Blåbär

Blåbär (Vaccinium myrtillus) är ett ris som växer vilt i större delen av Europa (saknas iMedelhavsområdet) och delar av Asien. Det täcker stora ytor av skogsmark. Det blå bäret plockas allmänt för användning i bland annat sylt och blåbärssoppa.

Bären kan användas inom textilfärgningen för färgning av ylle. Betat med alun ger de en lila eller rödaktig färg. Blåbär har också använts för färgning av faner.

Blåbärsrisets innehåll av garvämnen har hantverksmässigt använts för läderbearbetning.

I gamla timrade hus smetade man ofta lera på innerväggarna (lerklining), som sedan vitkalkades. Därefter dekorerade man genom att spräcka blåbär mot väggen så att bärsaften gav en färgfläck i kalken.

Inom folkmedicinen används bladen vid mild diabetes. Bären används invärtes vid diarré och utvärtes vid munhåle- eller svalginflammationer. Preparat med blåbärsantocyaniner används invärtes vid kapillärblödningar. 

Medicinsk verkan är svagt blodsockersänkande hos bladen medan bären har en antidiarroisk, vitamin P-effekt. Aktiva ämnen i bären är organiska syror (äppel-, citron-, kinasyra), garvämnen av tannintyp, antocyaninpigment (cyanin, delphinidin, malvidin, petunidin) samt vitamin A och C. Aktiva ämnen i bladen är organiska syror (bensoe-, äppel-, bärnstens-, kinasyra), triterpensyror (ursol-oleanolsyra), garvämnen av katekintyp: neomyrtillin. 

På apotek kunde man förr köpa Baccæ Myrtill, som ansågs vara febernedsättande.

Blåbär är en viktig växt för andra arters överlevnad, alltså en så kallad nyckelart. Riset betas av bland annat rådjur och älg, medan bären äts av en mängd olika fågelarter och björn. Tjäderkycklingar kan också hitta fjärilslarver på grenarna, vilket är en mycket näringsrik föda. Blommornas nektarutnyttjas av humlor och fjärilar. Blåbär har alltså en stor betydelse för den biologiska mångfalden i skogen

Förstora 

Ung Duvhök

Duvhök (Accipiter gentilis) är en rovfågel inom underfamiljen hökar.

Duvhöken är en medelstor rovfågel där honan är betydligt större än hanen med en längd på 60 cm, jämfört med hanens 50 cm, och med en vingbredd på 120 cm jämfört med hanens omkring 100 cm. Vingarna är kraftfulla och rundade. Den väger 700–1200 gram.

Den adulta fågeln har gråblå eller gråbrun ryggsida och hjässa, ljus undersida med talrika täta grå tvärvattringar. Ett vitt ögonbrynsstreck ovanför ögat och gul näbbas. Tarserna saknar fjädrar på nedre delen. Juvenilen är brun på rygg och hjässa och vit eller brunaktig på undersidan med glesare, huvudsakligen vertikal vattring på bröstet. Ungfåglarna har klargul iris som övergår till röd hos de adulta fåglarna.

Duvhöken häckar i hela landet upp till trädgränsen men inte i fjällen. Två underarter av duvhök förekommer regelbundet i Sverige: Nominatformen A. g. gentilis och den ljusare A. g. buteoides som har sin främsta utbredning österut. Den senare ses främst på vintern när ungfåglarna drar omkring, men i norra Sverige förekommer det också att den häckar.

Den föredrar skogsmiljö, helst med inslag av gamla barrträd. Boet byggs av ris och fylls med gräs, lav och mossa. Boet byggs på varje år, främst på höjden. Dock använder sig paret ofta av samma bo i högst tre år i sträck, förmodligen på grund av parasiter. Paret har i sitt revir ofta ett antal bon som de väljer mellan varje vår. Honan lägger i snitt tre till fyra ägg, främst i maj och ruvar mellan 36 till 38 dygn. Ungarna blirflygga efter 40 till 43 dygn.

Duvhökar lever av fåglar och mindre däggdjur som hare, ekorre, större fåglar upp till tjäderns storlek, emellanåt även andra rovfåglar. Den lever även av as, främst vintertid. På grund av att honan är så pass mycket större än hanen kan hon också slå betydligt större byten.

                                                                             ***********

Förstora 

                                                                                    ************

Kopparödlor

Kopparödlor (Anguidae) är en kräldjursfamilj . Familjen är känd för sina benlösa arter, vilket ger dem en ormlik framtoning. De flesta arterna har dock faktiskt ben, även om några arter enbart har bakre extremiteter. Familjen är rikast företrädd i Amerika, men det finns även flera arter i Den gamla världen.

Deras närmaste nu levande släktingar är Giftödlorna. Ett annat av familjens kännetecken är benplattorna som ligger under kroppsfjällen. På sidan av kroppen, mellan rygg- och bukfjällen, går det ofta ett längsgående hudveck. Kroppslängden varierar från 5,5 - 7 cm (Elgaria parva), till 50 - 52 cm (scheltopusik).

Kopparödlor är köttätare eller insektätare och bebor ett vitt fält av olika habitat. De flesta arterna är marklevande, men Trädalligatorerna (Abronia) klättrar i trän. Det finns såväl äggläggande som vivipariska arter. Kopparödlor som lever i nordligare områden, ligger i dvala om vintern.

Till Anguinae hör de benlösa släktena Anguis, Hyalosaurus, Ophisaurus och Pseudopus. Glasödlor (Ophisaurus) lever både i Amerika och i Asien, medan de tre andra släktena är begränsade till Europa och angränsande delar av Asien och Nordafrika. Alla de tre europeiska arterna, kopparödla, Anguis cephallonica och scheltopusik, hör till denna underfamilj. Scheltopusiken är den största nu levande arten kopparödlor.

                                                                                 ***********

                                                                                  *************

Förstora 

                                                                      ***********

Harar

Harar (Lepus) är ett släkte i familjen harar och kaniner (Leporidae). Släktet bildas av ungefär 30 arter och 6 av dem är endemiska för Europa.

Arterna av släktet har jämfört med andra hardjur särskild långa bakre extremiteter (ungefär dubbel längd jämförd med de främre extremiteterna) och även öronen är påfallande långa. Skallen är tunnare än hos andra hardjur. I övre käken finns fyra framtänder, två stora som ligger längre fram och två små som ligger direkt bakom. Kroppslängden ligger vanligen mellan 40 och 70 centimeter och därtill kommer en 3 till 10 centimeter lång svans. Vikten ligger mellan 1,3 och 7 kilogram. Honor är oftast större och tyngre än hannar. Hos arter som lever i arktiska områden är vinterpälsen vit.

Dessa harar gräver bara i undantagsfall underjordiska bon. De vilar vanligen på marken i fördjupningar som är bra gömda av växtligheten. Arternas föda utgörs liksom hos alla medlemmar i familjen harar nästan uteslutande av växtdelar. Ungarna är typiska borymmare, de har en full utvecklad päls, öppna ögon och kan redan efter några minuter efter födseln gå.

Gemensamt för många harar är deras förmåga att förvirra rovdjur, så att de inte kan följa efter harens spår.

När den har lyckats fly iväg en bit från sin förföljare vänder den helt om och springer tillbaka i sitt eget spår en lång bit. Därefter hoppar den vinkelrätt så långt den kan åt sidan. Haren hoppar vidare några skutt till i det nya spåret. Sedan springer den i en båge. Detta upprepas ibland flera gånger för att göra total förvirring.

Detta kan haren göra även om den inte är förföljd, det är en instinktshandling som är medfödd.

                                                                                           ***********

   Spanar                                                               

                                                                                 *************

                                                                            ****************

Förstora 

                                                                          **************

Skylt

Förstora 

                                                                      ******************************

En skylt som jag såg i en trädgård  Men gräsmattan var klippt