Domherre

Domherre (Pyrrhula pyrrhula) är en stor och kraftig fink som förekommer i Europa och Asien, inklusive Kamtjatka och Japan. Den lever främst i barrskog från lågland till bergsskogar, gärna i granplanteringar, men också i gles blandskog med små barrträd och rik undervegetation, eller parker och trädgårdar. Födan består främst av frön och knoppar. Domherren kategoriseras inte som hotad.

Boet byggs av tunna grenar, rötter och mossa och placeras i skogsträd, oftast unga granar, och häckar. Det fodras invändigt med gräs, fjädrar och hår. Kullen består av fyra till sex ljusblå ägg med rödaktigt-violetta fläckar och svarta prickar. Honan ruvar två till tre gånger om året mellan april och augusti i ungefär tretton dagar. Hanar och honor bidrar lika mycket till utfodringen av ungarna, som är brunaktiga till färgen. Ungarna stannar i boet i ungefär sexton till sjutton dagar. Domherren blir könsmogen vid ett års ålder och kan bli upp till 18 år gammal.

Med sin tjocka näbb specialiserar den sig på föda från frön, knoppar, bär, bland annat rönnbär, späda blad och en del insekter, samt frusna frukter.

Förr hölls ofta domherren som burfågel på grund av sin goda förmåga att härma melodier. Detta var särskilt utbrett i Tyskland. Under 1700-talet skapade till och med specifika "sångböcker" för domherrar som lärdes upp med flöjt eller visslingar. Över delar av dess utbredningsområde, exempelvis inom EU, är det idag förbjudet att fånga eller inneha vilda fåglar varför den i dessa områden inte längre förekommer som burfågel förutom i undantagsfall.

                                                                                  ****

                                                                                     ****

Förstora 

Skitbild

Förstora 

                                                                       *************************

Björnbär

Björnbär (Rubus subg. Rubus) är ett samlingsnamn på flera arter inom familjen Rosaceae, släktet Rubus. Den vanligaste är sötbjörnbär (Rubus plicatus). Björnbärskomplexet består ett stort antal arter, underarter och former, som hör till de mest svårskilda i vår flora. Odlade sorter är dessutom ofta hybrider av olika arter. De kallas ibland även "svarthallon" och "björnhallon" (ej att förväxla med boysenbär som också kallas detta) (se även blåhallon, (på Gotland kallade salmbär)). Tidigare betraktade man björnbär som en enda art, vilken då kallades Rubus fruticosus.

Alla arter har taggiga, 2-åriga stammar, som växer i mer eller mindre vågräta bågar eller liggande på marken, på murar, på kringstående buskar och så vidare. Första året är en sådan buskstam en oförgrenad nystam (jämför nypon) med strödda, femfingrade blad; andra året blir den huvudstam för en mängd sidoskott med blommor, och förtorkar sedan frukten mognat. Hos flera arter böjer sig denna bågformiga stam med spetsen ned mot marken, borrar sig in där och fäster sig med kniprötter. Denna buskstams utseende (särskilt som nystam första året), dess taggbeväpning, tvärsnittets form m.m., avger en del av kännetecknen för ifrågavarande arter. I någon mån skiljas arterna även på bladen, blommorna och frukterna.

                                                                                    **************

Förstora 

                                                                       *****************

Fasan

Fasan (Phasianus colchicus) är en hönsfågel som ursprungligen bara fanns i södra Asien, men somintroducerats till många platser runt om i världen, däribland Europa, där den på många håll har förvildats.

Fasanen härstammar från Asien där det ursprungliga beståndet förekommer från området väster om Kaspiska havet och österut till Sydostasien och kustområden utmed Japanska havet. Fasanen har introducerats till stora delar av världen där de sedan förvildats och den förekommer från sydöstra Europa genom Centralasien till Japan och Taiwan. Vissa underarter har introducerats till Nordamerika där de har hybridiserat och utgör idag en väletablerad förvildad population.

Först infördes fasanen till slottsmiljöer, men har sedan förvildats och stora delar av populationen kategoriseras idag som spontant förekommande av SOF. I Sverige förekommer den i södra halvan av landet, på Öland och Gotland, och i norr, främst utmed Östersjökusten. Enligt SOF kategoriseras den förvildade populationen förekomma så långt norrut som till Medelpad men den observeras ända upp till Norrbotten, men de senare kategoriseras inte som förvildade eller spontana utan härstammar från utplanterade individer.Fasanen är inte anpassad för snörika vintrar.

Fasanen vistas helst i lundar och täta snår, som omges av ängar och fält och erbjuder tillgång till vatten. Under hela dagen håller de sig på marken och smyger bland buskar för att finna sin föda, som utgörs av insekter, maskar, bär och frön. Först på kvällen uppsöker de lämpliga träd för att övernatta.

Hanarna lever i månggifte och är under häckningsperioden mycket stridslystna. Boet består av en uppskrapning i marken, som kan fodras med torra växtdelar, där den lägger 7-17 olivfärgade ägg som honan ruvar i 24-25 dagar

                                                                              ************

                                                                              **************

Förstora 

                                                                      ******************

Blåbär

Blåbär (Vaccinium myrtillus) är ett ris som växer vilt i större delen av Europa (saknas iMedelhavsområdet) och delar av Asien. Det täcker stora ytor av skogsmark. Det blå bäret plockas allmänt för användning i bland annat sylt och blåbärssoppa.

Bären kan användas inom textilfärgningen för färgning av ylle. Betat med alun ger de en lila eller rödaktig färg. Blåbär har också använts för färgning av faner.

Blåbärsrisets innehåll av garvämnen har hantverksmässigt använts för läderbearbetning.

I gamla timrade hus smetade man ofta lera på innerväggarna (lerklining), som sedan vitkalkades. Därefter dekorerade man genom att spräcka blåbär mot väggen så att bärsaften gav en färgfläck i kalken.

Inom folkmedicinen används bladen vid mild diabetes. Bären används invärtes vid diarré och utvärtes vid munhåle- eller svalginflammationer. Preparat med blåbärsantocyaniner används invärtes vid kapillärblödningar. 

Medicinsk verkan är svagt blodsockersänkande hos bladen medan bären har en antidiarroisk, vitamin P-effekt. Aktiva ämnen i bären är organiska syror (äppel-, citron-, kinasyra), garvämnen av tannintyp, antocyaninpigment (cyanin, delphinidin, malvidin, petunidin) samt vitamin A och C. Aktiva ämnen i bladen är organiska syror (bensoe-, äppel-, bärnstens-, kinasyra), triterpensyror (ursol-oleanolsyra), garvämnen av katekintyp: neomyrtillin. 

På apotek kunde man förr köpa Baccæ Myrtill, som ansågs vara febernedsättande.

Blåbär är en viktig växt för andra arters överlevnad, alltså en så kallad nyckelart. Riset betas av bland annat rådjur och älg, medan bären äts av en mängd olika fågelarter och björn. Tjäderkycklingar kan också hitta fjärilslarver på grenarna, vilket är en mycket näringsrik föda. Blommornas nektarutnyttjas av humlor och fjärilar. Blåbär har alltså en stor betydelse för den biologiska mångfalden i skogen

Förstora