Ladusvala

Ladusvala (Hirundo rustica)  Ladusvalan är en tättingmed ett distinkt utseende med blå ovansida, lång, djupt delad stjärt och böjda spetsiga vingar

Ladusvalan är en fågel som trivs i öppna landskap och häckar ofta i byggnader uppförda av människor. Den bygger ett skålformigt rede, av bland annat lera, i lador eller liknande byggnader och livnär sig avinsekter som den fångar i flykten.

Denna art lever i nära anslutning till människor, och dess vana att äta insekter har medfört att människorna ofta haft en tolererande inställning till arten. Detta stärktes förr även av vidskepliga föreställningar kring fågeln och dess bo. Det finns många hänvisningar till ladusvalan i litterära och religiösa verk, både på grund av att den lever i människans närhet och på grund av dess tydligt märkbara årliga flyttning.

 Ladusvalan är Sveriges vanligaste svala. Den häckar över hela landet ända upp till Torne lappmark i norr. Den är allmän i södra och mellersta Sverige, men mer sparsam i Norrland. De svenska ladusvalorna övervintrar i mellersta och södra Afrika och de återkommer till Sverige som den tidigaste svalan i slutet av april eller början av maj.

En hane är 17–19 centimeter lång inklusive 2–7 centimeter långa yttre stjärtpennor. Den har ett vingspann på 32–34,5 centimeter och väger 16–22 gram. Den har skimrande stålblå ovansida och rödbrun panna, haka och strupe, som avskiljs från de smustvita underdelarna av ett brett mörkblått bröstband. Den känns igen på att de yttre stjärtpennorna är mycket långa, vilket gör stjärten mycket djupt kluven.

                                                                                          ***

                                                                                               ***

                                                                                               ***

Förstora 

Svartvit flugsnappare

Svartvit flugsnappare (Ficedula hypoleuca) är en fågel som tillhör familjen flugsnappare.

Arten häckar i lövskog och blandskog samt i parker och trädgårdar. När hanen anländer om vårarna måste han leta upp en lämplig boplats som utgörs av håligheter i träd och ofta i fågelholkar. Det kan bli ett problem i och med att många sådana är upptagna, därför måste han leta intensivt och därmed bildas revir bland hanarna. När honan lagt sina ägg lämnar han henne för att etablera ytterligare ett revir. Hanarnas konkurrens om honorna är ibland hård, och när det andra reviret, som kallas birevir, etablerats är tillgången på oparade honor i regel liten. Ibland lyckas han dock med detta, när han parat sig med en ny hona i bireviret och hon har börjat lägga ägg, lämnar han i regel henne för att återvända till den första honan. Här stannar han sedan och matar henne under ruvningen och hjälper henne med uppfödningen av ungarna. Honan i bireviret får klara sig helt ensam och lyckas ofta bara föda upp 1-2 ungar.

Konkurrensen om bohålen inskränker sig inte enbart till hannar av samma art, även andra hålbyggare är inblandade. Av dessa är talgoxen den besvärligaste, och strider mellan dessa kan bli fatala för flugsnapparens del. Man har gjort undersökningar som visar att fler svartvita flugsnappare dödas av talgoxar än rovfåglar. Den svartvita flugsnapparen är dock mycket aggressiv och kan troligen i sällsynta fall till och med jaga bort talgoxar som börjat sin häckning och överta deras holk.

 När boet börjar ta form så formas det med hjälp av fötterna men aldrig av näbben. Under häckningstiden från maj till juli lägger honan 5-8 blåvita ägg som saknar fläckar. Äggen ruvas av honan i 12-14 dagar och ungarna är flygga efter cirka två veckor. Hanen matar honan flitigt under ruvningen medan båda föräldrarna hjälps åt med matningen av ungarna. En studie visar att ca. 15.000 bytesdjur går åt till en genomsnittlig kull.

                                                                                              ****

                                                                                            ****

Förstora 

Rödhake

Rödhake (Erithacus rubecula) är en fågel som tidigare kategoriserades tillhöra trastarna (Turdidae) men numera oftast placeras i familjen flugsnappare (Muscicapidae) som ensam art i släktet Erithacus. Rödhaken är en liten, knubbig tätting, omkring 12,5–14 centimeter lång, med stort huvud och kort stjärt. Den har orangerött bröst och ansikte inramat med grå till brun ovansida och vitaktig buk. Könens fjäderdräkter är lika. Rödhakens utbredning sträcker sig över hela Europa till västra Sibirien, södraAlgeriet och vid Atlanten så långt som till Azorerna och Madeira. I sydöst sträcker sig området tillKaukasus. Den är en stannfågel i större delen av sitt utbredningsområde utom de i nordligaste och nordvästliga häckningsområdena.

Rödhaken är huvudsakligen en insektsätare som tar både larver och fullvuxna insekter, men som vintertid även utökar sin kost med bär och dylikt. Den förekommer främst i olika typer av barr- och blandskog men uppträder även i parker och trädgårdar. Den håller gärna till i buskage men uppträder även mycket orädd hoppande på marken framför människor och djur för att fånga uppskrämda insekter. Under häckningstid är den mer tillbakadragen men observeras på sin ljudliga sång och på sitt tickande varningsläte som kan bli till smattrande serier. Den hävdar sitt revir mycket aggressivt gentemot artfränder och andra fågelarter, och håller även revir vintertid som båda könen hävdar genom sång. Det skålformiga boet som byggs av honan av mossa och torra blad placeras väl dolt direkt på marken. Den lägger genomsnittligen ungefär 5–7 ägg som ruvas i 13–14 dagar och ungarna blir flygga efter ytterligare 12–15 dygn.

På grund av rödhakens orädda närhet till människan och sitt väna utseende har den fått många positiva omskrivningar i folktro, sagor och legender. Ofta beskrivs den som lyckobringande, beskyddande och omhändertagande.

En adult rödhake av nominatformen är 12,5–14,0 centimeter lång, med ett vingspann på 20–22 cm, en stjärt på 5,7–6,2 cm och en vikt på 16–22 gram. Den är en liten fågel med rund kroppsform, speciellt när den burrar upp fjädrarna. Huvudet ser stort ut och ser ofta ut att sakna hals. Den har ganska långa mörkbrun ben, svart spetsig näbb och svart öga. Könen är lika både till storlek och fjäderdräkt.

                                                                                       ****

                                                                             ****

Förstora 

Myror

Myror (Formicidae) är en familj av gaddsteklar med små eusociala insekter. Tillsammans med getingar och bin bildar de ordningen Hymenoptera. Familjen är mycket mångskiftande och består av omkring 12 000 arter där absoluta merparten lever i tropikerna. De lever i välorganiserade kolonier som kan omfatta flera miljoner individer. Individerna delas in i de subfertila eller sterila honorna som utgör "arbetare", "soldater" etc, fertila hanar som utgör "drönare" och fertila honor som utgör "drottningar".

Myror återfinns över nästan hela världen, och har tillsammans beräknats utgöra i genomsnitt 15-20 % av den totala biomassan av landlevande djur (i tropiska regioner mer än 25 %).

Många myror är rovdjur med mindre djurarter som bytesdjur, varför de kan fungera positivt för växter genom att minska antalet skadeinsekter. Särskilt i Kina och Amerika har man använt sig av myror för att skydda odlingar.

                                                                                          ****

                                                                                       ****

                                                                                             ****

Förstora 

Buskskvätta

Buskskvätta (Saxicola rubetra) 

Buskskvättan är brunspräcklig med en gulaktig gump och vit stjärt, med ett svart band i änden. Hannen är rostorange framtill under näbben och ned till halva bröstet. Buskskvättan är betydligt mindre än stenskvättan . Den hoplagda vingen är endast 75 mm lång. Kroppens hela längd är 125 mm, vingspannet 21–24 cm. Det kännetecken som bäst skiljer den från stenskvättan är att dess övergump har samma färg som ryggen. Dess sång är renare och mer omväxlande än stenskvättans och innehåller ofta härmstrofer.

Buskskvättan har, som namnet antyder, helt andra tillhåll än stenskvättan. Buskskvättan förekommer framför allt där marken är sank, till exempel på strandängar . Den har ett karaktäristiskt sätt att sitta på en lodrät kvist högt uppe i en buske eller på toppen av en hög kvist, med fötterna på mycket olika höjd, men ändå med kroppen upprätt. Den är livlig och har sprittande rörelser. Födan utgörs av smådjur, till exempel insekter och små sniglar. Buskskvättan födosöker framför allt på låga växter men kan också ta den på marken eller fånga den i luften.

Buskskvättan anländer sina häckningsområden mellan slutet av april och mitten av maj. Den lägger 5-7 grönblå ägg i ett öppet bo som byggs i en buske eller på en grästuva. Den lämnar häckningsområdena mellan mitten av augusti till mitten av september, men enstaka individer kan stanna kvar till oktober. Vinterkvarteren i Västafrika besätts i början av torrperioden  i slutet av september till november, och de återvänder igen i februari och mars.

                                                                                         ***

                                                                                             ****

Förstora