Salskrake K2 Hane

Salskrake eller lilla skraken (Mergellus albellus) är en fågel som tillhör underfamiljen Merginae och ensam art i släktet Mergellus.

Salskraken är morfologiskt lik skrakarna i släktet Mergus men är genetiskt någonstans mitt emellan de typiska skrakarna och kniporna i släktet Bucephala. Salskraken placeras som ensam art i sitt släkteMergellus men placeras ibland, trots sitt genetiska släktskap med kniporna, i släktet Mergus. Salskraken hybridiserar mycket sällsynt med knipa (B. clangula).

Salskraken är en ganska kompakt skrake, mer formad som en knipa‚ och den mäter 38-44 cm och har ett vingspann på 56-69 cm. Den adulta hanen är omisskännlig i sin distinkta kritvita dräkt med svarta partier som den svarta fläcken runt ögat. Den adulta honan och juvenilen är gråfärgad med rödbrun nacke och hjässa och vit kind. Näbben är kort och grå.

I Sverige förekommer den som häckfågel enbart i Lappland men förekommer utmed vissa kuststräckor i södra Sverige under vintern.

                                                                                   ****

                                                                                       ****

Förstora 

Grönbena

Grönbena (Tringa glareola) är en liten vadarfågel som tillhör familjen snäppor

Grönbenan är en långbent snäppa med proportioner som en rödbena fast i mindre format och med kortare näbb som är gråsvart. Grönbenan blir mellan 18,5–21 cm, har ett vingspann på mellan 35–39 cm och väger 34-98 gram. Den adulta grönbenan har på sommaren en grovt vattrad rygg i grått, vitt och beige. Vintertid har den en liknande dräkt men gråare och med ett mer enfärgat bröst. Denjuvenila fågeln har en brunare ton och är finare vattrad på ryggen i beige. I alla dräkter har den ett kraftigt vitt ögonbrynsstreck.

Dess naturliga biotop under häckningstid är högmossar, sank tundraskog, sankängar och myrar på taigan. Den förekommer främst i det palearktiska barrskogsbältet men häckar på sina håll ända upp i videzonen. Under flytten rastar den, ofta i mindre men ibland talrika flockar, vid näringsrika våtmarker och slättsjöar, vid floder, tidvattenstränder och längs kusterna.

Både under häckningen och flytten uppträder grönbenan nervöst och flyger regelbundet upp och låter höra sitt lockläte. Vid häckningsplatsen avslöjar sig ofta den ena föräldern på varningslätet när den sitter i en buske eller på en trädgren.

Grönbenan häckar från maj till mitten av juli. Paren upprätthåller då ett revir och häckar med ganska stora avstånd mellan varandra. Boet, som ofta är en uppskrapad grop direk på marken, placeras i tät vegetation, eller uppe på en grästuva, i närheten av vatten. Det förekommer att den, precis som skogssnäppan, placeras sitt bo i träd i ett övergivet fågelbo, exempelvis av trast. Kullen på fyra ägg ruvas av båda föräldrarna i 22–23 dagar. Bara några dagar efter att äggen är kläckta flyttar honan och ungarna tas sedan om hand av hanen tills de är flygga efter cirka en månad varefter även hanen flyttar. Juvenilerna flyttar först i slutet av Augusti, och arten når sina övervintringslokaler i tropiska Afrika från slutet av Juli och ända till oktober. Vårflytten inleds från slutet av mars till början av april och de når sina häckningsplatser från slutet av april till början av juni i norra Ryssland. Äldsta kända exemplaret blev 14 år

                                                                                  ****

                                                                                        ****

Förstora 

Sothöna

Sothöna (Fulica atra) är en vattenlevande fågel som tillhör familjen rallar. Den har en rund kroppsform, skiffersvart fjäderdräkt och vitaktig näbb med en fjäderlös pannsköld, och nickar med huvudet när den simmar

Den adulta sothönan har en avrundad kroppsform med ett litet runt huvud. Stjärten är kort, med mjuka fjädrar. Som adult mäter den 36–42 cm lång, och hanen är något större än honan. Den har ett vingspann på 70–80 cm och hanar väger mellan 750 och 900 gram, honor är cirka 100 gram lättare. Den adulta sothönan är skiffersvart med vitaktiga bakre kant på vingarna. Den korta och tjocka näbbenär vitaktig med en rosa ton, och den har en näbbrygg som sträcker sig upp på pannan och där utvidgar sig till en naken, kullrig plåt. Hanen har större pannplåt än honan. Iris är röd. Benen är kraftiga och gröna. Arten har inte simhud mellan de smala tårna utan istället har den, precis som doppingarna, simflikar. Juvenilen är gråbruna med ljusare huvudsida och bröst, saknar näbbplåt och har mörk iris. I första årets vinterdräkt är näbbplåten mindre än hos den adulta och den har en mörk fläck precis innanför den vita snäbbspetsen. Dunungarna har rött huvud med ett litet blått parti ovanför ögat

Dess häckningsbiotop utgörs av grunda dammar, sjöar, våtmarker, långsamt flytande vattendrag och utmed kusten där det finns mycket vattenväxter och vassbälten.

På våren hävdar hanarna revir och aggressiva strider kan uppstår mellan hanar. Det flytande plattformsliknande boet består av fjolårsvass och placeras i vasskanten, ofta ganska synligt. Reviretförsvaras intensivt. Honan lägger i genomsnitt 6-10 ägg, men kullar med 1-13 har observerats, som ruvas av båda föräldrarna i 21-24 dagar. De förekommer att den lägger en andra kull om första misslyckas. Efter kläckningen tas ungarna om hand av båda föräldrarna och matas med insekter under cirka tio dagar. Ganska snart delas kullen upp mellan föräldrarna som då bara tar hand om "sina" ungar. Ungarna kan börja dyka efter 3-5 dagar, blir självständiga efter cirka en månad och kan flyga efter 55-60 dagar.

                                                                                       *****

                                                                                                *****

Förstora 

Tofsvipa

Tofsvipa (Vanellus vanellus) är en vadarfågel som tillhör familjen pipare och vipor. Det är den enda arten i sitt släkte som häckar i Sverige. Det är en av Sveriges vanligare fåglar och den har ett karaktäristiskt utseende.

Den är en av de större vadarna, med kontrastrik teckning i svart och vitt och en tydligt spretande tofs i nacken. Benen är ganska långa. Tofsvipan är ungefär lika stor som en kaja men har längre ben. Den blir ungefär 31 cm lång, med ett vingspann på 67-72 cm.
Könen är lika och även fåglar i juvenil dräkt har en liknande fjäderdräkt.

Buken och kroppssidor är vita, vingarna svarta på ovansidan men skiftar liksom ryggen i blågrönt. Halsen är svart runt om, liksom näbben, strupen, hjässan och tofsen, medan huvudets sidor är vita. Honan har kortare tofs och är ljusare vid näbbens rot och på strupen, och har alltså ett mindre kontrastrikt utseende. Närmast kroppen har vingen ett tydligt, brett vitt band, som är mycket synligt i flykten. Undergumpen är roströd. Båda könen får i vinterdräkt (juli-februari) ljus strupe och en gulbrun ansiktsfärg.

Under våren ser man viphanarna flyga fram och tillbaka i kastande akrobatisk flykt, under vilken de låter höra spellätet, ett gnälligt diuvitt-vit-vitt-diuuvitt. På nära håll hörs även ett trummande läte från vingarna. Varningslätet är ett ständigt upprepat klagande vä-hi, som hörs när ungarna kläckts.

                                                                            ****

Förstora 

Ladusvala

Ladusvala (Hirundo rustica)  Ladusvalan är en tättingmed ett distinkt utseende med blå ovansida, lång, djupt delad stjärt och böjda spetsiga vingar

Ladusvalan är en fågel som trivs i öppna landskap och häckar ofta i byggnader uppförda av människor. Den bygger ett skålformigt rede, av bland annat lera, i lador eller liknande byggnader och livnär sig avinsekter som den fångar i flykten.

Denna art lever i nära anslutning till människor, och dess vana att äta insekter har medfört att människorna ofta haft en tolererande inställning till arten. Detta stärktes förr även av vidskepliga föreställningar kring fågeln och dess bo. Det finns många hänvisningar till ladusvalan i litterära och religiösa verk, både på grund av att den lever i människans närhet och på grund av dess tydligt märkbara årliga flyttning.

 Ladusvalan är Sveriges vanligaste svala. Den häckar över hela landet ända upp till Torne lappmark i norr. Den är allmän i södra och mellersta Sverige, men mer sparsam i Norrland. De svenska ladusvalorna övervintrar i mellersta och södra Afrika och de återkommer till Sverige som den tidigaste svalan i slutet av april eller början av maj.

En hane är 17–19 centimeter lång inklusive 2–7 centimeter långa yttre stjärtpennor. Den har ett vingspann på 32–34,5 centimeter och väger 16–22 gram. Den har skimrande stålblå ovansida och rödbrun panna, haka och strupe, som avskiljs från de smustvita underdelarna av ett brett mörkblått bröstband. Den känns igen på att de yttre stjärtpennorna är mycket långa, vilket gör stjärten mycket djupt kluven.

                                                                                          ***

                                                                                               ***

                                                                                               ***

Förstora