Tornfalk

Tornfalk (Falco tinnunculus) är en medelstor rovfågel som ofta ses ryttla över fält och öppna ytor, som kalhyggen och myrar. Tornfalken är en av Europas talrikaste rovfåglar.
Tornfalken är en medelstor falk med en lång stjärt och långa vingar som är smala vid basen, och som i utsträckt tillstånd är ganska trubbiga. Formen på fågeln påminner om sparvhökens 

Normalt väger hanarna ungefär 200 gram medan honorna i snitt väger 20 gram mer. Hanarna håller vanligtvis en ganska konstant vikt under hela året medan honornas vikt varierar betydligt mer och de kan som mest under äggläggningsperioden väga runt 300 gram.

Tornfalkens rygg och övre vingtäckare är ljust rostbruna med svarta fläckar och svarta vingpennor. Undersidan är vattrad och ljus, där buken är ljust beige och vingundersidorna gråare. Näbben är typiskt falklikt böjd, gul vid roten och mörk längre ut. Den har en ganska mörk falkmustasch, ögat är svart och inramat med gult och den har gula fötter med svarta klor. Stjärten har ett mörkt band i bakkanten, med ett vitt smalt ändband. 

Beståndet har på senare år spridit sig norrut, ända upp till fjällens björkskog. I Sverige övervintrar den i Skåne och på västkusten. I övriga landet flyttar den söderut i augusti - november, för att återkomma i mars - april. 

Tornfalken är fotograferad vid Guldkusten                                     Fler bilder på min hemsida vigg5.se 

Kräftor

Kräftor tillhör leddjuren och har en segmenterad kropp och ett yttre hårt exoskelett. De yttre anatomiska drag som är kännetecknande för kräftorna är att kroppen kan delas upp i framkropp och bakkropp. Framkroppen består av huvud och mellankropp. På huvudet finns ögon och två långa antenner och mundelarna. På mellankroppen sitter fem par gångben. Det första paret gångben bär kraftiga gripklor och används inte för att gå med, utan för att gripa tag i föda, för försvar eller för att gräva med. På bakkroppen, eller stjärten, finns på undersidan små simfötter och den avslutas med en stjärtfena. Under bakkroppen bär honan sina ägg, eller rom. Kräftor andas med gälar. Blodet hos kräftor har en blåaktig färg eftersom syret transporteras genom att det binds till hemocyanin.

Kräftor tillagas vanligen genom att kokas levande. Skalets färg växlar då från gul, brun eller svart till kraftigt röd.

I Sverige, Finland, och Norge serveras kräftor främst på kräftskivor under sensommaren och hösten. Kräftorna kokas i förväg med mycket dill, och serveras vanligen kalla tillsammans med enklare tillbehör som bröd, ost och paj, samt snaps. Traditionen började hos överklassen och spreds långt senare till medelklassen på 1960-talet när kräftor började importeras från främst Spanien, Turkiet och Kina.

Kräftor är inte kosher enligt Tredje Mosebok 11:9–12, eftersom de är vattenlevande men saknar fenor och fjäll, och äts därför inte av judar som strikt följer kosherreglerna.

Kräftan är fotograferade i Vittsjö

Fler bilder på min sida  vigg5.se 

Blomkrabbspindel

Blomkrabbspindel (Misumena vatia) är en spindelart i familjen krabbspindlar. 

Honorna, som är större än hanarna, kan bli upp till 10 mm i kroppslängd medan hanarna blir maximalt 5 mm. Dessa spindlar kan ha varierande färg beroende av vilken blomma de sitter på. Vanligaste färgerna är vita eller gula med strimmor och fläckar av rött eller lila, men de kan även vara av en heltäckande färg. Hanarna är av helt annan färg och teckning.

Namnet krabbspindel kommer ifrån att den liknar en krabba i sina utsträckta främre ben och i dess förmåga att gå i sidled likt en krabba.

Blomkrabbspindlar har förmågan att, så att säga, flyga när de känner sig hotade men även då de vill flytta till nytt område vilket de verkar göra med jämna mellanrum. På den blomväxt de sitter på ställer de sig med baken i vädret och skjuter ut tunn silkestråd som förs med vinden och fortsätter skjuta ut trådar lite då och då tills de får en att fastna i en närbelägen växt, till exempel ett högt växande strå. De trådar som inte fastnar i något tar de och hovar in och käkar upp då det är värdefull materia. När en tråd fastnat klättrar de över till den nya platsen och klättrar upp så högt de kan.

På dessa höjder blir de ofta föremål för rovdjur som fåglar och trollsländor. När de blir attackerade släpper de silkesseglet och sträcker ut sina främre ben varvid de seglar ner till marken.

Spindelen är fotograferad i Vittsjö 

Flerbilder  på min  hemsida  vigg5.se

Sädesärla

Sädesärla (Motacilla alba) är en liten, slank, svartvit ärla med lång stjärt som den ofta vickar på.

Sädesärlan är spridd över större delen av landet, dock trivs den inte i Norrlands orörda skogar och myrmarker. I fjällen häckar den vanligtvis i björkskogsområdet, men finns det bebyggelse så finns den även ovanför trädgränsen.

Ett av sädesärlans mest typiska beteenden är dess närmast konstanta vickande på den långa stjärten. Orsaken till detta beteende är dock inte fastslaget. Det har föreslagits att beteendet skrämmer upp insekter, eller att det skulle signalera underkastelse inför andra sädesärlor. 

Ett annat typiskt drag hos sädesärlan är att den är trofast både sina sommar- och vinterkvarter och eftersom den är en så kallad datumflyttare så återvänder den ungefär vid samma tidpunkt år efter år.

Den föredrar barmark för födosök och i urbana miljöer har den anpassat sig till att söka sin föda på gräsmattor, asfalterade ytor och dylikt, och ses ofta på våren pickande på åkrar under vårbruket.

Det finns en mängd föreställningar om sädesärlan runt om i världen. Bland annat är den hyllad som vårens budbärare som kan ge bonden skördelycka, men även bringa olycka om man behandlar den illa eller dödar den

Sädesärlan är fotograferad i Vittsjö

Fler bilder på min hemsida   vigg5.se 

Järnsparv

Järnsparv (Prunella modularis) är en liten tätting i familjen järnsparvar.

Järnsparven håller sig ofta dold i buskage och liknande. Den observeras oftast främst på sången då den också tenderar att sitt mer synligt. Locklätet är ett tunt, högt "tih", den snabba, enkla högfrekventa sången är silvrigt klirrande och kan påminna om kungsfågelns.

Järnsparven häckar i skogsmarker, trädgårdar, parker och fjällskog, ofta i habitat med unga granar, täta buskage och snår. Födan består på sommaren av insekter som små skalbaggar, larver och puppor, samt spindlar och daggmaskar. På vintern äter den även bär och frön.

Järnsparven blir könsmogen efter ett år. Boet byggs av honan och placeras lågt över marken gömt i täta snår. Det består av en skål av strån som täcks med mossa, och som fodras med hår, björnmossa och fjädrar. Arten uppvisar ett promiskuöst häckningssystem och det förekommer att den genomför två häckningar per år, i april och i juni. Den första kullen går ofta förlorad. De tydligt färgade äggen är ett lätt byte för andra djur i den fortfarande sparsamma växtligheten i april. Kullen består av tre till sex grönblå ägg som ruvas i 13 till 14 dagar, främst av honan. Ungarna utfodras sedan av båda föräldrar i 11 till 14 dagar. 

Eftersom polyandri bland honorna är vanlig pickar hanen under parningstid honan flera gånger på bakdelen före parningen. Genom pickningen utlöses en reflex hos honan, som stöter ut sperma från en eventuell rival. På så sätt försöker hannen säkerställa att endast han är fader till kullen.

Järnsparven är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder på min hemsida  vigg5.se