormsbett i Sverige.

Vid bett rekommenderas att man inte påverkar såret och att den bitna personen undviker att röra sig. Läkare gör en bedömning och tar ställning till ytterligare behandling med exempelvis serum.

Motgiftsbehandling (serum, antitoxin) kan vara aktuellt vid allmänsymtom (se ovan) eller lokalutbredning (lokal vävnadsreaktion) mer än 10 cm.

Huggormen  är fridlyst 

Fler bilder på  vigg5.se 

Se Video  Huggorm 2  https://youtu.be/FonwXFHUy0M

Se video 

Huggorm

Alla som är i skogen  och plockar bär  se upp för  huggormen den kan ligga på en tuva  med fina bär Det finns många ormar i år 

Huggormen är den enda giftorm som förekommer vilt i Skandinavien. Ormars gift är en blandning av enzymer och har två funktioner; att döda bytet, men också underlätta spjälkningen av maten, som påbörjas redan innan bytet sväljs. Bytet består av små däggdjur, ödlor eller andra smådjur.

Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen sätts ur spel. På människan får bettet liknande effekter, men verkan är mycket mer lokal än hos en åkersork där giftet snabbt sprider sig i hela systemet. Familjen huggormar har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen och som förstör blodkropparna och kapillärerna, så att blodet rinner ut i vävnaderna.

För vuxna är huggormsbett sällan livshotande, även om det har hänt att människor dött efter huggormsbett – då vanligen på grund av överkänslighet (anafylaktisk chock/allergichock). Ungefär vart åttonde år dör någon i Sverige på grund av huggormsbett – att jämföra med att det dör i snitt en person av getingstick varje år . Ungefär 200 personer per år söker läkarhjälp för huggormsbett i Sverige.

Någonstans mellan en tredjedel och hälften av alla huggormsbett tros vara "torra bett" där ormen endast bitit utan att spruta in något gift. I dessa fall uteblir också symptomen av giftet.

Hälsoeffekter hos människan

Det vanligaste är framför allt uttalad lokal vävnadsreaktion. Allvarligare reaktioner innefattar påverkan på mag-tarmkanalen, andningsorganen och centrala nervsystemet. Blodet och kärlen påverkas och kan leda till koagulationsrubbningar. Det allvarligaste är anafylaktiska reaktioner, det vill säga allergiska chockreaktioner. Vid bett rekommenderas att man inte påverkar såret och att den bitna personen undviker att röra sig. Läkare gör en bedömning och tar ställning till ytterligare behandling med exempelvis serum.

Ormar är fridlysta  

Fler bilder på www.vigg5.se

Förstora 

Huggorm

Huggorm (Vipera berus) är en art inom familjen huggormar och som förekommer över stora delar avpalearktis.

Det förekommer också en rödbrun form som i regel är honor och dessa kallas ibland för äspingar. Även huggormsungar kallas ibland äspingar.

Svarta snokar och helsvarta huggormar är mycket lika varandra men går i fält att skilja genom att studera huvudet. Snokar har oftast en gul fläck på varje sida av huvudet vilket huggormen saknar. Färgen på snokens fläckar kan variera från gul till vit och vissa svarta snokar saknar nackfläckar. Huvudplåtarna skiljer sig också åt på de båda arterna. Huggormen har tre större huvudplåtar medan snoken har fyra par och en oparig plåt. Huggormens huvud är även matt till skillnad från snokens glansiga.

Huggormen är den enda giftorm som förekommer vilt i Skandinavien. Ormars gift är en blandning avenzymer och har två funktioner; att döda bytet, men också underlätta spjälkningen av maten, som påbörjas redan innan bytet sväljs. Bytet består av små däggdjur, ödlor eller andra smådjur.

Ormgiftet verkar även på nervsystemet, och bytesdjuret dör oftast antingen på grund av inre blödningar eller på grund av att hjärtverksamheten eller andningen sätts ur spel. På människan får bettet liknande effekter, men verkan är mycket mer lokal än hos en åkersork där giftet snabbt sprider sig i hela systemet. Familjen huggormar har ett cellförstörande gift (cytotoxin) som i första hand verkar på blodet och blodkärlen och som förstör blodkropparna och kapillärerna, så att blodet rinner ut i vävnaderna.

För vuxna är huggormsbett sällan livshotande, även om det har hänt att människor dött efter huggormsbett – då vanligen på grund av överkänslighet (anafylaktisk chock/allergichock). Ungefär vart åttonde år dör någon i Sverige på grund av huggormsbett – att jämföra med att det dör i snitt en person av getingstick varje år . Ungefär 200 personer per år söker läkarhjälp för huggormsbett i Sverige.

Någonstans mellan en tredjedel och hälften av alla huggormsbett tros vara "torra bett" där ormen endast bitit utan att spruta in något gift. I dessa fall uteblir också symptomen av giftet.

Hälsoeffekter hos människan

Det vanligaste är framför allt uttalad lokal vävnadsreaktion. Allvarligare reaktioner innefattar påverkan på mag-tarmkanalen, andningsorganen och centrala nervsystemet. Blodet och kärlen påverkas och kan leda till koagulationsrubbningar. Det allvarligaste är anafylaktiska reaktioner, det vill säga allergiska chockreaktioner. Vid bett rekommenderas att man inte påverkar såret och att den bitna personen undviker att röra sig. Läkare gör en bedömning och tar ställning till ytterligare behandling med exempelvis serum.

                                                                                      *****

                                                                                       ******

                                                                                       *****

Förstora