Blåsippa

 Blåsippa (Hepatica nobilis (L.)Scherb är en ört. 

Var som vanligt på min fotorunda Nu när det har varit så milt så många vårblommor kommer att blomma.Den blomma jag tänker på är blåsippan den blommade  18-03-2021  i Solen  Lite  mer om blåsippan 

Blåsippa blommar april maj, före de flesta andra vårblommor. Redan under snösmältningen kan den börja öppna sina varmt mörkblå kalkar.

Rötterna kan fortleva i flera hundra år.

Blåsippan är fridlyst i hela Sverige och får inte plockas kommersiellt för försäljning, den får inte heller grävas upp. Man får inte plocka blåsippor alls i Hallands, Skåne, Stockholms, Västerbottens och delar av Västra Götalands län. Man får inte heller på något annat sätt skada växten.

Blåsippa växer på torr skogsmark, mest i lövskogar, igenvuxna lövängar och i granblandskogar.

Inom folkmedicinen har blåsippan haft utvärtes användning för att påskynda sårläkning. Detta användningsområde är numera dock huvudsakligen av kulturhistoriskt intresse.

Inom skolmedicinen anges blåsippa som något giftig. Intag kan ge sveda i mun och svalg och "ont i magen

Den gynnas av kalkhaltig mark.

Blåsippan är fotograferad i Vittsjö 

Se fler  bilder på min hemsida  vigg5.se 

Gröngöling

Gröngöling (Picus viridis) är en fågel inom familjen hackspettar.

Den dagaktiva gröngölingen befinner sig ofta på marken, till skillnad från de flesta andra hackspettar och dess huvudföda är myror som den effektivt fångar med sin cirka 10 cm långa hullingförsedda tunga.

I Sverige är den vanlig upp till Värmland och Gästrikland. Den häckar på norra Öland men inte på den södra delen. Arten har observerats i alla Sveriges landskap utom på Gotland.

Gröngölingen föredrar halvöppna landskap med vidsträckt äldre skog, framför allt skogsbryn, skogsdungar på fält, ängar med fruktträd, parker, lundar och stora träd bevuxna trädgårdar. I större skogsområden förekommer den bara i starkt upplysta områden, på skogsängar och i större gläntor. Arten visar en stark förkärlek för lövskog, och i vidsträckta barrskogar kan den i stor utsträckning vara mycket sällsynt eller saknas helt. Gröngölingen häckar i lövskog och särskilt i områden med stora gläntor och öppnare landskap med enstaka träd eller dungar. På grund av sin starka specialisering på marklevande myror är gröngölingen sårbar för stränga vintrar med höga snötäcken.

Fåglarna bildar sannolikt par för säsongen, men det är inte uteslutet att par håller ihop i flera år. Den högsta sångaktiviteten märks i april och maj.

Som bohål tjänar i regel andra hackspettars efterlämnade häcknings- och övervintringshålor.

Gröngölingen är fotograferad i Vittsjö 

Se fler bilder på min hemsida  vigg5.se 

RÅKA

Råka (Corvus frugilegus) är en fågel som tillhör kråksläktet inom familjen kråkfåglar.

Boet påminner till utseendet om kråkans och kan nyttjas i flera år. Honan ruvar de 3–4 äggen under 16–20 dagar och matas under denna period av hanen.

Arten häckar allmänt i Skåne, på Öland och Gotland och dessutom på något enstaka ställe längre norrut 

Råkan påbörjar sin dagaktivitet mycket tidigt, ungefär en timme före soluppgången, och slutar mycket sent. Vid midvinter har den därmed åtta timmar till förfogande för födosök. Råkor är sällskapliga under hela året, häckar i delvis mycket stora kolonier och tillbringar natten gemensamt i sovträd. De har ett stort antal sociala beteenden. På våren utför de ofta flyglekar och tvära kast i luften. Ofta kan man iaktta lekar mellan gruppmedlemmarna, som att dyka och slå ned på föremål eller att gunga på en gren. Fågeln kan vid dessa tillfällen låta höra ett mycket ljudligt kraxande och skränande, som speciellt i stadsmiljö kan vara påfrestande för människor.

Råkan bebor mestadels öppen åker- och ängsmark som består av buskskog, småskog eller trädrader. Den är till stor del anvisad till kulturlandskap som omvandlats av människor. Ängsmarksområden, som uppvisar ett visst antal åkerytor, är särskilt gynnsamma för den. Den föredrar jämna eller backiga trakter, och undviker bergstrakter. Växtligheten på dess födoområde ska inte vara för hög, även om den i gynnsamma förhållanden även födosöker i högre gräs.

Råkan  är fotograferad i Östra Karup 

Fler  bilder på min hemsida vigg5.se 

Steglits

  God  Jul o Gott Nytt År 

Steglits (Carduelis carduelis) är en liten färggrann fågel som tillhör familjen finkar.

Steglitsen lever mest av diverse frön, främst från tistlar och kardborrar. Historiskt har den varit en uppskattad burfågel på grund av sin vackra fjäderdräkt och sin sång, och dess närhet till människan har gett den både symboliska kvaliteter och gjort den till ett populärt motiv i måleri och litteratur.

Steglits förekommer i Sverige framför allt i de södra och mellersta delarna. Den överger de nordliga delarna av detta häckningsområde och flyttar i oktober–november. Delar flyttar till Väst- och Sydeuropa och återkommer i mars–april, medan andra övervintrar.

Steglitsen är över stora delar av sitt utbredningsområde en vanlig häckfågel i öppna, trädrika landskap, trädgårdar och fruktodlingar. Den häckar två gånger om året – första gången i maj. Boet är skålformat och har tjocka väggar av fina stjälkar, strån, rötter, mossa och kvistar. Det brukar placeras högt i trädkronan, oftast i lövträd men ibland i barrträd. Honan bygger boet, men hanen kan bistå med att samla byggmaterial. Honan lägger fem till sex vitaktiga ägg med fina röda fläckar, som hon ruvar i 12 till 13 dagar. Ungfåglarna utfodras sedan av båda föräldrarna med frön och insekter under 13 till 15 dagar. Steglitsen blir könsmogen efter ett år och kan leva upp till tio år, även om tre år är mer normalt.

Över stora delar av dess utbredningsområde, exempelvis inom EU, är det i dag förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar, varför den i dessa områden inte längre förekommer som burfågel förutom i undantagsfall.

Steglitsen är fotograferad i Vittsjö 

Fler bilder på min sida   gertphoto.fotosidan.se  Finkar 

Älg i badet

Älgar (Alces) är ett släkte partåiga och de största nu levande hjortdjuren.

Älgarnas storlek varierar beroende på könet, arten, underarten och miljön som älgen lever i. Till exempel blir älgarna i Norrland generellt större än älgarna i södra Sverige. I Sverige har en älgko vanligen en mankhöjd mellan 150 och 170 cm, en älgtjur mellan 180 och 210 cm. Som mest kan en älgtjur uppnå en mankhöjd på 230 cm. Vikten på hösten ligger för en älgko på cirka 270 till 360 kg och för en tjur på omkring 380 till 540 kg.

Vid födseln är älgkalvens fäll rödbrun. På vuxna djur varierar fällens färg från rödbrun via gråbrun till svartbrun. Under vintern bleker den ut lite. Benen är ljusare och har kortare hår än den övriga fällen.

Som hos andra hjortdjur (med undantag för renen) är det endast handjuret som bär horn. Hornen börjar som små bastklädda rosenstockar hos älgkalven på hösten det första levnadsåret, som kan urskiljas som små bulor bakom ögonen. Vid 2 års ålder anlägger tjuren ofta enkla spetsar till horn, så kallat ”cykelstyre".

Under brunsten i september-oktober används hornen för uppvisning och även strider mellan tjurarna. När brunsten slutar brukar hornen sitta kvar fram till under vintern. De fälls vanligen i januari eller februari, men tidpunkten kan variera från november för äldre tjurar ända fram till april för ungtjurar.

Bilder är fotograferade i skogen 

Fler bilder  på vigg5.se