Myror

Myror (Formicidae) är en familj av gaddsteklar med små eusociala insekter. Tillsammans med getingar och bin bildar de ordningen Hymenoptera. Familjen är mycket mångskiftande och består av omkring 12 000 arter där absoluta merparten lever i tropikerna. De lever i välorganiserade kolonier som kan omfatta flera miljoner individer. Individerna delas in i de subfertila eller sterila honorna som utgör "arbetare", "soldater" etc, fertila hanar som utgör "drönare" och fertila honor som utgör ”drottningar".

Myror bildar samhällen där det finns tre olika slags individer: hannar, honor (drottningar) och arbetare. Hos vissa myror som lever som boparasiter hos andra myrarter, till exempel släktet Anergates, saknas dock arbetare.

Hos de arter där det finns en särskild klass av arbetarmyror är det nästan uteslutande dessa som uträttar alla de för samhället nödvändiga sysslorna, som grävning och byggnadsarbete, anläggande av vägar, anskaffande av föda, vård av avkomman, bladlössen och myrgästerna, bevakning av honor och hannar, transport av larver och puppor vid flyttningar och försvar mot samhällets fiender. Hos vissa arter med små honor deltar honorna dock ivrigt i arbetena. I de fall en ensam, befruktad myrhona grundlägger ett nytt samhälle, är hon hänvisad uteslutande till sig själv för att föda upp de första arbetarna, men övergår sedan till att enbart ägna sig åt äggläggning. Hos de olika slagen av arbetare har man i vissa fall kunnat påvisa en arbetsfördelning.

Fler bilder på www.vigg5.se

Puss på

Förstora

Postat 2016-08-03 20:33 | Läst 6606 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Vinbergssnäcka

Vinbergssnäcka (Helix pomatia) är ett blötdjur i klassen snäckor. Den har ett spiralvridet skal som hos en fullvuxen snäcka har en diameter på 3,8-5 centimeter och fyra eller fem spiralvarv. Skalet är brunaktigt till grågulaktigt i färgen.

Namnet anspelar på snäckans ursprungliga miljö i de mellaneuropeiska "vinbergen" .

Vinbergssnäckan kan odlas för att ätas. Dess ursprungliga utbredningsområde är centrala och sydöstra Europa, men den har med människan senare spridits även utanför detta.

Till de nordligare delarna av Europa har den troligen införts från sydligare trakter som en delikatess. Den serveras vanligen under beteckningen sniglar. Vinbergssnäckan är Sveriges största landsnäcka och förekommer på flera ställen i södra och mellersta Sverige.

*****************************

****************************

Förstora

****************************

Postat 2015-11-05 18:33 | Läst 6050 ggr. | Permalink | Kommentarer (5) | Kommentera

Blåbär

Blåbär (Vaccinium myrtillus) är ett ris som växer vilt i större delen av Europa (saknas iMedelhavsområdet) och delar av Asien. Det täcker stora ytor av skogsmark. Det blå bäret plockas allmänt för användning i bland annat sylt och blåbärssoppa.

Bären kan användas inom textilfärgningen för färgning av ylle. Betat med alun ger de en lila eller rödaktig färg. Blåbär har också använts för färgning av faner.

Blåbärsrisets innehåll av garvämnen har hantverksmässigt använts för läderbearbetning.

I gamla timrade hus smetade man ofta lera på innerväggarna (lerklining), som sedan vitkalkades. Därefter dekorerade man genom att spräcka blåbär mot väggen så att bärsaften gav en färgfläck i kalken.

Inom folkmedicinen används bladen vid mild diabetes. Bären används invärtes vid diarré och utvärtes vid munhåle- eller svalginflammationer. Preparat med blåbärsantocyaniner används invärtes vid kapillärblödningar.

Medicinsk verkan är svagt blodsockersänkande hos bladen medan bären har en antidiarroisk, vitamin P-effekt. Aktiva ämnen i bären är organiska syror (äppel-, citron-, kinasyra), garvämnen av tannintyp, antocyaninpigment (cyanin, delphinidin, malvidin, petunidin) samt vitamin A och C. Aktiva ämnen i bladen är organiska syror (bensoe-, äppel-, bärnstens-, kinasyra), triterpensyror (ursol-oleanolsyra), garvämnen av katekintyp: neomyrtillin.

På apotek kunde man förr köpa Baccæ Myrtill, som ansågs vara febernedsättande.

Blåbär är en viktig växt för andra arters överlevnad, alltså en så kallad nyckelart. Riset betas av bland annat rådjur och älg, medan bären äts av en mängd olika fågelarter och björn. Tjäderkycklingar kan också hitta fjärilslarver på grenarna, vilket är en mycket näringsrik föda. Blommornas nektarutnyttjas av humlor och fjärilar. Blåbär har alltså en stor betydelse för den biologiska mångfalden i skogen

Förstora

Postat 2015-10-19 22:13 | Läst 5436 ggr. | Permalink | Kommentarer (3) | Kommentera

Mindre tåtelsmygare

Mindre tåtelsmygare, Thymelicus lineola, är en fjärilsart i familjen tjockhuvuden. Vingspannet varierar mellan 22 och 27 millimeter på olika individer.

Ovansidan är gulbrun med mörkbruna kanter. Vingribborna är ofta brunsvarta, speciellt på bakvingen. Honan är något ljusare än hanen. Undersidan är grågul hos båda könen.Larven är ljusgrön med ljusare längsgående linjer och ljusbrunt huvud. Den blir upp till 25 millimeter lång. Den fullvuxna fjärilen kan vara svår att skilja från större tåtelsmygare. Undersidan av antennklubban är dock svart hos mindre tåtelsmygare och gulbrun hos större tåtelsmygare. Antennklubban är den grövre, yttersta delen av antennen.

Mindre tåtelsmygares värdväxter, de växter larverna äter av och lever på, är olika gräs, till exempel bergrör, timotej och kvickrot.

Flygtiden, den period när fjärilen är fullvuxen, imago, är i juli-augusti.

*****

******

*****

Förstora

Postat 2015-10-03 20:00 | Läst 6087 ggr. | Permalink | Kommentarer (2) | Kommentera

Blåvinge fjäril

Blåvingar (Polyommatini) är en tribus (en sorts taxonomisk grupp) av juvelvingar inom ordningen fjärilar. De blir 18-42 mm i vingspann.

Vingarnas ovansida är som namnet antyder vanligen blåfärgade, men detta gäller i huvudsak hanarna; honorna är mer bruna. Äggen är gropiga och läggs vanligen på olika ärtväxter. Som andra juvelvingar producerar även blåvingarnas larver sockerhaltiga ämnen som får myror att vårda dem.