Råka

Råka (Corvus frugilegus) är en fågel som tillhör kråksläktet inom familjen kråkfåglar. Råkan förekommer i stora delar av palearktiska regionen och har introducerats i Nya Zeeland. Den utmärks av sin långa, spetsiga och något nedåtböjda näbb med det ljusa nakna hudpartiet vid näbbasen och sin metalliskt glänsande svarta fjäderdräkt.

Råkan har ett palearktiskt utbredningsområde och förekommer som häckfågel framförallt i ett bälte som sträcker sig från Irland och Skottland via Centraleuropa genomCentralasien och österut till Kina. Den delas upp i en västlig och en östlig underart. Den är en kulturföljare och föredrar stora jordbruksslätter där den häckar i kolonier men förekommer också lokalt som häckfågel i städer, då framförallt i parker. Den födosöker på marken, på åkrar och utmed vägkanter och är som de flesta kråkfåglar en allätare. Den lever i livslånga monogama förhållanden och blir könsmogen vid två års ålder. Boet byggs av honan men även hanen förser bygget med material. Boet påminner till utseendet om kråkans och kan nyttjas i flera år. Honan ruvar de 3–4 äggen under 16–20 dagar och matas under denna period av hanen. Ungarna tas sedan om hand av båda föräldrarna som matar dem med uppstött föda. Ungarna blir flygga efter 28–35 dagar men blir självständiga långt senare.

Råkan är svart, med blå- och purpuraktig glans, i synnerhet på huvudet och halsen, vilkas fjäderbeklädnad är fin och silkeslik utan synliga fjäderspolar. På adulta individer saknas näsborrsbefjädringen, och den blekt gula näbbasen är även den fjäderlös. Dessa dräktdetaljer framträder i februari–maj under andra kalenderåret. Stjärten är mindre kilformad änkorpens. Till storleken är den bara lite mindre än en kråka med en längd på mellan 41 och 49 cm och med ett vingspann på 81 till 94 cm. Juvenila och subadulta fåglar är mycket lika svartkråkan men skiljs från denna främst genom sin spetsiga dolkformade näbb.

Näbben är spetsig, något nedåtböjd och smalare än kråkans. I flykten är råkan ganska lätt urskiljbar från svartkråkan på de något längre handfjädrarna. Dess flykt verkar lättare och vingslagen är något snabbare än svartkråkans. Könen skiljer sig varken i fjäderdräkt eller storlek.

På marken rör sig råkan bestämt gående eller hoppande fram, och i luften har den en kraftfull aktiv flykt med längre insprängda seglingssträckor.

Råkan kan vara såväl flyttfågel som stannfågel. Generellt kan sägas att den andel av individer som är obligata flyttfåglar tilltar från väster till öster. Västeuropeiska fåglar stannar till större delen i häckningsområdet. Centraleuropeiska populationer flyttar, till ungefär 60%, till klimatiskt gynnsammare områden. Flyttningsdistanserna överstiger i regel inte 1 000 kilometer. I Europeiska Ryssland och öster därom är alla råkor flyttfåglar med flyttningsdistanser på mellan 1 000 och 3 000 kilometer. Huvudsakliga flyttningsriktningar är väst och sydväst, ibland även nordnordväst; dock finns även populationer med syd- och sydostflyttningar, som då övervintrar i områden som sträcker sig från Balkan över Grekland och Mindre Asien till Syrien och Irak. Flyttande råkor når regelbundet Färöarna och Island.

*************************

***************************************

*************************

Förstora

**************************

Postat 2015-12-07 18:23 | Läst 3039 ggr. | Permalink | Kommentarer (7) | Kommentera

Större hackspett

Större hackspett (Dendrocopos major) är en fågelart inom familjen hackspettar (Picidae). Den förekommer i Europa, norra Afrika och norra Asien och merparten av världspopulationen är stannfåglar förutom de som häckar i den kallaste nordligaste delarna av utbredningsområdet.

Den känns igen på de två avlånga vita skulderfläckarna och den röda undergumpen. Längden är 23–25 cm och vingspannet 34–39 cm. Den väger ungefär 80 gram. Fullvuxna hanar har svart hjässa med en röd fläck i nacken medan fullvuxna honor saknar rött på huvudet. Ungarna har röd hjässa precis som mindre hackspett. Större hackspett flyger i bågflykt, dvs i tydliga upp- och nedåtgående bågar.

Den större hackspettens närmsta släktingar är mellanspett (D. medius), vitryggig hackspett (D. leucotos) och balkanspett (D. syriacus). När balkanspettens utbredningsområde expanderade i Europa hybridiserade den ganska ofta med större hackspett men idag är det mycket ovanligt

Bohålet hackas ut i en lövträdsstam, i såväl friska som murkna träd av t ex asp, al, björk eller ek, mindre ofta i barrträd.Övergivna bohål övertas gärna av stare eller vissa andra hålhäckare. Den kan även häcka i holk. I maj läggs 5-7 ägg som ruvas i 12-13 dygn. Ungarna blir flygfärdiga efter 20-25 dygn och de matas oftast en tid efter det att de har lämnat boet. Födan består av skalbaggar, myror, bladlöss och andra insekter, samt bär som till exempel blåbär och lingon - vintertid främst frön i gran- och tallkottar. Större hackspett tar ibland även fågelungar och ägg. Vintertid uppsöker den gärna fågelbord där den främst äter talgbollar och jordnötter.