Ekorre

Ekorre (Sciurus vulgaris) är en trädlevande gnagare med yvig svans

Ekorren är rödbrun på ovansidan men blir vintertid gråare (i vissa nordliga områden helt grå, varvid pälsen kallas gråverk). Undersidan är gräddvit. Variationer i pälsfärg gör att vissa stammar är mörkare eller gråare. Pälsen skiftas två gånger årligen. Vinterpälsen är tjockare och längre, och har också markanta örontofsar vilket andra ekorrarter saknar. Ekorren skiftar till vinterpäls mellan augusti och november. Pälsen av ungdjur är svartbrun eller rödbrun. Kroppslängden uppgår till 24-30 cm förutom svansen som är 17-20 cm. Vikten är mellan 200 och 450 g. Hanen och honan är lika stora.

Ekorren har en karakteristisk svans, vars syfte tros vara att hjälpa till att hålla balansen när den hoppar mellan grenar och kan hålla ekorren varm när den sover. Frambenen är kortare än bakbenen och har rudimentär tumme. Den har långa, vassa, krökta klor som hjälper den att klättra i träd. Ögonen är stora och utstående.

Lätet är smattrande eller tjattrande, men även andra ljud förekommer. Varningsropet är ett metalliskt "tjiuck".

På marken rör den sig uteslutande genom språng. Spåren som den efterlämnar har de större bakfötterna först och de mindre framfötterna bakom, båda sida vid sida. Avtrycken består av fem spretande tår i bakfotsspåret och fyra i framfotsspåret.

                                                                                ****

                                                                                          *****

Förstora 

Mjölke

Mjölke, mjölkört eller rallarros (Chamerion angustifolium) är en flerårig ört i familjen dunörtsväxter. Namnen mjölke och mjölkört kommer av att växten har antagits befordra mjölkavsöndringen hos kor

Mjölkörten blir 50–150 cm hög och har rosa till rödvioletta blommor med fyra kronblad. Bladen är långa och smala, ganska mörka på översidan och ljusare under. Frökapslarna är rödbruna och varje kapsel innehåller mellan 300 och 400 mycket små frön. Sammanlagt kan en enda planta ge 80 000 frön. Fröna har små hår som hjälper dem att spridas med vinden. Den stora mängden frön och att växterna även sprider sig med rotskott gör att den kan bli ett ogräs. Mjölkörten gav Christian Konrad Sprengel(1750–1816) en inblick i korspollineringens mekanismer; före hans upptäckt var korspollinering ett okänt begrepp

Rotstocken innehåller ca 16 % stärkelse. De mjuka och nästan vita rotstockarna som används, smakar väldigt beskt men kan ätas efter kokning. För att mildra den bittra smaken bör rotstocken rostas och förvällas innan kokning i nytt vatten. Man bör även dra bort rotstockens bruna mittsträng. Även skotten kan ätas efter kokning och har hög halt av vitamin C, men kolhydrathalten är låg. Mjölkört betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation.

I Ryssland har mjölkörtens blad traditionellt torkats och använts som te. Växten heter på ryska иван-чай (Ivan-te) och drycken kallas sedan medeltiden koporje-te (копорский чай) efter fästningen Koporje(finska Kaprio) mellan Sankt Petersburg och Narva.

                                                                                               *****

                                                                                           *****

Förstora 

Bromsar

Bromsar (Tabanidae) är en familj i insektsordningen tvåvingar och underordningen flugor.

Bromsar är kraftigt byggda och har ett stort huvud och stora, skimrande fasettögon. Mundelarna är stickande och sugande. Beroende på art varierar längden från 6 till 30 mm. De är snabba flygare och fäbromsen kan komma upp i en hastighet av 60 km/h.

Det finns över 4 000 arter av broms i världen. I Sverige finns 45 arter fördelade på sju släkten.

Bromsar är blodsugande insekter, som anfaller idisslande däggdjur, hästar och människor. Det är dock endast honan som suger blod, vilket hon behöver för att utveckla sina ägg. Hannarna lever huvudsakligen av blommors nektar. Bromsarna genomgår fullständig metamorfos, det vill säga att äggen kläcks till larver som måste äta och växa innan de kan förpuppa sig och förvandlas till vuxna insekter. Utvecklingstakten bestäms till stor del av temperaturen.

Bromsar kallas dialektalt även för blinningar, framförallt i västra Sverige men även i Norrbotten

Blindbromsen borde se lika bra som andra bromsar, och varförLinné myntade detta namn är oklart. Det finns en del förklaringsförsök, till exempel att blindbromsen, när den väl slagit sig ner på ett offer, inte låter sig skrämmas bort av någonting utan suger som om den vore blind för vad som händer i omgivningen.

                                                                                       *****

                                                                                   ******

                                                                                        *****

Förstora 

Humla

Humlor (Bombus) är ett släkte av insekter tillhörande familjen långtungebin (Apidae) inom överfamiljenbin (Apoidea).

I Sverige finns 40 arter av humlor om man räknar in de nio arterna av snylthumlor. De vanligaste arterna i Sverige är ljus jordhumla (tidigare kallad lundhumla), hushumla, ljunghumla, ängshumla,trädgårdshumla och åkerhumla

Humlorna är sociala bin med drottning, hane och arbetare. De sociala humlornas samhällen är vanligen ettåriga. I tropikerna kan emellertid blandade (delvis fleråriga) samhällsstrukturer förekomma. Den övervintrande, befruktade honan bygger på våren ett bo, som ofta utgörs av ett övergivet mus- eller sorkbo, men som, beroende på art, kan anläggas på många olika platser. Honan fodrar ofta boet med gräs eller mossa. I detta bygger hon en stor vaxcell, där hon lägger sina ägg tillsammans med nektarblandat pollen som föda åt larverna. Denna första generation humlor, är alla arbetare (befruktningsodugliga honor) som i fortsättningen tar hand om de ägg drottningen lägger.

På sensommaren kläcks även hanar och nya drottningar. Hanarna samlar inte pollen och nektar (annat än för omedelbar, egen konsumtion) utan brukar flyga patrulleringsflykter längs en ofta förutbestämd bana medan de avger feromoner på punkter i terrängen för att locka till sig parningsvilliga ungdrottningar.

Snylthumlorna samlar inte pollen, och har därför inga pollenkorgar på bakbenen. De saknar arbetare, och drottningen tar över värdboet genom att (vanligtvis) döda den gamla drottningen. Hon kan också låta denna leva, men äta upp hennes ägg alltefter som de läggs och ersätta dem med sina egna. Vissa snylthumlor låter dock en del av värdhumlornas ungar leva, troligtvis för att få fler arbetare som kan hjälpa till med uppfödningen.

Många humlor har längre tungor i förhållande till kroppstorleken än honungsbin. Det syns tydligt när sådana humlor besöker blommor, där honungsbina inte kommer åt nektarn, eftersom blomkalkarna är för djupa. Vissa korttungade humlearter kryper inte in i blomkalkarna på långpipiga blommor utan biter i stället hål i sidan på blomkalken.

Humlor flyger även på blommor där nektarns sockerhalt är relativt låg. Humlor är norra halvklotets viktigaste pollinerare; de besöker flest arter av blommande växter. Humlornas pollinering av klövervallar är av stor ekonomisk betydelse för jordbruket. Andra exempel är blåbär samt många av våra odlade bärbuskar och fruktträd.. Sent på sommaren kan man ofta finna stora mängder döda humlor under lindar. Tidigare trodde man att det berodde på att vissa lindar skulle producera giftig nektar. Det som händer är dock att blommorna snabbt töms på nektar, men humlorna stannar ändå kvar på grund av den attraktiva doften och svälter till sist ihjäl.

                                                                                         *****

                                                                                        *****

                                                                                          *****

Grodor

Grodor är ett samlingsnamn för vissa arter i ordningen stjärtlösa groddjur. De bildar dock ingen enhetligtaxonomisk grupp och har inte nödvändigtvis ett närmare släktskap med varandra än med andra arter inom ordningen. De skiljer sig från paddorna främst genom att huden är slätare och fuktigare och att de hoppar fram snarare än kryper som paddorna gör. Arterna förekommer i tropiska och tempererade regioner över hela världen. Europeiska arter hotas främst av att deras våtmarker fylls igen eller på grund av trafikleder som ligger mellan deras olika reproduktionsområden och levnadsområdena.

Som vattenlevande larver (yngel) äter de alger, växtdelar och smådjur, varför de fungerar som filtrerande renhållare. När de förvandlats och påbörjat sitt landliv äter de maskar, sniglar, spindlar och andra småkryp. De är dessutom själva omtyckta bytesdjur för en rad andra organismer – i vatten blir de ofta föda åt större insektslarver och på land äts de till exempel av olika smådäggdjur och fåglar. Groddjurens levnadssätt och fortplantning har anpassats efter en hög dödlighet i de lägre åldersklasserna. Under den årliga lekperioden producerar exempelvis en åkergrodehona en äggsamling med cirka 1 500 ägg. Av dessa överlever mellan fem och tio fram till vuxen ålder då de själva kan delta i fortplantningen. Resten av honans fortplantningsansträngning det året kommer ekosystemet till del i form av näring och föda. När grodor föds, föds de med gälar. Medan de växer utvecklas lungor som de använder som fullvuxna.

I Sverige förekommer det 8 arter grodor: vanlig groda, åkergroda, ätlig groda, långbensgroda, gölgroda, lövgroda, lökgroda och klockgroda. Alla dessa arter är fridlysta i Sverige.

                                                                                            *****

Förstora